If all else fails, do ‘Louie Louie.’ Just play ‘Louie Louie.’ and it will always get you outta anything.
- Iggy Pop (citerad i boken Louie Louie av Dave Marsh)

Och vem är jag att säga emot Iggy Pop?

Här kommer tio versioner av Louie Louie som jag verkligen gillar.

Richard Berry & The Pharaohs är originalet. Det går inte att bortse från.

Paul Revere & The Raiders gör en tolkning som är precis så ohämmad som jag vill ha min Louie Louie. Av de många garagerockiga versionerna är nog ändå det här min favorit.

The Kingsmen släppte den kanske mest uppmärksammade versionen som för evigt flyttade låten in på första plats i den döende rockens sångbok.

The Sonics larmiga garageversion är ett självklart soundtrack till vilken ostyrig lördagskväll som helst.

Sandpipers gör kanske den mjukaste versionen. Som en försiktig bris från ett solvarmt hav.

Black Flag tog The Sonics och Iggy & The Stooges versioner och la på ytterligare ett lager av oljud och stök. Charmant.

Toots & The Maytals tog med varm hand låten till Jamaica och skickade den tillbaka i en båt lastad med baktakt.

Otis Redding fyllde den så klart med själ och blås.

Motörheads version är oväntat tillbakalutad, på gränsen till sleazig.

1. Masshysteri Masshysteri
   Redan på 2008 års förstlingsverk Vår del av stan lade Masshysteri ribban skyhögt och flyttade fram positionerna gällande svensk punk. På självbetitlade uppföljaren fortsätter man på den redan inslagna vägen. Och det är helt jävla vansinnigt bra!
2. Håkan Hellström 2 steg från paradise
   Tack får vi säga, för vi fick ett episkt bokslut på Hellströms första decennium i våra öron och en bekräftelse på att han flyger in i ett nytt, inte tillbakablickande men framåt. I titelspåret dansar han sig långsamt fram på dåliga gatan som befolkas av de mest suspekta typer, rullskridskor, mopeder och slumpmässiga rumbafester.
3. Robyn Body Talk

Vår uppmärksamhet är kort och allt som hände för en månad sedan känns som det hände för en evighet sedan. Vad gör man då? Man går tillbaka till en produktionsapparat från förr där studion var en plats man besökte kontinuerligt under året för att släppa musik hela tiden, inte bara en gång. Pt. 1, Pt. 2 och Pt. 3.


4. Bäddat För Trubbel Det här är inte New York
   Det råder ingen tvekan om att denna kvartett härstammar från parkernas stad. I rakt nedstigande led till Problem och tidiga Wilmer X är de ute på en ursinnig resa där de öser ur sig hat och ångest på ett befriande sätt som gör att man bara måste älska detta band.
5. These New Puritans Hidden
   Ett experimenterande album, men utan att improvisera. Tvärtom är det synnerligen precist och väl tyglat. Inga instrumentalonanipartier här. Styrkan ligger i motsatsförhållandet barock – minimalism, klassiskt – rock.
6. Big Boi Sir Lucious Left Foot… The Son of Chico Dusty
   Big Boi klämmer in fler vassa rader per låt än många andra klarar av på en hel karriär. Ett kompakt flow som kräver sin tid och lovar att räcka länge. Musikaliskt är det allt vi vant oss vid att höra från södern de senaste 20 åren, smutsig slö skit att gunga nacke eller rumpa till.
7. Imperial State Electric Imperial State Electric
   Här finns basgångar som Gene Simmons skulle mörda för. Handklapp som ställer sig längst ut på de största arenorna med Carola-fläkten på lämpligt avstånd. Här finns tidigare oskrivna Beatles-rökare bredvid några av de finaste rocktrummor jag hört på år och dag. Självklart också ett par raka och enkla stänkare som inte tar några som helst omvägar till den obligatoriska armen i luften.
8. M.I.A. /\/\ /\Y/\
   I stormvinden glömdes det på något vis bort att M.I.A. släppt ett alldeles fantastiskt störigt album, sprängfyllt med så mycket idéer att det exploderar som en klusterbomb. Och jag förstår på sätt och vis de som slog bakut och konstaterade att de inte pallade mer. Attacken är ofta total. Energin sprutar ur högtalarna.
9. Sade Soldier of Love
   Lovers Rock kändes som ett bokslut, en smältdegel av alla intryck som gruppen samlat på sig under 16 år. Soldier of Love känns inte alls så. Snarare som en grupp som funnit ny inspiration och har gått in i en ny fas. Men det är kanske just därför som jag inte kan släppa cirkelslutstanken varje gång jag hör In Another Time.
10. Erykah Badu New Amerykah pt. 2: Return of the Ankh
    Så trots att jag så klart kan höra ekon av förr här är det inte värre än att jag återigen och ännu en gång tycker att hon tar ett stort steg framåt och bort från det som varit. Att hon för tredje gången i rad är bättre än någonsin förut.
11. Arcade Fire The Suburbs
12. The National High Violet
13. Ghost Opus Eponymous
14. Kriget What a Day
15. Kanye West My Beautiful Dark Twisted Fantasy
16. Christina Aguilera Bionic
17. Admiral Radley I Heart California
18. Watain Lawless Darkness
19. Skyzoo & Illmind Live From The Tape Deck
20. The Bear Quartet Monty Python
21. The Tatianas Verses & Verve or the Lost Causes
22. Crystal Castles II
23. Bombus Bombus
24. Cough Ritual Abuse
25. Dinka Hotel Summerville
26. Electric President Violent Blue
27. Delorean Subiza
28. The Drums The Drums
29. Best Coast Crazy For You
30. Damien Jurado Saint Bartlett
31. Deathspell Omega Paracletus
32. Marco Polo The Stupendous Adventures of Marco Polo
33. Older Prologue
34. The Don Darlings The Shortest Straw
35. Vampire Weekend Contra
36. Pen Expers Dirty Tender Love
37. Diverse artister Sonja Åkesson tolkad av …
38. Freeway & Jake One The Stimulus Package
39. Trash Talk Eyes & Nines
40. Roky Erickson & Okkervil River True Love Cast Out All Evil
41. Lindstrøm & Christabelle Real Life Is No Cool
42. Georgia Anne Muldrow King’s Ballad
43. Foals Total Life Forever
44. Seabear We Built a Fire
45. Paul Weller Waking up the Nation
46. Shining Blackjazz
47. Bun B Trill OG
48. Harlem Hippies
49. The Sword Warp Riders
50. Electric Wizard Black Masses
51. Jamaica No Problem
52. Kylesa Spiral Shadow
53. Grinderman Grinderman 2
54. Jóhann Jóhannsson And In the Endless Pause There Came the Sound of Bees
55. Overkill Ironbound

Alla de här låtarna finns i Spotify. De som inte fanns där har jag helt enkelt plockat bort. Därför saknas låtar med bland andra Kriget i listan. Det är inte mitt fel.

Låtarna är lagda i en ordning så att det ska funka att lyssna från början till slut utan att kännas alldeles för konstigt. Det är med andra ord ingen rangordning. 2010 års bästa låt är som bekant Shine Blockas.

