Recension
- Fleet Foxes (album, cd) Fleet Foxes
- 2008
- Bella Union/Sub Pop/Bonnier Amigo
Ge mig Fleet Foxes
Externa länkar
- Fleet Foxes hos Sub Pop
- Sajt hos skivbolaget.
- MySpace
- Lyssna!
Etiketter
Så ge mig då ännu ett band med distanslösa skägg och trånga flanellskjortor. Ge mig bears som tävlar i stämsång. Ta mig långt från folkpopen men kalla det inte rock. Låt mig gråta, rörd som mamman till en korgosse, när ännu en fullvuxen man tänjer registret med en tonsatt tragedi. Ge mig historien. The Beach Boys, Crosby, Stills & Nash och Joni Mitchell. Ge mig Seattle. Ge mig Band of Horses. Ge mig Grand Archives. Ge mig Fleet Foxes.
Det går inte att nämna Fleet Foxes utan att i retur få Band of Horses eller My Morning Jacket. Fleet Foxes tar häng och surfar på vågen. Men på vägen lyckas de plocka bitar som ovan nämnda band inte har. Det mjuka och melodidrivna. Som när White Winter Hymnal tänjer gränsen mellan tanig popkör och sväng. En popkör som vant sätter tamburinen i centrum för att så småningom leda uppmärksamheten till mer klassiska rockarrangemang. Det är balansgången som är det fina. När Robin Pecknold som en annan Cat Stevens låter den klara sången hålla melodin och de andra får göra lite vad de vill. Det skapar en dynamik där bandet kommer och går under nästan alla spår. Det är ingen tillfällighet att producenten Phil Ek har jobbat med band som just Band of Horses och The Shins. Men hos Fleet Foxes handlar det ännu mer om stämsång. Kompetent sådan.
Vissa partier är ordfria ylande till enkla komp. Sen sången och tamburinen. Bara. Eller ett parti där bandet verkligen får ta plats. Göra sin grej i en halv minut. Alltid allting i samma låt och det är det som skapar något mer än simpel skäggrock i - vad jag hatar det ordet - flanellskrud.
Det var nån som sa att Quiet Houses var hitten. Låt den inte vara det. Den är för stompig för att göra sig i rollen som representant för albumet. Lyssna på White Winter Hymnal, He Doesn’t Know Why eller Tiger Mountain Peasant Song där Pecknold sångmässigt nästan är hos Ron Sexsmith i Kanada. Stäng ute självklara referenser bättre än jag lyckats med i den här namntunga texten. Börja om i det där tomrummet mellan historien och gårdagens Seattleband.
Jag ger er Fleet Foxes.
Publicerad: 2008-07-01 00:00 / Uppdaterad: 2008-08-06 16:37
14 kommentarer
En riktigt bra skiva! Mycket intressantare än My Morning Jackets nya skiva.
#
en skiva för världens största the shins-fan - donny gräset!!
#
Bästa spelningen på Way Out West i år?
#
Köpte skivan förra veckan och tycker det låter väldigt lovande hittills. Ska bli kul att se dom på WoW.
#
utvecklas; sitt inte som strage och rekommendera ladytron i morgon-tv, begrip att män med skägg röstas fram som det mest osexiga i alla undersökningar. Och har ni varit i seattle, vilken håla.
#
Jag kan fan inte odla ett respektabelt skägg. Det är deprimerande och känns… omanligt.
#
Men du klär fint i klänning.
#
Sveriges samlade slöjdlärare gör tummen upp.
#
årets bästa skiva.
#
Aftonbladet idag: Renrakat är bögigt, helskägg är gubbigt men stubb äger!
#
ska bli riktigt kul att se dom på way out west, himla fin skiva
#
Sen finns det riktiga godbitar på EP:n som förekom detta album, t.ex. Mykonos.
#
Usch vilken illa skriven recension (åsikterna oaktat). Satsa på busschaffis i stället.
#
Sent på kvällen framför brasan med höstregnet utanför och fåordiga vänner som berusat sällskap.
#
Kommentera eller pinga (trackback).