Jag minns när min mormor, morfar och jag åkte på bluegrass-festival i Gränna. Jag kan inte ha varit mer än fem eller sex år första gången jag var där. Den intensitet och känsla de olika banden framförde låt efter låt på fick mig att fastna för den nordamerikanska folkmusik som utvecklats under 1800- och 1900-talen. Det finns något visst i den särskilda frontier-anda som präglat och som fortfarande präglar USA. Viljan till revansch. Viljan till slaget underifrån. Att vara attackerad och belackad, men ändå ständigt resa sig och ta ett nytt steg på sina egna ben. Gränsen till klassresenärers revanschlusta och upplevda marginalisering är hårfin.

Nu är det ett nytt århundrade, och den vidsträckta amerikanska kontinenten fortsätter beröra och påverka. Jolie Holland är ett exempel på det. Född och uppvuxen i Texas, men med ett kringresande liv i New Orleans och Kanada, har hennes bakgrund skapat strömningar hos henne som inte kan bli annat än ett album med namnet ”Catalpa”. Catalpa, ett indianskt namn, som kallas trumpetträd och innehåller inte mindre än 13 olika arter.

Med en blandning av arvet från kreol, blues och jazz blir detta ett vackert album. Lågmält och mjukt trakteras såg, banjo, dragspel och gitarr. Mjukt lägger sig Jolie Hollands röst runt instrumenten. Rösten är nästintill perfekt för den här typen av långsamma visor framför brasan.

Jag fascineras av Billie Holidays koppling och personifiering till de förtrycktas berättelse, och jag tvekar inte att påstå att Woodie Guthrie är en av de största uttolkarna av amerikansk historia underifrån. De två möts för mig hos Jolie Holland. Även om texterna aldrig blir så påtagligt samhällsförändrande som hos hennes föregångare.

Den här skivan skulle inte ens släppas. Holland spelade in låtarna till vänner och bekanta. Den spreds ändå. Den började säljas, men tog slut. Nu i november 2003 släpper Anti ”Catalpa” på nytt. Tack för det.

För även om molnen aldrig tycks lätta i ett höstdisigt välfärdsland i den norra hemisfären, så sitter jag på verandan. Verandan till ett litet grått ruckel i Louisiana. Solen går sakta ned, men värmer fortfarande mina, av jord smutsade, blå rymliga arbetsbyxor med hängslen.

Vid sidan av mig sitter Jolie Holland med en nästan för liten gitarr. Hon sjunger stilla:

”- oh… well, I'm singin this song but it won't take long. On these frozen streets I'm half way home and the sky above me forms a beautiful dome, of blue and pink and starry gold”