Lyssna på 33 asbra låtar i Spotify

Tricky Every Day
Gil Scott-Heron New York Is Killing Me
Lykke Li Get Some
The Black Keys Howlin’ for You
The Budos Band Black Venom
Black Milk Round of Applause
Georgia Anne Muldrow & Declaime Feat. Prince Po Get Up Gogo Rmx
Kanye West feat. Jay-Z, Rick Ross, Justin Vernon & Nicki Minaj Monster
Jazmine Sullivan Holding You Down (Goin’ In Circles)
Erik L feat. Frank N Dank Push It Up
Big Boi feat. Gucci Mane Shine Blockas
Janelle Monae feat. Saul Williams Dance or Die
Erykah Badu Turn Me Away (Get MuNNY)
Leela James Tell Me You Love Me
Sharon Jones & the Dap-Kings Window Shopping
Aloe Blacc I Need a Dollar
Reflection Eternal: Talib Kweli & HiTek feat. Estelle Midnight Hour
The Roots Radio Daze
Erik L & Illingsworth feat. Noun, Stray & Hanna Would You Believe
Ice Cube Nothing Like L.A.
Bilal Levels
Four Tet Love Cry
Embee feat. Hello Saferide Pay Day
M.I.A. TEQKILLA
Gorillaz On Melancholy Hill
Skuggpoeten På kyrkogården
Scott Morgan Bring It on Home to Me
Imperial State Electric Resign
Heavy Trash Bedevilment
Invasionen Korrumperat
Masshysteri Dom kan inte höra musiken
The Baboon Show I Don’t Wanna Go to the USA
Torture Division Overtorture

Lyssna på 33 asbra låtar i Spotify

Masshysteri Låt dom hata oss
Möjligen skulle The Hives kommande dänga Patrolling Days som de avtäckte på spelningarna i somras kunna konkurrera, men eftersom den inte är släppt ännu var valet till årets låt enkelt i år. Masshysteri gjorde inte bara årets bästa platta, Låt dom hata oss är också årets bästa låt. En genialisk pärla i all sin enkelhet. (Tomas Lundström)

Jazmine Sullivan Holding You Down (Goin’ In Circles)
Jazmine och Missy plockade ut några guldkorn från 90- och 80-talets hiphop och soul och kokade ihop det till årets bästa låt, från ett av årets bästa album av en av världens bästa sångerskor inom världens bästa genre. Rysligt asbra. (Karin Lillbroända)

Big Boi & Gucci Mane Shine Blockas
En överlägset kaxig hälsning från den slöa södern. Big Boi:s solodebut har levererat galet många singlar. Det här var den bästa. Sen får Vän Av Ordning invända att den fanns som läcka och möjligen på någon samling redan 2009. Det bryr jag mig inte om. Shine Blockas är det bästa 2010 bjöd. (Patrik Hamberg)

Crystal Castles Baptism
Det finns inget tvivel om att 2010 års låt är Crystal Castles Baptism. Från att mest ha varit ett enerverande, övermanierat band med alldeles för mycket C64-influenser blev de på sin andra skiva, även den självbetitlad, ett med electro, shoegaze och den allra mest gråbleka svärtan. När jag recenserade albumet var jag fortfarande osäker på det som helhet, även om jag redan då var helt och förgjort besatt av Baptism. Sedan dess har jag spelat den för missnöjd indiepublik, blivit anklagad för att vara rejvare och i allmänhet blivit förolämpad, men allra mest dansat som en galning. Albumet växte även det till sig, men det råder ingen tvekan om att Baptism är vad man i folkmun kallar en HIT. (Martina Nordman)

Ghost Satan Prayer
Den omtalade hypen av Ghost i somras gick mig totalt förbi, men jag tar igen det nu med råge och då främst med guldkornet Satan Prayer. Det visar sig också gå alldeles utmärkt att nynna till satanisk rock år 2010. Vad står näst på tur? (Mats Guldbrand)

Chemical Brothers Swoon
Som vanligt när det är dags att plocka en asbra låt hamnar jag alltid i diskussion med mig själv kring vilka kriterier som ska ligga som grund. Oftast slutar det med det enklaste: den låt jag lyssnat mest på. Så även i år. Swoon har gått flest varv i min iPod och är en av Chemical Brothers allra finaste stunder i karriären. Just remember to fall in love, there’s nothing else. (Ola Andersson)

Admiral Radley I Heart California
Jag kan inte påstå att jag har någon ingående kärleksrelation med Kalifornien, har aldrig varit där, men jag hyser villkorslös tillit till det mesta Jason Lytle tar sig för. Så även här där han och medlemmar ur Earlimart och gamle trumslagarvapendragaren från Grandaddy Aaron Burtch gör gemensam sak och levererar årets finaste lilla indierockstänkare. (Jonas Appelqvist)

Robyn med Röyksopp None of Them
2010 var Robyns år. Hon gjorde så många saker rätt att det nästan är svårt att se allt så här nära inpå. Hennes trilogi är det jag kommer minnas mest av året som gått. Och den här låten, med Röyksopp är bäst av alla hennes låtar från Body Talk-skivorna.
(Kal Ström)

Ellie Goulding Starry Eyed
Svett har utsöndrats i enorma mängder och det är lika jobbigt varje gång. Jag gjorde en lista med de första låtar som dök upp i huvudet. Det hjälpte inte så jag fick låta ödet bestämma och det känna helt ok. Pure pop.
(Marie Lindström)

Guillaume & the Coutu Dumonts Discothèque
Årets mest tvetydiga titel är ett elva minuter långt suggestivt och oemotståndligt monster som aldrig blir mer disco än att den snuddar vid en nerrökt fjordvariant av densamma. Däremot ger den i sin ambivalens och korsbefruktning mellan dubbig Detroittechno, nedtonad Blue Note-jazz och hemliga Pink Floyd-drömmar god inblick i herr Coutu Dumonts eget diskotek. (David Drazdil)

I slutet av 2009 skulle Molina och Johnson turnérat med sitt självbetitlade projekt. Det blev aldrig så. Turnén fick ställas in av ”hälsoskäl” och sedan dess har det varit ganska tyst om Jason Molina. En man som sedan slutet av nittiotalet släppt otaliga alster. Men han har slagit ner på takten. Därför kändes det som om det var läge att sammanfatta i väntan på något nytt. Vi har haft alldeles för lite Jason Molina på dagensskiva.com.

Songs: Ohia

Songs: Ohia startade som ett enmansband. Jason Molina hade tröttnat på att spela i diverse rockband och började göra musik på kammaren. Han bytte namn på bandet lika ofta som han bytte medmusikanter. Songs: Ohia, liksom följande band, var alltid väldigt mycket Jason Molina, men bandmedlemmarna som byttes från album till album satte även de sitt avtryck på inspelningarna. Ibland förekom blås, fanns en annan sångare att tillgå så blev det duetter och körer.

Skivbolaget Secretly Canadian har nästan genomgående varit Jason Molinas hem. Han har medvetet undvikit storbolag och stora kontrakt. Det har gjort att albumen kanske inte alltid nått ut. Det har varit en kamp att försörja sig på musiken. Kanske det också är en orsak till den höga utgivningstakten. Fram tills för några år sedan gav han nästan varje år ut minst två album. Därtill kom singlar, ep:s och samarbeten.

Det som började mörkt har efter hand ljusats upp. Songs: Ohia var akustiska gitarrer, långa och nedstämda stycken, uttrycksfull sång med rötterna i rocken och bluesen. Efter några år gick Molina över till elgitarr och musiken har efter hand blivit mer sofistikerad och välproducerad. Numera är det vältajmade gitarrarrangemang som karaktäriserar Jason Molinas musik.

