Det är snudd på perfekt. Så långt borta från våra svenska popideal man kan komma. Först blir jag imponerad. Tacksam. Glad. Sen provocerad.

Enligt Headlights hemsida turnerar bandet största delen av året. Jag vill veta hur de låter live. Jag vill höra dem hålla en ton. I verkligheten. Inte artificiellt som på albumet.

Nog med invändningar. Jag är övertygad om att både Erin Fein och Tristan Wraight sjunger vackert även live. Feins utsökta stämma som drunknar i skavande och stompiga synthar. Wraights fulländade stöttning. Det jagas på i låtskrivarparets skimrande pop. Hamras på pianot med blicken stadigt fäst i golvet. Men det betyder inte att man inte kan dansa.

Headlights är en trio. De är en trio för att det räcker så. För att fylla ut den rikliga musiken behöver man inte vara fler. Man behöver bara tillräckligt med eluttag. Och ett par kompisar som kan hoppa in och spela cello och fiol.

”Kill Them With Kindness” inleds med ett dramatiskt stråkarrangemang som tystas av en bestämd basgång som gör halt i en melankolisk popmelodi som snart blir dansant. Dynamiken mellan Feins röst, arrangemangen och växlingarna i ”Your Old Street” som ebbar ut efter sex minuter får den mest poptrötte på fötter. Det är så enkelt i följande ”TV” att jag återigen blir provocerad. En jagande sång och klockspel och bas i simpel symbios. Cykelpop, bilåkarmusik och försiktigt handklapp. Belle & Sebastian, The Radio Dept. och Camera Obscura.

Det blir lojt och händelsefattigt mellanåt. Kanske musiken flyter ut i periferin ibland på grund av den lågt mixade sången, på grund av stöket och bruset som dränker detaljer och melodier. Samtidigt är jag så glad. Jag saknar ibland sådana här skivor. Sådana här band. Som man knappt kan hitta en bild på. Som känns så sympatiska. Som har lagt så mycket tid på musiken. Som turnerar två hundra dagar om året.

Inte äkta. Artificiellt. Och just därför.