Uppenbarligen så har jag ruvat på ceo ett tag. Väntat och sett om den skulle gro, även om man egentligen redan visste att så inte var fallet. I enlighet med vad som närmast är en hatkärlekslinje är White Magic ett album man förmodligen antingen älskar eller blir förargad på, även om den största delen av irritationsfaktorn redan vunnits av moderskeppet Tough Alliance. ceo, alias för Eric Berglunds soloprojekt, kommer relativt lättvindigt undan.

Det sedvanliga Sincerely Yours-vågskvalpet har fått ge vika för lite mer tribala rytmer, dock utan att den bräkande leksakspopen helt försvunnit. En högst obehaglig version av Den blomstertid nu kommer är om något bevis för det senare. Det torde vara väldigt behagligt att vara så säker på sig själv att man utan skrupler släpper ut något dylikt till allmänheten.

Återkommande på White Magic är en slags melankolisk sommarkänsla (eller är det mitt eget önsketänkande?). En solnedgång över Atlanten. En sömnig förmiddag efter en lång natt. Men istället för att komma hela vägen fram tar Berglund gärna upp samma ess två gånger – både Love And Do What You Will och Illuminata känns det som att man, med en aning variation, hört förut. Knivsamplingarna på No Mercy är exakt lika de som användes av These New Puritans tidigare i år, men stiliga vilket som.

För min del är den stora behållningen här titelspåret. White Magic låter mer akut, mer angeläget än hela det resterande albumet. En slick, enkel baslinje, eleganta samplingar och Berglund själv tacksamt nog, en aning i bakgrunden. En uppsjö av remixer är med största sannolikhet att vänta. Om hela albumet varit av samma grad hade det varit väldigt, väldigt bra. Som det är nu känns det mest repetitivt och slumpmässigt.