dagensskiva.com

48 timmar

Recension

The Good, The Bad & The Queen: The Good, The Bad & The Queen
The Good, The Bad & The Queen (cd) The Good, The Bad & The Queen
2007
Honest Jons Records/EMI
9/10

Melankoliska sånger om samtiden

Det har hunnit gå mer än tio år sedan britpopkriget rasade. De båda banden som kämpade om tronen har på olika sätt mer eller mindre lämnat scenen.

Den senaste låten Blur skrev och spelade in som kvartett var den obligatoriska nya låten i samband med samlingen Blur: The Best of från år 2000. Där sjunger Damon Albarn mässande och monotont om hur han upptäckt Tony Allens musik.

Tony Allen got me dancing
Tony Allen got me dancing
Tony Allen gets what a boy can do
Really got me dancin’
He really got me dancin’

Något år senare har budskapet nått fram till mannen som gav oss afrobeatet. Han bjuder in Albarn som gästsångare till öppningsspåret på albumet Home Cooking. Ljuv musik och tycke uppstår och de ger varandra ett löfte om att jobba tillsammans igen senare.

Under tiden hinner Albarn släppa ännu ett album med Blur som trio (gitarristen Graham Coxon umgås samtidigt intensivt med flaskan och har lämnat bandet utan att egentligen få sparken). Han skapar tvådimensionella orkestern Gorillaz tillsammans med seriekonstnären Jamie Hewlett som släpper två sensationellt framgångsrika album.

Trots att Blur ligger på is seglar de sakta förbi Oasis och tar i en omröstning under våren 2007 en gång för alla tronen som Englands största och bästa band. Inte bara under 90-talet, utan någonsin.

I skymundan har Albarn och Allen fortsatt arbeta med gemensam musik. De träffas i London för att skriva låtar. De åker till Lagos och jammar med mängder av afrikanska musiker och Albarns nya vapendragare Simon Tong (tidigare gitarrist i The Verve).

Demoinspelningarna blir liggande i en låda hemma hos Albarn. Gorillaz tar all tid, men köper honom samtidigt möjligheten att låta materialet mogna. När inspelningen av Demon Days (som inte alls är så kass som Kal inbillade sig och mig) med Danger Mouse vid rodret är avklarad frågar Albarn om DM inte har lust att lyssna igenom Lagos-materialet.

DM faller inte för afrobeatet, men gillar de mer psykedeliskt melankoliska tongångarna som också finns där. Han klipper och klistrar och pekar ut en ny riktning för projektet. Någonstans i den här vevan kontaktar Albarn sin gamle idol Paul Simonon och ställer den raka frågan om han är sugen på att spela bas i bandet. Trots att den forne Clash-medlemmen inte spelat på femton år tackar han ja.

Låtarna placeras text- och ljudmässigt i Albarns och Simonons närområde. Det blir dystra sånger om livet i England, London och Portobello i baksmällan efter 80- och 90-talet – i skuggan av ett krig mot terrorn de inte vill veta av. Det är outtalat politiskt. Regngrått varmt som bara London kan vara. Hänförande, meditativt och utsökt vackert.

Damon Albarn står längre från bröderna Gallagher än någonsin tidigare.

Medan ögonbrynsbröderna fortsätter att försöka återskapa magin från de första två albumen med Oasis letar Albarn nya ljudupplevelser. Inte konstigt att Albarns Blur seglat förbi popularitetsmässigt på kuppen.

Skivans öppningsspår, History Song, är den låt som tillsammans med stråkskeva Nature Springs ligger närmast det första mötet mellan Albarn och Allen. De enda där Allen egentligen tillåts mala ut sitt karkatäristiskt mjuka trumsväng. Undrar hur svårt det var för Albarn att be Allen spela rakare?

80′s Life är låten som är allt det Blurs The Great Escape borde ha varit – cirkus och melankoli i en perfekt liten ask. Northern Wale är släkt med både Gorillaz och Think Tank.

Det råder aldrig något tvivel om att det är Damon Albarn som leder det här bandet. I slutändan är det hans tankar och idéer som manifesteras av Allen, Tong, Simonon och Brian Burton (Danger Mouse). Det här är hans egen musikaliska superfemma.

Kingdom of Doom är den mest rättframma av skivans tolv låtar. Den sprakar och pyser och här finns något som kan liknas vid en tydlig refräng att sjunga med i. Annars är låtarna mer av fundersamma små sinnestolkningar. Det är eftertänksamt och dystert i samma nyanser som bilden som pryder cd-häftet.

Som allra bäst blir det i Green Fields där Albarn sjunger om hur staden äter upp landsbygden och skapar ensamma hem där drömmar dör. Men jag har egentligen svårt att separera låtarna från helheten. Det här är en skiva som visar att just helheten kan vara mer än delarna och att albumet har en framtid även i en digital värld.

Video


Kingdom of Doom

Patrik Hamberg

Publicerad: 2007-06-27 00:00 / Uppdaterad: 2008-01-04 11:15

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4208

24 kommentarer

Min främsta reaktion: skulle BLUR vara det bästa brittiska bandet någonsin? Märkligt val.

Emanuel Oregistrerad 2007-06-27 00:04
 

Härligt Patrik!