Songs: Ohia släppte tio album mellan 1997 och 2003 tillsammans med ett stort antal singlar och ep:s. Vi har recenserat ett urval:

Songs: Ohia (album, 1997)Songs: Ohia

Maria Gustafsson

2010-11-20

Axxess & Ace (album, 1999)Songs: Ohia

Maria Gustafsson

2010-11-20

The Lioness (album, 2000)Songs: Ohia

Tomas Lundström

2010-11-20

Split (ep, 2002)My Morning Jacket & Songs: Ohia

Maria Gustafsson

2010-11-20

Didn’t It Rain (album, 2002)Songs: Ohia

Maria Gustafsson

2010-11-20

Magnolia Electric Co. (album, 2003)Songs: Ohia

Maria Gustafsson

2010-11-20

Magnolia Electric Co.

När Songs: Ohia släppte Magnolia Electric Co. och efter det åkte ut och spelade fanns namnet Songs: Ohia inte längre med någonstans. Songs: Ohia blev Magnolia Electric Co. och i stort lät det likadant även om utvecklingen som påbörjades med Songs: Ohia var än mer spikrak med det nya bandet.

Magnolia Electric Co. har släppt tre studioalbum, ett live-album och en samling och några ep:s.

What Comes After the Blues (album, 2005)Magnolia Electric Co.

Maria Gustafsson

2010-11-20

Trials & Errors (live-album, 2005)Magnolia Electric Co.

Maria Gustafsson

2010-11-20

Fading Trails (album, 2006)Magnolia Electric Co.

Maria Gustafsson

2010-11-20

Josephine (album, 2009)Magnolia Electric Co.

Maria Gustafsson

2010-11-20

Solo-projekt och samarbeten

Jason Molina har samarbetat med Will Oldham, Will Johnson och Jim & Jennie and the Pinetops. Han har gjort samarbeten både med och utan Songs: Ohia och Magnolia Electric Co. Och så har han gjort album under eget namn. Vi har recenserat de båda soloalbumen och samarbetet med Will Johnson.

Pyramid Electric Co. (album, 2004)Jason Molina

Kristofer Ahlström

2004-04-26

Let Me Go, Let Me Go, Let Me Go (album, 2006)Jason Molina

Maria Gustafsson

2010-11-20

Molina and Johnson (album, 2009)Molina and Johnson

Maria Gustafsson

2010-11-20

Och slutligen, en Spotify-lista med Jason Molinas musik. Lyssna vetja.

Hösten är här på allvar, och 2010 börjar så sakta lida mot sitt slut. Vi i redaktionen börjar uppförsbacken med att sammanfatta september månads bästa:

Terrible Feelings (band)
Skånepunk med en generös dos rock av medlemmar från bland andra Pretty Whores och Sista sekunden. Goda förutsättningar med andra ord och den självbetitlade demon lever upp till de högt ställda förväntningarna. Det är helt enkelt ljuv musik.
(Mats Guldbrand)

Kanye West So Appalled (Feat. Jay-Z, RZA, Pusha T, Swizz Beatz & CyHi Da Prynce) (låt)
Jay-Z:s vers. 40 bast, fortfarande nummer ett.
(Karin Lillbroända)

Eric Kupper The Whistle Song
Nästa år har det gått 20 år sedan Frankie Knuckles, Eric Kupper och John Poppo skapade instrumental housemagi tillsammans med Paul Shapiros flöjt. En låt som är precis lika överfantastisk idag som när den släpptes. Precis när hösten började klampa in i 2010-Sverige dök ännu en remix av The Whistle Song upp. Fast den här gången försiktigt upputsad av Eric
Kupper själv. Elva minuter som, även om de inte kan mäta sig med originalversionen, gjorde att solen vågade sig tillbaka några dagar till. Elva minuter som dessutom fick mig att trilla in i en ny Eric Kupper-period som kulminerade i inköpet av 2008-samlingen Maestro – Eric Kupper
Remix Works. En av de allra främsta remixare och producenter som housen gett oss. Eller egentligen omvänt: en av dem som gav oss house.
Originalversionen hos youtube
(Ola Andersson)

Jag har svårt att sätta tummen på vad som varit bäst. I strid med ungefär alla förutsättningar gillade jag en Jamiroquai-låt (White Knuckle Ride), både i original och i fin remix av ständigt levererande Monarchy. Sen var det Grinderman, Chromeo, Salem, Joe and Will Ask?, Lindstrom & Prins Thomas, Grum samt en nyförälskelse i Cures Pornography som pågått i princip hela sommaren, och ser ut att hålla i sig. Så mycket musik, så lite tid.
(Martina Nordman)

Peter Broderick Hello to Nils (låt)
Smärtsamt vackert vemod från en av Efterklangs livemusiker. Jag vet inte om den var bäst i september – kanske var det någon Röyksopp-låt eller kanske Teitur eller The Social Network-soundtracket – men kyliga morgonar och mörka moln i kvällningen låter så här i min värld.
(Kal Ström)

Sufjan Stevens Too Much (låt)
Om någon vecka släpps Sufjan Stevens The Age of Adz som inte alls är en skiva om en amerikansk stat utan ett helt vanligt album. Albumet har streamts och låten Too Much släpptes lite i skymundan av ep:n All Delighted People. Grejen med Too Much är att den är lite ful i allt det vackra. Det är bra.
(Maria Gustafsson)

Bäddat för trubbel Det här är inte New York (album)
Likt Mats tar även jag tillfället i akt och tipsar om punk från Malmö. Och herregud, det råder ingen tvekan om att denna kvartett härstammar från parkernas stad. I rakt nedstigande led till Problem och tidiga Wilmer X är de ute på en ursinnig resa där de öser ur sig hat och ångest på ett befriande sätt som gör att man bara måste älska detta band. Att det inte alltid är prickfritt framfört är dessutom ett stort plus i det här fallet. Och som bosatt i Malmö sedan tio år tillbaka älskar jag givetvis titelspåret som sätter ord på den klassiskt Malmöitiska inställningen:

Det här är inte New York, det här är Malmö Stad
Sätt inte näsan i vädret, du är lika skitt som jag

(Jonas Appelqvist)

1998 köpte jag 51 singlar. Alla cd-singlar. Såna man kan hålla i handen. 1998 var också året jag fyllde 26 år. Alltså kommer dagens dagensskiva-lördagsspecial självklart bestå av en genomgång av 26 av de 51 singlar jag köpte 1998.

Alla spellistor eller blandband med självaktning ska ha en krystad förklaring.

Även om jag hade trott att det skulle bli en snabbt ihopslängd special så blev den faktiskt, för min del, betydligt roligare än vad jag hade trott. Alla som odlat ett lite för stort intresse för musik genom livets alla turer vet att musikförälskelser kommer och går. Men också att musiken man valde säger en hel del om vem man var.

När jag tittade på de 51 singlarna jag köpte 1998 inser jag att de kan delas in i fyra ganska tydliga grupper. Det är å ena sidan pop med känslorna på utsidan, farligt nära självömkandets läkande avgrund, och explosiv powerpop med arga gitarrer, klistriga refränger och en massa knytnävsvevande energi i gränslandet mellan pop, rock och dans. Men så finns här också r’n'b i sin mest poppigt studsande och hitlistetillvända skepnad och sist men inte minst house lika blå som bubblande.

