No I won't interfere
I'm the only sound you'll ever need to hear
Listen to my breath so near
Allow me to be every noise in your ear

”Do you like my tight sweater? See how it fits my body.” Det ska ha varit det första Roisin Murphy sa till kollegan Mark Brydon när hon försökte ragga upp honom.

Do You Like My Tight Sweater? blev också titeln på duons artyknasiga debut. Den spände från fantastisk till bara konstig. G-funk, knaspop, breakbeat och Killa Bunnies. Punkattityd och dansmusik. Galen humor och vansinniga texter.

But my stomach's churning, call me
It would be nice if you could

Som så många andra upptäckte jag Moloko med Sing It Back. Men precis som med Everything But the Girl var det en dansremix som sköt upp bandet till stjärnstatus. I Molokos fall hette remixaren Boris Dlugosch. Resultatet blev glittrig solskenshouse som förvandlade hela 1998 till Studio 54.

Jag var nog inte ensam att bli lätt förvånad när jag sedan köpte albumet I Am Not a Doctor. Inga discobollar så långt ögat kunde nå. Istället smattrande breakbeat, mullrande basgångar, konstiga ljud, åttiotalssyntar, vackra melodier och ett stänk vanlig brittisk pop nerkört i en kaotisk smältdegel. Allt The Streets skulle vilja vara.

Can we meet and talk it over?
Would you be kind enough to call?

På uppföljaren Things to Make and Do fick ännu en danspärla bana vägen: The Time Is Now (en av världens bästa låtar, alla kategorier). Men resten lät inte det minsta som singeln. Så här i efterhand är Things to Make and Do skivan som knyter ihop det gamla Moloko med det nya.

No there's no middle ground
You're off in another story, or merry-go-round

Familiar Feeling öppnar dörrarna till Statues. Som vanligt numer är det house i discoskolan som är först ut. Den här gången kryddad med latinoinfluenser. Så långt som vanligt. Men resten bryter av från mallen.

Förstasingeln ger nämligen en bra bild av Statues. Det här är Molokos mest lättillgängliga skiva så här långt, den mest kommersiella. Men samtidigt deras mest intima. Kanske ett resultat av att Statues är gruppens första album sedan Roisins och Marks romantiska relation tagit slut.

You brought me here and I accept
Though you regret I never will

Mest av allt beror det på att Roisin sjunger mindre med den röst hon oftast använt med Moloko. Den knascoola, även om den också är fantastisk. Istället är det den andra Roisin-rösten som skimrat till emellanåt tidigare som nu släpps fram i full frihet. En röst som, precis som texterna på Statues, kryper närmare.

Just one sweet word and then a smile from you
is almost worth everything

Men även om Statues har mer gemensamt med förstasingeln än tidigare två album stretar musiken åt många olika håll. Come On påminner mest om det äldre materialet, såväl till attityd som sound. I Cannot Contain This blir det 2step korsat med old school-electro, medan Statues är en vackert klaustrofobisk pianoballad. 100%, Forever More och I Want You är kaosdisco medan Blow by Blow och The Only Ones är svalt stökig electropop.

Lyssna bara när Moloko drar i handbromsen mitt i Familiar Feeling eller I Want You och Roisins röst för en kort stund blir nära nog helt naken innan musiken åter kastar sig ut under discobollarnas speglade ljus i en explosion av discostråkar. Gåshud varje gång.

I've given all I had to give
But you gave up, giving in

Men mer än något är Statues ett enda långt förspel fram till den tio minuter långa och storslaget intensiva soulballaden Over and Over som avslutar albumet. Ett lojt organiskt sväng med jazziga trummor och bas, en akustisk gitarr och de vackraste stråkarna sedan Portisheads Roads blir bakgrunden till en text om ett förhållande som rasat i bitar. En desperation och längtan som går att ta på i såväl text som musik. Om att inte kunna släppa taget. Rädslan för ensamheten. Det vackraste som bränts in på en plastskiva sedan Sades Lovers Rock.

You are everywhere I go
all the places we have been
I can't imagine where you are
for you are all I've ever seen

Jag brukar säga att den musik som ligger mig närmast är de låtar som gör fysiskt ont att lyssna på. Som bryter ner alla försvar jag lärt mig bygga upp, varje gång jag hör dem. Over and Over är ännu en låt i den listan.

Om du inte med absolut säkerhet kan säga att du kommer vara lycklig varenda dag, varenda minut, resten av ditt liv, behöver du Over and Over. Någon natt kan den rädda ditt liv.

Egentligen finns det inte mycket att säga. Statues är en fantastisk skiva, gruppens tredje på raken. Betydligt bättre än jag kan beskriva med ord.

Upptäck den du också.