Soulåret 2003 handlade precis som vanligt i Sverige om en enda man: R Kelly. Remixen av ”Ignition” fick den svenska kritikerkåren att gå ner i en kollektiv brygga. En lyxig klubbstudsare så champagnebubblande lycklig att det var direkt omöjligt att värja sig och med fingret i luften skråla med i ett toot toot, ett ”beep beep” och ett ”bounce bounce bounce”. En låt som får pojkar att vilja ta på flickor och vice versa.

Att skivans andra remix, soul-steppern ”Step in the Name of Love”, inte blev en ännu större hit övergår fortfarande mitt förstånd. Där kan vi verkligen snacka om glassigaste guldklubbsmelodi. Mjuk sommarsoul med ett säkert taktfast digitalt handklapp som suger kroppen mot dansgolvets mitt med en uppmaning till discjockeyn att höja volymen.

Där systerskivan, Isley Brothers ”Body Kiss” är den typiska Kelly-historien om pulveriserade hjärtan, brutna löften, svek och sorg är ”Chocolate Factory” R Kelly på lyckorus. Det är dans dans dans, förälskelse och kärlek i kubik. För det mesta. För R vore inte Kelly om det inte fanns en dos svartsynt smärta i mixen, men den står inte i fokus på samma sätt som brukligt.

Och även om jag är en sucker för mannens allra mest storslagna hjärtekrossepos måste jag erkänna att jag gillar att få en skiva med fokus på förälskelsen. Riktigt aggressiv hjärtesorg inleds alltid med en kärlek större än id.

Ingen sitter lika säkert på hiphopsoulens tron som R Kelly. Nu väntar jag bara på ett duettalbum med drottningen Mary J Blige. Snacka om mästarmöte.

Klart man får önska.