Någonstans där fanns jag 1998.

Nu skulle jag ljuga om alla 51 singlarna gjorde ett stort intryck på mig nu. Flera av dem minns jag att jag plockade på mig på femkronorsreor. Ett par vet jag ärligt talat inte varför jag alls äger. Men de 26 singlarna här nedanför gillade jag väldigt mycket då och i de flesta fall gillar jag dem väldigt mycket fortfarande. I ingen särskild ordning (okej, den ohotade ettan ligger sist, för alla som inte orkar vänta).

Jag har även gjort en Spotifylista med 20 av de 26 låtarna, även om några är i fel versioner (det finns intressanta luckor i Spotify, kan man väl konstatera. På något ställe har jag tagit mig friheten att skarva rätt ordentligt)

Lyssna på Olas 1998 – en singelkryssning på Spotify

Grattis mormor. Wherever you are.

FATBOY SLIM THE ROCKAFELLER SKANK
Den som hade på MTV några gånger under andra halvan av 1998 lär knappast ha missat The Rockafeller Skank. Det var då som den före detta Housemartins-, Beats International- och Freak Power-medlemmen Norman Cook på allvar slog igenom i den skepnad han idag förmodligen är mest känd för. The Rockafeller Skank, i sin big beat-glans, sammanfattar väl kanske bättre än någon annan låt den anti-rörelse som big beat började som. ”Dumb dance music” som motvikt till den intelligenta dansmusiken. Musik att skapa rumpan till. Och framförallt att samtidigt ha jävligt kul. The Rockafeller Skank var rätt mycket en ”älska eller hata”-låt. Efter att initialt ha varit lite tveksam kapitulerade jag rätt snabbt inför den kaotiska samplingsfesten.

JENNIFER PAIGE CRUSH
Bland singelinköpen återfinns Crush faktiskt två gånger. Originalversionen (tänk Leann Rimes-radiopop) var trevlig, men det var dansversionen som fick mig att köpa singeln. Men så upptäckte jag att det fanns fler remixer. Framförallt av världens bäste David Morales. Och självklart är det housemästarens olika versioner som verkligen gjorde sommarkvällarna.

THE CARDIGANS MY FAVOURITE GAME
Under årens lopp har videor förmodligen blivit censurerade av en hel massa olika anledningar, men i kategorin ”vårdslöst framförande av fordon” lär The Cardigans vara rätt ensamma. Visserligen var det egentligen inte särskilt förvånande att en video av inte helt okontroversielle Jonas Åkerlund skulle bli censurerad, men hade någon året innan sagt att det skulle drabba en The Cardidagans-video så hade jag nog inte riktigt trott på det. My Favourite Game är fortfarande en av mina riktiga favoriter med kvintetten.

BRANDY & MONICA THE BOY IS MINE
Att The Boy Is Mine lär ha inspirerats av The Girl Is Mine, mästarmötet mellan Paul McCartney och Michael Jackson låter på flera sätt som en passande parallell. 1998 var The Boy Is Mine också ett mästarmöte, om än inte i riktigt samma division som inspirationslåten. Brandy och Monica vid varsin mikrofon, Rodney Jerkins och Dallas Austin i producentstolen. Inte särskilt konstigt att The Boy Is Mine blev en av 1998 bäst säljande singlar.

ALL SAINTS UNDER THE BRIDGE
Det finns saker man inte gör ostraffat. Som att gilla All Saints version av Under the Bridge mer än Red Hot Chili Peppers (visserligen också bra) original. Och börjar man beskriva All Saints version i termer som ”funk” och ”funkig”, ja då är det bara att dra på sig skyddsvästen. Men faktum kvarstår: covern är sexigare, snyggare och, ja, funkigare än originalet. B-sidans cover av klassiska Lady Marmalade är tyvärr desto mer stelbent, men det blev åtminstone femtio procent rätt.

GOO GOO DOLLS IRIS
När jag tittar igenom singelinköpen från 1998 ser jag att det, på gott och ont, är större genrespridning än mitt musiklyssnande idag. En stor skurk är förstås internet med dess omöjliga hav av nutida, dåtida och framtida musik som gör behovet av avgränsning akut. Men 1998 stod MTV fortfarande för ”Music Television”. Och så fanns svenska ZTV. Musikkanalerna som stod på som radio i bakgrunden, fast bättre än alla kommersiella radiostationer, och där man inte sällan indoktrinerades till att till sist gilla låtar man egentligen inte borde gilla. Jag har aldrig sett City of Angels, Hollywood-nyinspelningen av Wim Wenders Himmel över Berlin, där Iris ska ha varit en av låtarna. Kort sagt kan jag inte skylla på det. För Iris borde överhuvudtaget inte finnas i min skivsamling. Svulstighet på gränsen mellan powerballad och pubrock. Men någonting i det filmiskt storslagna och desperat sönderkrasade letade sig förbi mina finurligt uppsatta smakposteringar och känslosköldar. För någonstans där och då var Iris en av låtarna jag verkligen behövde. Om det sedan är nostalgin som dammar igen sikten eller om jag hade tyckt precis samma sak om jag hört den för första gången idag spelar mindre roll. Iris har fortfarande en plats hos mig.

BILLIE BECAUSE WE WANT TO
När jag wiki-söker Billie Piper i samband med att jag skriver den här texten ser jag att hon spelat med i flera TV-serier, gjort filmer och spelat teater. Men innan jag läste på började och slutade Billie för mig på samma ställe: i samband med Because We Want To, låten som gjorde att Billie blev den yngsta artisten att kliva rakt in på brittiska singellistans förstaplats. Och även om Because We Want To såg dagens ljus flera månader före …Baby One More Time sopades Billie förstås fullständigt av banan när Britney Spears klev in i strålkastarljuset. Och även om Billies musikaliska karriär, som sträckte sig över två album och ett antal singlar, aldrig kunde mäta sig med Britney så är Because We Want To fullständigt briljant tuggummi-r’n'b’-pop som gjord för hejdlöst svängiga solskenspromenader.

BRAN VAN 3000 DRINKING IN L.A.
Drinking in L.A. var definitivt en av de där låtarna som jag aldrig hade upptäckt utan MTV. Singeln, som egentligen släpptes 1997 i hemlandet Kanada men som rullade ut här först året efter, var första smakprovet från Quebecs mesta artistkollektiv. Det efterföljande debutalbumet Glee var en synnerligen spretig historia, som blandade hiphop, slöfunk och alternativrock så att det stod härliga till. 2001 var det sedan dags för album nummer två, rätt fantastiska Discosis som ett av de sista släppen på Beastie Boys skivbolag Grand Royal. Men då, 1998, hade jag ännu inte hört vare sig Glee eller Discosis utan konstaterade kort och gott att Drinking in L.A. var soffsurfarfunk av bästa klass.

BEASTIE BOYS INTERGALACTIC
Trots att jag lyssnade väldigt mycket på hiphop mellan 1989 och de första åren på tvåtusentalet så är andelen hiphopsinglar rätt liten i min totala skivsamling. Så även 1998. Det här berodde mest på att hiphopsinglar, innan man som idag låter sig remixas av folk utanför hiphopleden, mestadels bestod av originalversionen, en a cappella-version och en instrumental. Samma upplägg för b-sidelåten. Eftersom hiphop alltid varit en albumgenre för mig hoppade jag helt enkelt över singlarna – om det inte var så att det kom en helt överjävla låt innan albumet hade släppts. Som i fallet Intergalatic. När det blev dags för New York-trion att droppa första nya singeln efter organiska Ill Communication blev det ett tvärt kast i både tid och sound. Tillbaka till rötterna för det som vi tänker som hiphop idag: när Run DMC vände upp och ner på konventionerna och lanserade den stenhårda hiphopstereotypen. För den delen tillbaka till Beastie Boys Licensed to Ill-rötter. Intergalactic är fortfarande så in i helvete jävla tung och galet fantastisk.

