Det är svårt att som recensent ställa in öronen för en skiva som man längtat efter, som gång på gång blivit uppskjuten men som till slut, när hoppet började sina, äntligen släpps på riktigt. Samtidigt som man bara vill älska den hejdlöst, är rädd för ett misslyckande och att ens känslor när man lyssnar på låtarna inte kommer att motsvara den längtan man hyste när den var på gång, måste man ta på sig en kritikerroll, ständigt med tanken på en blivande recension i bakhuvudet.

För att sammanfatta: Jag älskar The Radio Dept. Just därför denna oro.

Johan Duncanson, Martin Carlberg och Daniel Tjäder är inte kända för att spotta ur sig material i ständigt flöde. Således är det fyra år sedan senaste albumet, Pet Grief, kom ut år 2006. Men bandet har inte varit tyst – 2008 släpptes den politiska Freddie and the Trojan Horse, och förra sommaren släpptes ep:n David. Låten David som för övrigt var ett smakprov på Clinging to a Scheme, och som ligger som åttonde spår på albumet. Jag vill inte säga att The Radio Dept. är hypade, men de är älskade. Och efterlängtade.

Om Pet Grief inte var lika stökig som Lesser Matters är Clinging to a Scheme kanske ännu mildare, med ett mer trolskt sound, mer rytmiskt och melodiöst. Ljudbilden är oftast tjock, som i Never Follow Suit med en mängd slingor, rytmer och ljud. I femte spåret, A Token of Gratitude, är det mer avskalat och vi känner igen soundet från tidigare, till exempel Bus på Lesser Matters och The Room, Tarzana på Freddie and the Trojan Horse. Och om någon trodde att The Radio Dept. skulle utveckla ett helt nytt sound så trodde den galningen fel. Med en så unik ställning i Popsverige – det finns inte många band som låter som radiodepartementet – så skulle i alla fall jag bli förvånad om de ändrade det.

Vid de första lyssningarna var det inte riktigt någonting som satt som en smäck, men jag tycker verkligen att man måste ge Clinging to a Scheme så många lyssningar som det kräver för var och en. För mig kommer det troligtvis aldrig bli lika bra som Pet Grief, men det är mycket bra, stundtals fantastiskt, som på The Video Dept., Memory Loss och redan nämnda Never Follow Suit. You Stopped Making Sense är en perfekt avslutning, som känns väldigt somrig – nästan som att man kan höra fågelkvitter och vattenplask. Solen skiner på The Radio Dept.