De finns där, vare sig man vill eller inte. Fördomarna.

När Deadmau5 2006 rullade ut sin Faxing Berlin visste han nog inte vad det var han satte igång. Mötet mellan progressiv house och den poppigaste av meloditrance var egentligen inte ett jättesteg åt något håll, men samtidigt blev det ändå något nytt. Framförallt blev det en ljudbild som kom att forsa fram som en störtvåg över 2007 och 2008 i takt med att fler och fler filtrerade fram egna versioner av Faxing Berlin-soundet.

En av dem som lyckades bäst var Dinka, som med sitt The Temptation-album inte bara fick till ett av 2008 års mest helgjutna album, utan också ett av de bästa album hela 00-talet bjöd på (Dinka återfinns också i den uppräkning av 100 fantastiska låtar från 2008 som jag håller på med nu). Dinka lyckades dessutom få ett helt album att fungera med en egentligen omöjligt begränsad palett – ett album som dessutom var för långt för sitt eget bästa. Men på något sätt lyckades Dinka ändå ro det i land. Musik som bodde granne med Deadmau5, samtidigt som det bokstavligen talat skilde en hel ocean mellan de båda männens hemvister i Kanada respektive Tyskland.

Ja, det sista var åtminstone det jag konstaterade när jag först hörde Dinka. Sen visade det sig att hemvisten inte alls var Tyskland utan Schweiz, ett land som definitivt är ett undantag i min skivsamling. Och framförallt visade det sig att Dinka inte alls var en han utan en hon. En Tamara Hunkeler.

Fördomar.

Nu spelar det här visserligen mindre roll för den musikaliska upplevelsen. För precis som så många andra i dansmusikfacket saknar Dinka i mångt och mycket ansikte. Visserligen inte till någon Deadmau5-extrem, att hon springer omkring med förvuxna djurhuvuden över ansiktet, men det är fortfarande musikskapande utan ansikte. Musiken är det som räknas – och den låter lyssnaren själv mentalt framkalla de artistbilder som saknas på omslagen.

Så långt är alltså allt sig likt från The Temptation. Musikaliskt likaså. Och Tamara har fortfarande ett osvikligt sinne för melodier som balanserar mellan rött och blått. Den inledande kvartetten skulle rakt av kunna vara lyft från föregångsalbumet och de håller precis lika hög klass. Det är instrumentalhouse byggd kring luftiga melodier och snygga ljud som är lika smittande som envist enkelspårig. På ett bra sätt.

Men samtidigt tar Hotel Summerville några försiktiga steg åt sidorna. Den instrumentala inledningskvartetten bjuder faktiskt på en låt med sång – av Lizzie Curious – som förvandlar den studspoppeklädda Green Leaf till poptrancesaknad. Sedan finns det tyvärr också gånger när avstegen lämnar en del att önska. När Dinka hälsar på i etnotonade ERA- och Enigma-kvarter är det inte nödvändigtvis något bra. The Celtic of Scotland funkar oväntat bra med mötet mellan tin whistle, panflöjt och progressiv trance, men i Smile When You’re Hurt the Most blir slutresultatet tungfotat och smågrötigt. Den följs å andra sidan av Ghosts in a Suit och KaZantip, två av albumets trevligaste låtar, vilket räddar en hel del.

Även den här gången borde Dinkas album vara alldeles för mastigt för sitt eget bästa med sin över en och en halv timmes musik (då har jag inte räknat in den 80 minuter långa DJ-mix av albumet som också finns att köpa till). Men precis som förra gången funkar Dinka alldeles utmärkt i albumform.

Nyhetens behag var kanske inte lika stort den här gången, men Hotel Summerville tillhör absolut ett av de roligaste långformatsläppen som 2010 gett oss så här långt. Definitivt tillräckligt för att få sommaren att räcka en liten bit till.