BOB HUND NU ÄR DET VÄL REVOLUTION PÅ GÅNG?
Till skillnad från andra delar av dagensskiva-redaktionen har jag aldrig varit ett sådär über-bob hund-fan. Faktum är att jag i början var helt oförstående till vad andra vänner – och stora delar av musikjournalistsverige – hörde i skåningarnas musik. Men så rasade Nu är det väl revolution på gång? in i mitt liv genom flitiga radiospelningar och så sakteliga började jag omvändas. Nu har jag de flesta av gruppens album och kan till och med, även om det inte är särskilt ofta, halka in i en bob hund-period. Och Nu är det väl revolution på gång? får mig alltid på oförskämt gott humör.

PJ HARVEY A PERFECT DAY ELISE
Ända sedan den smått legendariska kombokonserten på Gino i Stockholm 1995, med Tricky som ”förband” och PJ som huvudakt, har PJ Harvey haft en stor del i mitt musiklyssnande. Tricky var bra, men PJ (som jag hade tänkt hoppa över om det inte varit för att min kompis som jag var där med bara var där för just PJ) var fullständigt enastående. En av de tre bästa konserter jag någonsin upplevt. Och sedan dess har PJ fått en rätt stor del även bland singlarna i min samling. 1998 blev det A Perfect Day Elise, förstasingeln från Is This Desire?. Men singeln var inte bara huvudlåten. Bland de tre spåren fanns också smått magiska Sweeter Than Anything. En hypnotiskt stillsam och suggestiv pärla – och A Perfect Day Elises musikaliska motsats.

ELECTRIBE 101 TALKING WITH MYSELF ’98
Att Electribe 101 inte fått en större del i musikhistoriens mesta finrum är förstås inget annat än en ren skandal. Även om det bara blev ett enda album, så räckte det mer än väl, med tanke på att 1990 års Electribal Memories förmodligen är det näst bästa album som spelats in. Någonsin. Ett steg i rätt riktning var åtminstone när Talking With Myself fick sig en uppiffning 1998, när Canny släppte en balearic-inspirerad remix. Instoppad mellan de båda Canny-remixerna på singeln fanns också en uppdatering signerad The Beloved, och det de båda hade gemensamt var att de inte var i klass med originalversionen (eller för den delen i klass med Frankie Knuckles-klassiska remix). Eller rättare sagt, Cannys långa och solnedgångsdrömmande version satte fingret rakt på hjärtat i Talking With Myself. Det som tyvärr sänker den är ett minutlångt break mitt i alltihop med rytmen hämtad från ett kärleksmöte mellan Enigma och Innocence. I sig är det inget fel på breaket, men just här kladdar det ner en annars snudd på perfekt duk.

Lyssna på Cannys remix (och övriga remixer av samma låt) hos Napster

MOUSSE T. VS. HOT’N’JUICY HORNY ’98
Ibland behöver man inte krångla till det. ”I’m horny, horny, horny, horny tonight”. Ja. Horny släpptes först 1997, men då utan sånghjälp från Hot’n’Juicy. Titel lär från början haft en annan betydelse – som beskrivning på de samplade blåsinstrumentsstötarna som dominerar låten. Men så ställde sig Hot’n’Juicy (som bestod av dansmusikkändisarna Inaya Day och Emma Lanford) vid mickarna och helt plötsligt var det svårt att inte tolka ”Horny” som något helt annat.

SCOTT GROOVES MOTHERSHIP RECONNECTION (DAFT PUNK REMIX)
Det fullständiga ”artistnamnet” på singeln är egentligen ”Scott Grooves featuring Parliament/Funkadelic” och det lär väl säga det mesta om vilken låt som det i grund och botten handlar om (om man inte redan knep det på titeln). En sampling från en livetagning av Mothership Connection, i synnerhet ett trumbreak, blir grunden som Scott Grooves sedan leker kring. Men på singeln jag köpte saknas Scott Grooves originalversion. Istället blir det två versioner från Daft Punks lekstuga – en lång och en kort. Tänker man sig George Clinton som sångare på en Daft Punk-låt från Homework eller Discovery så hamnar man väldigt nära hur det här låter.

DRÖMHUS I MINA DRÖMMAR
Tillsammans med Stonebridge har Therese Granquist gjort en av de allra bästa svenska danslåtarna genom Put ’Em High. Men hemma hos mig snurrade Therese flitigt redan långt innan flytten till London och hängandet med Hed Kandi Records. Ett möte med Dr. Alban gjorde att Therese hastigt och lustigt var en del av Drömhusprojektet – som också gavs ut på Dr. Records. Såväl singlarna som första albumet Drömmar var riktigt snygg och discoglittrande house – fast med sång på svenska, något som var synnerligen ovanligt så sent som 1998. I mina drömmar bjuder dessutom på dum-de-dum-de-dum-dum-ba-da-da-da-da-sång och bara det är, förstås, skäl att älska varenda sekund.

DAVID MORALES PRESENTS THE FACE NEEDIN’ U
Det är alltid kul med dansartister och deras featurande och presentande. Som när David Morales presenterar The Face, som i sin tur består av… David Morales. Oavsett de personlighetskluvna inslagen kom Needin’ U att kasta ut David Morales i det allmänna klubbstrålkastarljuset – inte som remixare eller producent utan som artisten på etiketten. Att Needin’ U kom att bli en mastodonthit är på sätt och vis inte särskilt konstigt, med tanke på att det handlade om att slänga in Chi-Lites My First Mistake och framförallt Rare Pleasures världsbästadisco Let Me Down Easy i mixen och krydda alltihop med ett bastant housebeat. Fullständigt sprudlande och hejdlöst svängigt förstås. Needin’ U blev en så stor hit att Morales släppte den igen tre år senare, som Needin’ U II. Då, precis som i fallet Horny, med pålagd sång i form av Juliet Roberts gospelvibbande röst.

DEEP DISH WITH EVERYTHING BUT THE GIRL FUTURE OF THE FUTURE (STAY GOLD)
1998 gick svallvågorna fortfarande höga efter Everything But the Girls klassiska revampalbum Walking Wounded i allmänhet och singeln Missing i synnerhet. Det släpptes fortfarande singlar från skivan och även några äldre låtar (som Driving) hann med att uppdateras och förses med den nya, klubbiga Everything But the Girl-kostymen. Nästa album, Temperamental, var fortfarande något år bort. Och mitt i allt det här slog sig Tracey Thorn och Ben Watt samman med Deep Dish för ensingelsamarbetet Future of the Future (Stay Gold). Produktion av Ben, sång av Tracey. Och även om resultatet är lite tyngre och lite mindre drum’n’bass än Walking Wounded så hade Deep Dish-samarbetet utan problem kunnat vara en av låtarna på albumet. Ännu bättre blev det förstås av att den andra låten på singeln var en David Morales-remix.

