Jag har lite svårt att sätta fingret på varför jag gillar den här skivan så mycket. Egentligen är den inte märkvärdig. Nio lättsamma jazzlåtar låtar i trakten kring fyra minuter. Det låter så enkelt, eller snarare lätt. Luftigt och snällsvängigt. AD-musik kanske någon Kristian skulle kunna tänkas utbrista med förakt i rösten.

Oscar Simonsson och Magnus Zingmark skriver och producerar, klipper och klistrar. Resultatet blir jazz som låter lika mycket 2010 som 1960. Det är framtid och dåtid på samma gång. 50 år av nattklubbskultur samlad på ett ställe. Elektronisk och organisk.

Koop hämtar inspiration både från 90-talets houseklubbar och 60-talets speak easies. De blandar, rör om och plockar upp något alldeles eget. Ska jag likna vid något är det Spaceks vita housefunk, men Koop lutar betydligt mer mot jazz än funk.

Det börjar lite trevande med tre försiktiga utflykter tillsammans med två kompisar på sång, Mikael Sundin och Cecilia Stalin (som är stämman du hört på första singeln ”Waltz for Koop”).

Redan som spår nummer fyra kommer årets bästa poplåt alla kategorier. ”Summer Sun” med Yukimi Nagano på sång. En sån där låt som får mig att börja flina av lycka. En sån där melodi som jag omedelbart vet att jag kommer att gilla under år framöver. En musikalisk fullträff. Den svänger och är samtidigt så söt att jag smälter och blir förälskad i världen.

Sen finns här två vokalister som ensamma gör att världens alla dansmusikkalenderbitare går ner i spagat av upphetsning. Legenderna Earl Zinger och Terry Callier som gästar på varsitt spår.

Även om gästerna imponerar så vore de ingenting om musiken inte höll måttet. Det gör den. Med råge. Det återspeglas också i att en av de låtar som redan plockats upp av radiostationer och discjockeys världen över är den gästfria klubbvältaren ”Relaxin' at Club F****n”.

För en gångs skull använder jag inte ett ord som lättsmält som ett skällsord. Det här är nämligen lättsmält utan att för den skull tappa udd. Det är en av de svåraste balansgångarna.