Jag hörde inte riktigt Revelationes förrän jag råkade drabbas av den när jag var på väg till jobbet häromdagen.

Jag hade lyssnat lite till och från, men aldrig riktigt hört. Det är mjukt och lite avmätt. Det låter nostalgiskt och melankoliskt bakåtblickande. Åtminstone innan jag hör den. För plötsligt när Companions dök upp när jag lyssnade slumpmässigt i mitt musikbibliotek fick den mig att helt stanna upp. Ljuset och vinden; den smältande snön; trädens kala armar och trafiken som flödade över bron där jag gick på gångbanan intill. Allt harmonierade plötsligt till en och samma melodi.

På många sätt låter Revelationes som en uppföljare till Bo Hanssons Sagan om ringen. Vissa ljud och melodislingor låter som påbyggnader och stick från De svarta ryttarna – flykten till vadstället, men samtidigt helt eget och utan dess tempo. Andra låter som när Bo Hanssons orgel tog mig till Lothlorien och till Slaget vid Peleonnors slätter.

Den stora skillnaden är hur den knyter an till nu istället för en gammal historia. Snarare till det oundvikliga och evolutionära tekniet än till det modernistiska reaktionen Fylke.

Det är inte Slaget vid Peleonnors slätter, det är Slaget vid väckarklockan(/The Wild Palms) när vi vaknar till en ny måndag. Det är inte Flykten från vadstället det är Verklighetsflykt vid skrivbordet(/In Valleys). Det är inte I Elronds hus det är På tjänsteresa(/Hotel).

Så fort Tape passar in i min verklighet glider den in i mitt medvetande som om de alltid varit där. Deja vu.