TERRY CALLIER LOVE THEME FROM SPARTACUS
1998 hade jag faktiskt aldrig stött på Terry Callier. Men som så många gånger förr blev en ompaketering vägen in i Calliers sjuttiotalsmusikproduktion. Originalversionen sök upp på Alex North musik till just filmen Spartacus 1960, med sång av Callier. 28 år senare uppdaterade ett antal producenter kärlekstemat till nittiotalets aktuella dansmusiksmak. Bland dem som stökade om i originalprodukten fanns Roy Davis Jr. och 4Hero. Men deras versioner förpassades omedelbart till skuggan av Zero 7:s makalösa, och enormt kärleksfulla, remix. Mitt emellan ljudlandskapet på Zero 7:s eget album Simple Things och stråksorgsen Portishead-hiphop (när Portishead fortfarande var bra). Och så Calliers dallrande vibrato magiskt svävande ovanför. Fortfarande en av de vackraste låtar som släppts.

SARAH MCLACHLAN SWEET SURRENDER
Av alla som upptäckt Sarah McLachlan så är jag, om inte ensam, så åtminstone i minoritet att ha gått vägen via MTV Party Zone, dansmusikprogrammet med Simone Angel som alltid åkte på när jag kom hem på småtimmarna efter utgång under studietiden. Även därefter fortsatte jag att dra på programmet och det var här jag stötte på Sweet Surrender – förmodligen i Roni Size eller Ãœberzones remix. Senare remixade även Tiësto Sweet Surrender, men i likhet med exempelvis Everything But the Girls Missing föredrar jag originalversionen framför någon av dansremixerna. Och den är ett lika stort plåster för själen då som nu.

ROBBIE WILLIAMS NO REGRETS
Robbie Williams är en av de artisterna jag vill gilla mycket mer än vad jag gör. Men musikaliskt springer han för det mesta åt för många håll – ibland åt alla håll – samtidigt, så att slutresultatet aldrig blir riktigt så kul som det borde. Men med rätt material, och med rätt människor kring sig, kan han åstadkomma riktiga storverk. No Regrets, Robbies allra bästa låt, är beviset. Visst, nu är det lätt att konstatera att mitt inte helt objektiva förhållande till Pet Shop Boys skulle kunna vara en stor del i att jag gillar den här låten så mycket som jag gör (Neil Tennant och Neil Hannon från Divine Comedy står i kören). Men det är betydligt enklare än så: No Regrets är en stor poplåt av allra bästa snitt, som gjord för Robbie. Vacker, storslagen och bittert sönderslagen.

UNDERWORLD PUSH UPSTAIRS
Underworld är en av de där grupperna som jag alltid gillat, men som jag av någon anledning alltid glömmer bort när jag börjar räkna upp artister jag lyssnat väldigt mycket på, ända sedan Dubnobasswithmyheadman. 1998 hade Underworld fått sitt riktigt massiva genombrott i och med Born Slippy, en av låtarna i 1996 års Trainspotting. Gruppen höll på med sitt tredje album, Beaucoup Fish, och som andra singel ut landade Push Upstairs. Låten låg betydligt närmare hårda Born Slippy än drömska Dubnobasswithmyheadman och med tanke på att jag tillbringade 1996 och 1997 i Storbritannien när ”LAGER!LAGER!LAGER!”-vågen svepte fram som mest så var jag lite trött på just det. Push Upstairs tog mig heller inte med någon direkt storm, men som med så många av de låtar jag kramar som hårdast idag så växte den som bara den efter en långsam start. Idag håller jag den som en av gruppens allra bästa låtar, stenkrossande mitt emellan Underworld och The Prodigy.

THE CORRS WHAT CAN I DO
Syskonen Corr kan vara ett av de bästa exemplen på musik för dem som inte gillar musik. Eller för dem som säger att de lyssnar på ”allt möjligt”. Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte är en av dem. Det är snyggt och vänt, men väldigt väldigt intetsägande. Med ett viktigt undantag: What Can I Do. Precis som i fallen Iris och No Regrets faller What Can I Do en bit utanför ramen för mitt musiklyssnande. Även 1998. Men precis som de två andra låtarna är What Can I Do ett stycke väldigt stor pop. Inte bara för att jag, som så många andra, var lite småkär i Andrea, utan förmodligen mest för att låten hittade ett tomrum hos mig, måttanpassat för What Can I Do. Precis just då. Sedan dess har What Can I Do ständigt en hög placering i min lista över välanvända musikaliska hjärtkrockkuddar.

KAREN RAMIREZ LOOKING FOR LOVE
Everything But the Girl har släppt rätt mycket som aldrig hamnade på några album. Låtar som hamnade på singelbaksidor eller ep-släpp. 1993 kom en sådan ep: I Didn’t Know I Was Looking For Love, släppt precis före 1994 års vattendelare i Everything But the Girls karriär, albumet Amplified Heart. Fem år senare släppte sedan Karen Ramirez sitt album Distant Dreams (väl värt att kolla upp). Som en av låtarna släpptes sedan en cover av Everything But the Girls ep-original, i Karens version kortad till bara Looking For Love. Och bland remixerna som följde med singeln var Dave Sears version helt i en klass för sig. Sears tog helt enkelt låten och förpackade den i samma kostym som Todd Terry hade gett Everything But the Girls Missing. Och gjorde därmed en version som spöade såväl Karens originalversion som Everything But the Girls ursprungslåt. Det enda som möjligen hade kunnat göra Looking For Love snäppet ännu vassare är att Tracey Thorn hade fått sjunga (och då ligger Karens röst ändå väldigt nära Traceys). Och precis som i Missing lyckas Ben och Tracey bättre än de flesta sammanfatta den storslagna magin i den lilla kärleken:

So we build from here with love the foundation
In the world of tears, one consolation
And now you’re here and there’s a full brass band
Playing in me like a wonderland
And if you left I would be two foot small
And every tear would be a waterfall
Soundless, boundless, I’ll surround you
I didn’t know I was looking for love until I found you

BROCK LANDARS S.M.D.U.
1997 släppte Blur sin bästa låt genom Song 2. Uppenbarligen gillade människorna bakom ensingelprojektet Brock Landars också den. S.M.D.U. plockar nämligen de bästa bitarna från Song 2 och föser ihop dem med The Prodigys Smack My Bitch Up, smatterrappande och dialogsampling från Enter the Dragon. Kort sagt rätt så galet bra. S.M.D.U. var skivbolagets förkortning, den egentliga titeln var Smack My Dick Up, som av någon anledning inte ansågs fungera.

POPSICLE SUMMER (WEEKEND MIX)
Jag föll aldrig för nittiotalets svenska popindieunder. Följaktligen föll jag heller aldrig för Popsicle (som för mig mer än något annat kommer att vara en NileCity-sketch). Men däremot föll jag osedvanligt hårt när Popsicles That Was Summer fick sig ett dansgolvslyft. Med svepande keyboards, smattrande trancecrescendon, vemodshouse från Everything But the Girl-fabriken och gitarrer med destination Ibiza är Summer (som den kort och gott fick heta) i sin Weekend-mix en av de riktigt stora låtarna i kategorin ”sommarsorgset”. Tyvärr verkar det vara ont om möjligheter att lyssna på weekendmixen på nätet.

STARDUST MUSIC SOUNDS BETTER WITH YOU
När vi nu har skrivit 1998 finns det bara ett sätt att sluta. Vi slutar inte i Spacedust Gym & Tonic (även den en av de 51 singlar jag köpte då). Men nästan. Spacedusts Gym & Tonic var en cover/variant av Bob Sinclars original från samma år, komplett med Jane Fonda-gymnastikövningar. Och Sinclar gjorde låten tillsammans med Thomas Bangalter, till vardags ena halvan av Daft Punk.

1998 var året då Thomas Bangalter, tillsammans med Alan Braxe och Benjamin Diamond gav oss en av musikhistoriens allra, allra bästa låtar.

Stardust blev aldrig äldre än en singel. Men det var å andra sidan musik när den är som bäst. När den känns som mest. Bedrägligt enkelt byggd på en filtrerad grund och gitarrsamplingen från Chaka Khans Fate var den en uppvisning i absolut och loopad perfektion. Gruppnamnet. Keyboardackorden. Stråkarna. Benjamin Diamonds sång. Basen. Videon. Allt så rätt. Lika mycket övergivet och söndermalt hjärta som världsomvälvande och oförstörbar nykärlek.

Rakt igenom helt jävla magiskt.

Oooh baby, I feel right
The music sounds better with you
Love might bring us back together

Tredje upplagan av West Coast Riot står för dörren och de elaka tungorna som kallat festivalen ”Sweden Rock 2.0” fortsätter med glåporden, till ingen nytta. Endagsfestivalen, med punk och hardcore som huvudsaklig inriktning, drar alltjämt storpublik. Och jag förstår varför, med årets lineup i åtanke.
De här tänkte jag ägna mer uppmärksamhet åt 17 juni:

Dillinger Escape Plan 15:45 (Black Stage)
New Jersey-bandet som, och det här får jag säkert pisk på fingrarna för, går från klarhet till klarhet och bevisade för några månader sedan att de fortfarande går i bräschen för progressiv hardcoremetal. Då släpptes Option Paralysis och tystade tvivlarna och belackarna som tyckte att Ire Works var för vek. Skåpet står där detta gäng ställer det.
Önskelåt: Setting Fire to Sleeping Giants

The Get Up Kids 18:00 (Close-Up)
Tio minuter innan The Get Up Kids äntrar scenen tar avskyvärda Flogging Molly Black Stage i besittning. Tur då att man kan fly in i Close-Up-tältet och ta del av återförenade The Get Up Kids. Som jag nämnde i recensionen av senaste EP:n för några dagar sedan är det inte med samma glöd de verkar, men ryktena gör gällande att de fortfarande är bra på scen. Mycket material från monumentala Something to Write Home About är önskvärt.
Önskelåt: Action & Action

Bad Religion 19:00 (Red Stage)
Legender som i år är 30 år som band. Det ska firas! Professor Greg Graffin och manskap fortsätter göra medryckande, påträngande och galet jävla bra punkrock år efter år. Efter jubileumsturnén nu går de rakt in i studion för att spela in femtonde fullängdaren.
Önskelåt: Skyscraper

Rise Against 20:10 (Black Stage)
88 Fingers Louie och Baxter upplöstes och ur askan bildades Rise Against. Melodiska hardcorepunkband med politiska förtecken går det tretton på ett dussin på, men Rise Against sticker ut. Det finns en allestädes närvarande nerv i musiken som är svår att värja sig mot. Sedan kan man diskutera hiten, Hero of War, från senaste skivan Appeal to Reason fram och tillbaka (jag tycker den är vedervärdig), men bortser man från den hittar man guldkorn ur hela bandets katalog.
Önskelåt: State of the Union

Jello Biafra & the Guantanamo School of Medicine 22:00 (Close-Up)
CV:t detta geni gjort sig förtjänt av är beundransvärt, ett CV där Dead Kennedys, Lard, samarbeten med bland andra Melvins och spoken word-skivor och –uppträdanden kantat karriären. Nu, med The Guantanamo School of Medicine, har Biafra tagit ytterligare ett steg i rätt riktning!
Önskelåt: Electronic Plantation

Det finns en hel del att säga om Sweden Rock Festival som fenomen. Det faktum att den prismässigt slår ut alla andra festivaler. Eller varför inte slår alla andra på fingrarna med råge om man skulle slå ut medelåldern på de som uppträder. Eller att de trots detta säljer slut år på år och har vuxit till att vara en av de absolut största festivalerna vi har i Sverige.

Mycket beror på att de trots allt lyckas locka inom hårdrocken bautastora namn (i år ståtar de med Aerosmith och Guns ‘n’ Roses) samtidigt som de på senare år har vågat kliva utanför gubbrocksramen och boka moderna storheter.

Nedan följer mina hållpunkter i den digra programmet.

Torsdag, 12.15 Dundertåget
Strängen och kompanis andra platta må ha varit en nedåtgång jämfört med debuten, men live lär bandet leverera utgår jag från.

Torsdag, 20.00 Slayer
Thrash metal-giganternas thrash metal-gigant. Bör inte missas.

Torsdag, 00.00 Mayhem
Senast jag såg bandet hade de med sig 140 kg slaktavfall på Gates of Metal. Jag förväntar mig ett spektakel.

Fredag, 15.00 High on Fire
Ett av de senaste årens största namn på den hårdare skalan av hårdrocken. Tillbe riffet.

Fredag, 00.00 Behemoth
Polens flaggskepp på dödshimlen efter att Vader har tacklat av.

Lördag, 21.45 Watain
En timme Bathory och en timme Watain har utlovats. Gott så, kommer bli en klassiker.

Nas & Damian Marley Strong Will Continue (låt)
Distant Relatives är en av de tre bästa skivorna jag har hört i år, och Strong Will Continue är albumets bästa låt. Nasir och Jr. Gong har i och med sitt gemensamma släpp gjort något riktigt fint för mig, nämligen fått mig att åter igen lyssna på och uppskatta en fin musikgenre som jag av någon anledning inte tålt de senaste åren. (Karin Lillbroända)

Agnes Obel (artist)
Hon ser ut som en liten dansk tjej, hon klär sig som en mormon och hon skapar fantastisk musik. Med piano, en stark röst och vackra melodier. EPn släpps 31 maj men tills dess finns tre fina låtar på Myspace. (Marie Lindström)

För ovanlighetens skull är det en hel hög med låtar och skivor som skulle kunna vara maj månads bästa. The Dead Weather har gjort en tokstark skiva, Knivderby likaså, och jag blev barnsligt förälskad i Crystal Castles. Sedan har vi finfina remixer, bland annat av Polygon Palace (Human Life, Kris Menace (Monarchy) och Memory Tapes (Tanlines. För att inte nämna alla tokigheter som A-Trak hittar på. Det är fint med vår.
(Martina Nordman)

Wilco på Cirkus (konsert)
Det fina med att se ett band som är mellan album är att man, i bästa fall, inte får en spelning där bandet försöker klämma in så många nya låtar som möjligt mellan hitsen för att promota nysläppet. Spelningarna blir istället ofta väl sammansatta, tempot blir lägre, bandet mer lyhört. Just så var spelningen med Wilco på Cirkus i söndags. I strax över två timmar gav Chicagobandet själ och skicklighet i perfekt symbios. (Maria Gustafsson)

