I ärlighetens namn är jag inte riktigt färdig med 2005 års Chronoclast ännu. Därför känns det en aning märkligt att kanadensarna i Buried Inside kommer med nytt material, trots att det har gått fyra år nu. Men det gör inget när det är så här bra.

På Spoils of Failure står en hel del att känna igen från föregångaren. Det okonventionella trumspelet, den plågade skriksången, stämmorna. Ja, till och med formatet, även om det är en annan sida av samma mynt. Chronoclast var ett enda spår uppdelat i delar som hade givits titlar som alla anspelade på tid. På Spoils of Failure är det visserligen åtta egna spår, men de har inte fått några titlar mer än spårnumret. En helhet, fast på ett annat sätt.

Den mest påtagliga skillnaden är att man nu har dragit ner på tempot. Om det är en följd av de senaste årens trend med slömangel av alla de slag, eller en helt naturlig reaktion på den kaotiska best som Chronoclast ändå är låter jag vara osagt, men det är hur som helst väldigt trevligt.

Visst, det kan barka iväg på Spoils of Failure också, men på det stora hela vill jag placera skivan mitt emellan Red Sparowes och Converge. Och där passar den finfint.

Men den är samtidigt en konstig skiva. Jag klarar nämligen inte av att slölyssna på den. Har jag på Spoils of Failure i bakgrunden blir den enbart sporadisk och påtagligt irriterande. Tråkig till och med, vilket är allt den inte är.

Lyssnar jag i stället fokuserat, gärna i lurar, i lugn och ro och låter alla intryck sjunka in ordentligt slås jag gång på gång av hur bra skivan är. Och det måste ju vara en bra sak.