Det började med en tweet.

Jag hade precis fått Robyns Body Talk Pt. 3 och funderade återigen på hur väl hennes serie skivor passar in i samtiden. Vår uppmärksamhet är kort och allt som hände för en månad sedan känns som det hände för en evighet sedan. Vad gör man då? Man går tillbaka till en produktionsapparat från förr där studion var en plats man besökte kontinuerligt under året för att släppa musik hela tiden, inte bara en gång.

Body Talk Pt. 1 släpptes i juni, Body Talk Pt. 2 släpptes i september och Body Talk Pt. 3 i slutet av november. Vissa av låtarna tilläts utvecklas mellan släppen; från en akustisk Hang With Me på Pt. 1 till en elektronisk på Pt. 2; från en akustisk Indestructible på Pt. 2 till en elektronisk på Pt. 3. Hen tillät sig lite friheter, som att spela in Jag vet en dejlig Rosa bara för att hen hittat en mick som Monica Zetterlund spelat in samma låt med, hen prövade och fortsatte.

Och framför allt släppte Robyn grymma låtar. Och kunde göra det så ofta att hen höll publikens uppmärksamhet uppe i ett helt halvår. Hittills. En miniskiva, några videos, en miniskiva till och så upprepas processen igen.

Som svar på min tweet fick jag en hänvisning från Pelle Sten till ett avsnitt av Sveriges bästa podradioprogram, Obiter Dictum med Tobias Norström och Billy Rimgard. De hade en diskussion om albumets roll i det nutida musiklivet som var både relevant och intressant, men jag blev ändå irriterad.

De pratade om hur Robyn bara föll tillbaka på den vanliga produktionsprocessen nu när del 3 av Body Talk-serien, hävdade att Body Talk Pt. 3 samlar ihop låtarna från alla skivorna och att hen därmed faller tillbaka på den gamla vanliga produktionstekniken istället för att fullfölja sitt projekt med tre miniskivor. Hen samlar ihop skivorna till en Body Talk. Men framför allt gjorde hen precis som hen sagt.

Body Talk Pt. 3 är den utlovade tredje delen av projektet. Den innehåller fem nya låtar, varav en som nämnts ovan är en version av Indestructible. Sen släpper hen även en hopsamlad version av projektet som kort och gott heter bara Body Talk.

Men eftersom det här är flera veckor senare vet ju alla det redan. Vi vet att hen återförenades med Max Martin för Time Machine, men att Stars 4-Ever nästan låter mer som en låt från den tiden. Call Your Girlfriend är fin i sin maktfullkomlighet, men den elektrifierade Indestructible tappar något i nyversionen.

För det är framförallt det jag saknar från de två första delarna: variationen. Body Talk Pt. 3 innehåller bara en sida av Robyn. Och ärligt talat började jag tröttna på de här fem redan innan jag lyssnat färdigt första gången, till skillnad från de andra delarna jag fortfarande spelar. De här fem funkar bättre på det samlade albumet, då mer som bra fillers än spår som ska stå för sig själv. Men även samlingsskivan har variationsproblemet, då de akustiska versionerna helt lämnat plats för de elektrifierade. Kombinationen gjorde att båda sidorna stärktes. Utan variationen faller även de bättre elektroniska låtarna.

Och eftersom det är över en månad sedan Podcast #25: “Han kallade sig arkitekt, vilket var nytt” gick i Obiter Dictum, det är alldeles för sent att ens fundera på att kommentera det så här. Men ärligt talat, man gör väl allt för att inte falla in i den gamla vanliga produktionsapparaten.