dagensskiva.com

48 timmar

Gästrecension

The Dillinger Escape Plan: Miss Machine
Miss Machine (album, cd) The Dillinger Escape Plan
2004
Relapse Records
10/10

Mattemetal 2.0

De okrönta krångelkungarna The Dillinger Escape Plan hann släppa en fullängdsplatta, Calculating Infinity (1999), innan sångaren Dimitri Minakakis gick delade vägar med bandet. Detta visade sig i efterhand vara det bästa som någonsin hänt New Jersey-kvintetten. Och i samband med att den nye sångaren Greg Puciato rekryterades, tog bandet en riktning som knappast någon hade väntat sig.

År 2004 släpptes Miss Machine, en platta som troligen gjorde att bandet lyckades attrahera lika många nya fans som de förlorade gamla. Av den enkla anledningen att Greg Puciato, förutom att han ser ut som en steoridpumpad pitbullterrier, faktiskt utnyttjade sina röstresurser i bästa Mike Patton-anda. Han kunde väsa, frusta, viska, skrika – och han kunde sjunga!

Kort efter att bandet upptäckt vilken allsidig vokalist de faktiskt satt klorna i, började låtskrivandet ta helt andra former än tidigare. Vilket också är alldeles uppenbart på ett av 2000-talets mest spännande skivsläpp. Miss Machine.

Förutom den tidigare kombinationen av våldsamt komplext hardcore-meckande och rejäl metaltyngd, fanns nu även en tredje dimension inne i bilden: dynamik. Calculating Infinity är förvisso en bra platta, men den höga intensiteten tappar sitt syfte en aning eftersom plattan aldrig låter öronen vila. Miss Machine blandar upp bandets vansinnesresor till kompositioner med smekande verspartier, stämningsfulla bryggor och, framför allt, riktiga refränger.

Plattan bjuder på mer melodiska bitar (Setting Fire To Sleeping Giants, Unretrofied), gastkramande våldsamheter (The Perfect Design, Baby’s First Coffin) och underbara mellanting (Highway Robbery, We Are The Storm) och denna kombination gör att Miss Machine har spelats sönder fler gånger än jag kan räkna. Plattan är helt enkelt en perfekt uppblandning av de element som The Dillinger Escape Plan faktiskt hanterar bättre än någon annan.

Thomas Björling

Publicerad: 2008-11-15 00:00 / Uppdaterad: 2008-11-14 23:53

Kategori: Dagens skiva, Gästrecension, Recension | Recension: #4850

25 kommentarer

Custom made konsumtionsmusik.

Förfall.

sparv Oregistrerad 2008-11-15 00:23
 

kanske var dags att då upp denna här nu…! väldigt bra skiva hursomhelst!

Kort Oregistrerad 2008-11-15 00:25
 

Tack Thomas! Nu förstår jag metal lite bättre! :) En strömbäckskompis som brukar vara lite mer inne på det postrocking, Thom Yorkeiga :)

Radiohead addict Oregistrerad 2008-11-15 09:48
 

riktigt bra skrivet!

HC Oregistrerad 2008-11-15 09:48
 

Han kunde väsa, frusta, viska, skrika – och han kunde sjunga!

Kort efter att bandet upptäckt vilken allsidig vokalist de faktiskt satt klorna i

Förutom den tidigare kombinationen av våldsamt komplext hardcore-meckande och rejäl metaltyngd, fanns nu även en tredje dimension inne i bilden: dynamik.

:D

Medlem 2008-11-15 10:14
 

Snuskigt bra metal. Johan och jag brukar lyssna på den här hemma i lägenheten. Själv har jag lite saltare musiksmak än min sambo * = 0 Det är sånt här jag lyssnar på när jag avgör viktiga skattemål.

*lägger in en eukalyptussnus under läppen och headbangar*

Anna Arvengren. Oregistrerad 2008-11-15 11:16
 

Typiskt Close-Up mög.

Medlem 2008-11-15 12:00
 

Världens bästa liveband. Har du inte sett så kan du inte förstå. Det är ngt i hästväg.

Iaf kalas bra skiva även om jag inte håller den som deras bästa. Deras bästa släpp enligt mig är deras första EP. Lite synd de aldrig spelar ngt från den..

Vippe Oregistrerad 2008-11-15 13:09
 

Vippe –> Håller helt och hållet med att de är världens bästa liveband. Har sett dem två gånger och gjorde dessutom en intervju med den grymt sympatiske Ben Weinman i samma veva (i Stockholm i våras).

Vill bara poängtera att jag gillar allt material bandet hittills släppt ifrån sig, från Under The Running Board-EP:n till senaste Ire Works. Men när det gäller helhetsbild finns det ingen av dessa släpp som slår Miss Machine.

Thomas Björling Oregistrerad 2008-11-15 14:44
 

Det är lättare att få Obama att klä sig i en KKK-luva än att nämna DEP utan att behöva höra gnäll om hur dom var bättre förr och om hur deras gamla sångare var bättre och blabla

Jag tycker att dom har ändrat stil och inriktning såpass mycket att det inte finns något bättre eller sämre, bara annorlunda och förändrat.

Och kom ihåg: Du kommer inte få ligga bara för att du lyssnade på DEP innan dom blev kommersiella, så sluta påpeka det dag efter dag.. tack!

spett Oregistrerad 2008-11-15 19:45
 

Väldigt bra skiva. Ruskigt bra liveband.

Özgür Kurtoglu Oregistrerad 2008-11-15 19:59
 

Äckligt bra platta. Dillinger har nog inte gjort en enda låt som inte är pissbra.

Erik Oregistrerad 2008-11-15 20:13
 

Såg dem live en gång. Luktade svett!! Inget tajt var det heller. Det ska vara Meshuggah om det ska vara grungig metall!!

Peterok Oregistrerad 2008-11-15 20:35
 

Först lite historia.
Sen beskrivning av hur det låter. Ungefär.
Och så lite om dom olika låtarna.

Det är inte svårare än så. Tack för en bra recension!

AndersT Medlem 2008-11-16 12:21
 

Men…. ”Under the running board” då? Släpptes inte den med Minakakis?

Dreo Oregistrerad 2008-11-16 13:50
 

”Under the running board” är en trelåtars EP och räknas därför inte som en fullängdare.

Tack AndersT och ni andra som gillar det jag skriver.

Thomas Björling Oregistrerad 2008-11-16 18:01
 

Den där Peterok verkar ha extremt bra koll på läget. Verkligen.
You name it, he know`s it.

Erik Oregistrerad 2008-11-18 13:42
 

Kul och öppet skrivet! Bra beskrivning av plattan och soundet. Skön recension, bra jobbat!

Dillinger är helt sjuka live!

Oscar Oregistrerad 2008-11-20 00:58
 

Dom sålde ut sig när dom gjorde Justin Timberlake-covern. Jag spydde ner mig själv i en kaskad rakt ut i luften när jag hörde den, ålade ömsom snyftande ömsom hulkande runt på mitt grusiga golv i pölar av galla som stack som nålar i näsan och jag skrek ut vansinnets tårar mot det gråa och gulfläckiga taket – den kulör vilket symboliserade den återstod av mitt liv som skulle begivas åt den posttraumatiska stress som mitt militanta antikonsumeristiska hat inducerat. Grå för den cerebrala antisubstans livets mening antog, och gul för den läckande varböld jag numera ansåg att TDEP var för mig. Tack Björling för att du drog upp detta igen. Verkligen. Tack!

Dr Ahlstedt Oregistrerad 2008-12-02 15:50
 

”jag spydde ner mig själv i en kaskad rakt ut i luften när jag hörde den”.

Dr Ahlstedt:
Låter halvsvårt att spy ner sig själv när spyorna ändå går rakt ut i luften. Men du kanske är något slags eteriskt väsen?

Erik Oregistrerad 2008-12-12 11:47
 

Hört talas om gravitation? Det behövs ingen metafysisk förklaring för regnande maginnehåll. Där tror jag att jag får medhåll från Björling, som är en vetenskapens man. Erik, med dina new age-fasoner så borde du inte lyssna på ”math metal” över huvud taget, eller i alla fall inte tills du lär dig om elementär algebra, koefficienter samt funktioner. Dillinger-grabbarna ska ha respekt för åtminstone den delen.

Dr Ahlstedt Oregistrerad 2008-12-14 15:02
 

Aha, du LÅG ner när vomeringsklaveret passerade etern först upp, sedan ner.

Erik Oregistrerad 2008-12-15 08:17
 

Dendär Justin-covern kanske man borde leta upp. Eller man kanske gör bäst i att låta bli.

Markus Oregistrerad 2008-12-15 09:41
 

Look no further.

Kal Ström Redaktionen 2008-12-15 09:56
 

En direkt låg, utan en viss lutning. Men det sådana tekniska spörsmål för oss bort från den ursprungliga och långt mer viktiga frågan om TDEP har sålt ut eller inte.

Dr Ahlstedt Oregistrerad 2008-12-15 16:20
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig