Det går inte längre att skriva om Stina den skygga. Den här gången gömmer hon sig inte undan uppmärksamheten på samma sätt som vi vant oss, som vi tagit för givet. Istället har vi läst långa och fylliga intervjuer i Sex, Sonic och Groove. Kanske har jag missat någon den här gången.

Stina Nordenstam klättrar i berg.

Jag vet inte hur ni tog den nyheten, men min värld har rubbats av den.

Dessutom hörs det i hennes musik. Den är modigare och självsäkrare än någonsin tidigare. I ”Butterfly” som Fredrik Strage hatar (eller i alla fall gjorde att han jämförde Stinas röst med Lisa Ekdahls) sjunger hon till och med ut. Hon sitter inte längre och viskar in i mikrofonen rädd att någon ska höra.

På andra sätt är det ändå samma Stina vi möter. Hon samlar all den svenska melankolin i sin kropp innan hon sakta låter den slippa ut genom melodier och texter som pendlar mellan sotsvart och askgrått. Hon har också hittat tillbaka till jazzen och det svenska folkmusikarvet i hamnblås, mollpianon och skavande stråkar.

Det finns få artister som låter lyssnaren komma så nära som Stina Nordenstam. Det handlar mycket om att hennes röst ligger så nära lyssnarens öra, så nära mikrofonen att ljudet ibland spricker. Men också om att instrumenteringen är så extremt tydlig. Varje trasigt gitarrkomp, dystert pianoplink och tungt men stumt ekande virveltrumma når fram till medvetandet. Varje ljud ges utrymme.

Vi har hunnit med en hel del tillsammans den senaste veckan. Vi brukar ta sällskap genom hösten från jobbet och varje gång vill jag ta en omväg för att hinna lyssna klart på det hon har att berätta. Det spelar ingen roll om det regnar och är grått eller om solen skiner genom gulfärgade löv. Musiken är ett sällskap som passar årstiden, på något vis ljus i all sin dystra lyster.

Men vet ni, jag tror faktiskt att Stina är räddad.