Gustav Oregistrerad 2007-06-27 05:43
 

Lång, men klart intressant, recension. Kanske skall lyssna på det här någon dag..

invalid litter dept. Medlem 2007-06-27 07:07
 

Toppenskiva som jag på något sätt lyckas glömma bort mellan varje lyssning.
Efter varje påminnelse om att den finns från en recension, annons eller notis i engelsk musikpress lyssnar jag på den en eller två gånger och inser att den är riktigt bra, men sen glömmer jag bort den igen fram till nästa påminnelse.
Kommer alltså att lyssna på den idag igen och kanske imorgon, men sedan förmodligen inte förrän nästa påminnelse.

Medlem 2007-06-27 09:36
 

bra recension, ska nog kolla upp skiten.

Medlem 2007-06-27 12:09
 

Bra recension dær man riktigt kænner hur recensenten vill få sagt allt om bakgrunden sagt men inte kan vænta på att få ut sina tankar om albumet i fråga. Allt fick plats och skivan verkar sinnessjukt intressant, iaf i jæmførelse med ett Oasis som man måste vara hjærndød før att fortfarande tycka om. Snacka om klasskillnad.

Per-Inge Aune Oregistrerad 2007-06-27 12:36
 

I mitt flickrum hade jag en stor plansch med Blur ovanför sängen, inköpt i Dublin. Det första som mötte mina ögon varje morgon var Damon Albarn. Han var världens snyggaste men tyvärr ihop med en fjant i Elastica, eller vad de hette. Nostalgi nostalgi. Jag gillar nästan allt med Damon. Förmodligen också det här.

Agnes Arpi Medlem 2007-06-27 12:58
 

Detta är en superskiva. Otroligt mysig och fin. Green Fields är sannerligen den bästa låten.

Max Oregistrerad 2007-06-27 13:05
 

Blur har alltid varit bättre än Oasis. Ny skiva med Graham tillbaks i bandet väntar.

Medlem 2007-06-27 14:49
 

Har inte lyssnat så mycket på den här skivan, men den ligger i Ipoden och kommer garanterat ges fler chanser.

Apropå Graham Coxon så är det värt att nämna hans soloutflykter också, jag har bara hört en av skivorna men den är riktigt bra. Ganska långt ifrån Blur, men fortfarande bra.

Joe Davola Oregistrerad 2007-06-27 15:12
 

Oasis 1:a slår allt med Blur, man totalt så var blur bättre.
Song2 är en rockklassiker!

Sonic Joe Oregistrerad 2007-06-27 17:37
 

jävla bajs. fyra medlemar från fyra bajsband bli tillsammans…Quadrobajs!

Medlem 2007-06-27 20:06
 

håller med Kuno…..

Erik Oregistrerad 2007-06-28 09:39
 

Agnes: Du menar Justine Frischmann … hon var fin

Elastica gjorde iofs bara en sång (‘Stutter’), men den var bra vill jag minnas.

bug Oregistrerad 2007-06-28 14:05
 

Elastica var toppen och spelade in två utmärkta skivor. Dessutom levererade de en mycket fin spelning i Hultsfred 1994.

Patrik Hamberg Redaktionen 2007-06-28 14:24
 

På just den elasticaspelningen i Teaterladan stod en rätt packad Damon Albarn på en slags arbetsläktare (där rå och ridå manövreras ifrån) och skrek ”Justine! Justine! Justine!” konstant i säkert en halvtimme.

Tror att han försökte psyka henne lite kärleksfullt, men vet inte hur hon tog det riktigt…

Blom Oregistrerad 2007-06-28 19:20
 

Håller förresten med om recensionen. The Good, The Bad & The Queen är årets hittills bästa platta, rätt lätt.

Blom Oregistrerad 2007-06-28 19:22
 

En helt fantastiskt bra platta, det tål att sägas.
Sedan ska jag vara Blur-bitch och nämna att ‘music is my radar’ inte alls var det sista de släppte som kvartett, utan Think Tanks bästa låt, ‘Battery in my Leg’, vilar faktiskt på ett riff ála Graham Coxon. Det sista de spelade in innan deras relation frös till is.
Jag är förstummad och stolt över att Blur röstades fram som bästa Brittiska band genom tiderna. Att folk har en sådan insikt och smak! Att det dessutom inte var färre än 25,000 röster gör saken inte sämre!

Stefan Storm Oregistrerad 2007-06-29 12:49
 

[...] The Good, The Bad & The Queen The Good, The Bad & The Queen [...]

Kvartalsrapport #2 - 2007 | dagensskiva.com Oregistrerad 2007-07-03 14:59
 

[...] Good, The Bad & The Queen The Good, The Bad & The Queen Låtarna placeras text- och ljudmässigt i Albarns och Simonons närområde. Det blir dystra [...]

Årets bästa skivor | dagensskiva.com Oregistrerad 2008-01-05 00:01
 

[...] The Good, The Bad & The Queen (cd) The Good, The Bad & The Queen [...]

Årets 20 bästa skivor | dagensskiva.com Oregistrerad 2008-01-05 00:01
 

[...] Hearted Scientists Take Time to Wonder in a Whirling World 6. The Good, The Bad & The Queen s/t 7. Radiohead In Rainbows 8. The New Pornographers Challengers 9. Feist The Reminder 10. Kent [...]

Mina tio | dagensskiva.com Oregistrerad 2008-01-05 14:49
 

Fantastisk skiva,
fastnade direkt…

Johan Oregistrerad 2008-02-07 14:37
 

Mycket speciell skiva som man inte glömmer, ok recension.

SmithyDudex Oregistrerad 2008-03-18 17:37
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig