dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Roisin Murphy: Ruby Blue
Ruby Blue (CD) Roisin Murphy
2005
Echo/PIAS/Playground
7/10

Väldigt bra, men inte magiskt

Lyssna

Sök efter skivan

Ramalama bang bang
Flash bang big bang
Bing bong
Ding dong
Dum dum do dum dum

Roisin Murphy har landat.

Via tre vinyltolvor tidigare i år har Roisin nu kommit fram till sin riktiga albumdebut i eget namn. Utan Mark Brydon.

Roisin och Mark har ju, ända sedan 1995, varit ett par, en enhet, en briljant musikmaskin. Moloko. Men så sprack fasaden och maskineriet skar ihop. Resultatet blev den fantastiska kollapsen Statues.

Att det var just nu som Roisin väljer att gå sin egen väg är med andra ord inte särskilt konstigt. I vakuumet före nästa Moloko-album. I skarven mellan det som var och det som ska bli. Dessutom med en ny man vid sin sida, åtminstone musikaliskt. För egentligen är ju även Roisins soloutflykt frukten av ett samarbete – den här gången med multi-pseudonym-musikern Matthew Herbert.

Att dra paralleller till Molokos album är förstås, precis som i fallet med alla gruppmedlemmar som ger ut saker på egen hand, oundvikligt. Molokos album har ju följt en konsekvent röd tråd och blivit allt mer lättillgängliga. Spretigheten och galenskapen hos de tidigare albumen har fållats in i ett mer välpolerat och kommersiellt mer välanpassat sound, men utan att förlora sin särprägel. Musik som förenat det allmänt skruvade med det synnerligen dansgolvsmässiga.

Ruby Blue är ett steg tillbaka. Eller rättare sagt flera.

Visserligen kanske det var oundvikligt med Herbert som bollplank, vilket inte minst märks genom den framträdande roll blåset har på Ruby Blue, men samtidigt känns det också som att Roisin den här gången fått leka mer med sig själv och sin musikaliska form. Att jämställa Ramalama (Bang Bang) med Killer Bunnie kanske vore att ta i, men det vore samtidigt inte helt fel. Med Roisins coolhet och Matthew Herberts lekstuga formas de spretiga ljuden på Ruby Blue till någon slags motvillig helhet.

En helhet som tänjs mellan knasterpopskletzmer i Night of the Dancing Flames, stressjagad långsamelektronik i Leaving the City, genomsexig fingerknäpps-/blåsjazz i Sinking Feeling (ja, tänk Feve några årtionden senare, med ett litet stänk av Rosa Pantern), Anchor Song-vibbar i Through Time, händerna-i-vädret-klubbjazz i Sow Into You och PJ Harvey-dist i titelspåret. Plus mycket mer. Genom alltihop löper Roisins röst och Herberts blåsinstrumentsmelodier likt en eldflugedansande, ordlös duett. För Roisin är inte bara albumets självklara vokalmedelpunkt, hon har, genom Matthew Herberts försorg gissningsvis, också förvandlats till ett virtuellt instrumenten i den kakofoni av ljud som bildar bakgrund. Ett instrument att spela på, som vilket som helst.

Och hur mycket jag än älskar Roisin Murphy (ungefär coolast i världen? Ja.) så har ljudexperimenten ibland fått ta för mycket av utrymmet på bekostnad av den pop som alltid varit kärnan i Molokos musik. Det blir musik som trillar mellan stolarna, utan att varken vara tillräckligt knasig eller tillräckligt bra.

Jämfört med Moloko, ska sägas. Och Roisin Murphy.

För även i sina mindre bra stunder är Ruby Blue fortfarande bättre och mer intressant än det mesta som släpps idag. Och i sina allra bästa stunder är mycket av materialet bland det allra bästa som släppts i år, överhuvudtaget. Och bland alla olika kostymer är frågan om jag ändå inte gillar kommande singeln If We're in Love allra bäst ändå, när Roisin och Matthew tar en tripp ner till amerikanska södern och levererar Atlantablåsfunk som kunde varit en av låtarna på Speakerboxxx.

Att de tre vinyltolvor som föregick Ruby Blue sparkades igång med det PJ Harvey-exploderande titelspåret känns på något sätt som en programförklaring från Roisin. Som för att understyrka att hon står på egna ben, med sin egen musik. Lika lite känns det som en slump att de tre ep-skivorna avslutades med The Closing of the Doors, sist även på albumet. Det är ju de två spåren som står ut mest ur helheten på albumet. Ruby Blue genom sin distattack. The Closing of the Doors genom att vara precis raka motsatsen. Bara Roisin, ett piano och ett flygelhorn i en avklätt vacker jazzballad. Nära, intimt och personligt, med en Roisin som kanske aldrig sjungit bättre.

I knew you'd find that note someday
So I wrote down
all the things that I couldn't say
You and I
Up all night
Why do we fight at all?

Och ja. Det är svårt att inte tänka att det är Mark som Roisin sjunger om.

För även om Roisin hittat en ny man i Matthew Herbert och fått till ett album som nästan är lika bra som jag hade hoppats är det ändå något som fattas. Som när Marvin Gaye bytte ut Tammi Terrell mot Kim Weston och Diana Ross.

Roisin är fortfarande lika fantastisk. Roisin sjunger fortfarande precis lika bra. Det är fortfarande väldigt, väldigt bra.

Men det är inte magiskt. Inte riktigt magiskt.

Ola Andersson

Publicerad: 2005-06-13 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-11 15:12

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3289

9 kommentarer

bra rec.

Medlem 2005-06-13 05:07
 

Roisin är tjejen hela dan. Ska kikas upp.

Medlem 2005-06-13 08:40
 

Matthew Herbert är guden inom elektronik.

Medlem 2005-06-13 10:43
 

tråkigt att din husgudinna inte lyser lika starkt som vanligt, Ola. Hade kanske förväntat mig lite mer, Sow into you är nog ändå fan en av årets bästa låtar. sen tänkte jag om du nu läser detta kunde hjälpa mig med en sak…kommer du eller nån här ihåg den där videon som visade en närbild på en tjej och en kille som kysste varann genom hela videon? det var nån "house-disco" typ av låt och det e väl lite av ditt forum och undra om du kom ihåh namnet på låten?

bra recension förresten!

Medlem 2005-06-13 15:37
 

dictionary: Som sagt, det är likförbannat väldigt bra. Alla Moloko-fans ska definitivt kolla in "Ruby Blue".

Låten du efterfrågar är Demon vs. Heartbreakers "You Are My High". Skitbra låt, skitsnygg video.

Ola Andersson Redaktionen 2005-06-13 16:23
 

a det eklart Roisin kommer alltid vara Roisin och det e man ju tacksam över.

Tack, du vet inte hur många google-sökningar jag gjort på musikvideos med kyssar i och bara fått upp en massa Gay-porr, fast det eklart låten e lite gay-porr!

Medlem 2005-06-13 18:02
 

fast moloko tycks ju ohjälpligt splittrade. det där "vakuumet" till nästa skiva lär ju bli ganska stort. http://www.guardian.co.uk/arts/fridayreview/story/0,,1492584,00.html

Medlem 2005-06-14 17:42
 

Fan, man önskar ju att man hade en inkomst… Senaste jag hörde från Roisin var hennes gästspel hos Handsome Boy Modeling School, mycket mycket bra.

Medlem 2005-06-15 19:55
 

[...] Roisin Murphy Ruby BlueRoisin Murphy Sequins EP 1Wilco släpper nyttMoloko Things to make and doMoloko Catalogue [...]

 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig