Lovorden har haglat som spön i backen, förhandssnacket har varit så positivt att man nästan börjat fundera på vad haken är. Det var länge sedan förväntningarna var så här högt ställda, ett redan på förhand svårt hinder att ta sig över. Det var med andra ord andakt när skivan premiärspelades.

Så här ett gäng spelningar av Hisingen Blues senare står det klart som korvspad. Denna platta, Graveyards andra, har kopplat greppet om mig redan innan jag hann säga ”feskekôrka”. Det fullkomligt dryper av finurliga melodislingor varvat över svängiga rytmsektioner i ett fuzzigt sound, ett sound som andas analogt tänk med en varm och omfamnande approach.

Vad som på självbetitlade föregångaren var en samling fristående låtar känns Hisingen Blues som en bastant massa, en skiva som är en helhet. Från vassa titelspåret (som för övrigt bjuder på ett oemotståndligt sväng) till instrumentala spaghettiwestern-minnande Longing. Det blandas och ges hejvilt, det bjuds på Blue Cheer-flörtar och mer renodlade stonertongångar. Men framför allt är det en helt egen ljudbild Graveyard mejslar ut. Inte så mycket rent soundmässigt, mer att de nu hittat precis rätt.

Det är fyra inflyttade göteborgare med en fingertoppskänsla som lyckas röra sig fritt mellan en hitkänsla och fullständig ölstinn rock n roll, vilket de bevisar i grymma Buying Truth (Tack & Förlåt)!

Tidigare har Hisingen varit ett ställe dit man åkt på bortamatch mot Häcken. Inte nu längre. Nu är det Graveyards territorium.

Ska du köpa en rockplatta i år, låt det bli den här.