Trash Talk Eyes & Nines (album)
Det är inte bara Ganglians som håller Sacramento-fanan högt i år. Trash Talk, uppbackade av The Bronx-gitarristen Joby J Ford i producentstolen och med gästinsatser av nämnda bands sångare Matt Caughthran och Greg Hetson, mejar ner allt motstånd med kraftfull gräsrotshardcore som har den fina smaken att flörta med Cancer Bats och Internal Affairs. Material till årsbästalistan? You bet! (Jonas Appelqvist)

Scott Morgan Bring It on Home to Me (låt)
Den gamle garageräven från Detroit sjunger in sommaren med en sagolikt vinglig och skramlig version av Sam Cookes gamla örhänge. Ibland känns det osäkert om bandet ska klara att stå hela vägen ut eller ramla samman i en fyllehög. Det är helt osannolikt bra. Skål! (Patrik Hamberg)

Flight of The Conchords på Cirkus (konsert)
Med allvarligt knastertorra mellansnack om allt från muffinsmissbruk till valarnas problem med att hantera mobiltelefoner, sin fantastiska musikalitet, en numer imponerande låtkatalog, en oändlig portion kärlek till inspirationskällorna och minst lika mycket kärlek tillbaka från publiken var de tre timmarna i sällskap av Jermaine Clement och Bret McKenzie en glimrande uppvisning i den svåra balanskonsten mellan humor och musik. Ständigt underhållande visade duon vilken alltigenom lysande liveakt de är och gensvaret – att till exempel få ett kokande Cirkus sjunga en (åtminstone) fyrstämmig arenahymn tillägnad epileptiska hundar – från den av hävd annars svårflirtade stockholmspubliken var något många andra artister bara kan hoppas på. (David Drazdil)

The Ultimate Jack Johnson (spellista)
Mina försök att få till en ultimat spellista av The Complete Jack Johnson Sessions som är omöjlig att lyssna på i sitt orginalutförande, men som nu börjar bli en helt sanslös upplevelse. Snart har jag ordningen perfekt. Ska bara försöka i några månader till. (Kal Ström)

Vi i dagensskiva.coms redaktion fortsätter på sedvanligt sätt att sammanfatta på månatlig basis. Här är april månad.

• Masshysteri Masshysteri (album)
  Uppföljaren till finfina Vår del av stan är tro det eller ej ännu bättre än föregångaren. Dom kan inte höra musiken, Välkommen till verkligheten och framför allt Låt dom hata oss är helt klockrena låtar och resten följer inte långt efter. Nu väntar jag bara på möjligheten att få se bandet live till slut.
  (Tomas Lundström)
• MGMT – Congratulations
  Efter mycket förväntan dök MGMTs andra album upp. Det gjorde ingen besviken. Brian Enoooo.
  (Marie Lindström)
• Stornoway (band)
  Brittiska Stornoway, vars debutalbum Beachcomber’s Windowsill ges ut i slutet av maj, har något av det där som förra årets storheter Mumford & Sons inte hade. Debutantängslighet och smått brötig brittisk folkpop när den är som bäst.
  (Maria Gustafsson)
• Masshysteri Masshysteri (album)
  Skivan är snudd på komplett. Det är nästan irriterande eftersom nya och schysta skivor med Dundertåget, Khoma och Black Breath enbart framstår som parenteser under april månad.
  (Mats Guldbrand)
• Delorean Come Wander (låt)
  Den här gången stod det väl mellan Boy Georges Amazing Grace och Delorean. Att Delorean drog längsta strået
  beror nog på dels att den känns mer vår och dels att jag stötte på den
  närmare månadsslutet. Underbar solcykeleufori som trillade in i min
  musikvärld tack vare tipsen från David och Martina.
  (Ola Andersson)
• Alex Metric
  Än så länge måste vi vänta liite liite till på ett album från mångsysslaren (Radio 1-presentatör, dj, producent, remixare) Alex Drury. Men så länge som han fortsätter att bombardera oss med remixer som de av Ladyhawke, Gorillaz eller den minutiösa, fantastiska omarbetningen av Phoenixs Lisztomania så är det lite mer ok.
  (Martina Nordman)
• Sthlm Jazz Fest (festival)
  April har mest bestått av uppskjutna storsläpp känns det som. Trist det, men jazzfestivalens bokning av Missy Elliott var en grym nyhet!
  (Karin Lillbroända)
]]> http://dagensskiva.com/2010/05/01/bast-i-april/feed/ 4 http://dagensskiva.com/2010/04/17/mixtapes-mixtapes-och-mera-mixtapes/ http://dagensskiva.com/2010/04/17/mixtapes-mixtapes-och-mera-mixtapes/#comments Fri, 16 Apr 2010 22:00:15 +0000 Karin Lillbroända http://dagensskiva.com/?p=31296 2010 har hittills handlat mycket om mixtapes. Det segas med albumsläppen.

Visserligen har Freeway & Jake One, Meth, Ghost & Rae, Ludacris, Usher och Erykah Badu med flera kommit med nya album, men när man väntar på bomber som Reflection Eternal, Big Boi, Nappy Roots, Jeezy, The-Dream, Brandy, Rhymefest, Game, Ciara, T.I., Eminem och många många fler glömmer man bort det ganska fort.

Tillbaka till mixtapen, de som dominerar hiphopen på alla plan. Vem som helst kan släppa dem och det är givetvis de osignade eller mindre uppmärksammade rapparna som släpper mest. Men de stora akterna ger också ut helt hemmasnickrade projekt ibland, ofta för gratis nedladdning. Cam’ron har efter sin underbara återkomst till hiphopen förra året släppt en rad mixtapes, och även Slim Thug, Rhymefest, Cassidy, Fabolous och Bun B har droppat gratis musik. Mixtapens standard har, i och med att de har blivit viktigare produkter, höjts. Det är inte längre crappy kvalitet och sönderskrikna låtar på var och varannat tape. Mixtapen har blivit viktiga, kanske för att det är svårare för artister att ge ut sina album då uppskjutningar av släpp inträffar oftare än en rappare hamnar i finkan.

En annan som har insett vilken effekt mixtapen har fått på sistone är Scarface som senare i vår ska släppa sitt allra första mixtape, dock inte för fri nedladdnig vilket känns som ett dåligt beslut.

Även T.I. och Jadakiss kommer släppa mixtapes inom kort. Jadakiss fortsätter på sin grymma The Champ Is Here-radda och trean kommer i maj. Samma månad får vi även den tredje delen ur Royce Da 5’9″:s Bar Exam-serie.

Jag har nedan samlat 31 stycken mixtapes, i bokstavsordning efter artist, som har släppts för fri nedladdning i år. Det är en härlig mix som verkligen visar hur hiphopen 2010 låter. Här finns garanterat något för alla.

Jag har även lyft fram några av mina favoriter, och recensioner på dem kommer att dyka upp under dagen. Du kan redan nu läsa om Asher Roths sköna Seared Foie Gras With Quince And Cranberry, och Bun B:s enastående No Mixtape.

Tills vidare. Börja ladda ner!

Asher Roth Seared Foie Gras With Quince And Cranberry

B.o.B May 25th

Blu theGODleeBarnes

Bun B No Mixtape

Cam’ron Boss Of All Bosses 2

Ca$his The Re-Introduction

Cassidy Apply Pressure 2

Consequence Movies On Demand

Donwill Laura’s Tape

Emilio Rojas The Natural (No DJ)

Fabolous There Is No Competition 2 (The Funeral Service)

Freeway Freelapse (Recension från dagensskiva.com)

Freeway & Jakk Frost Free Money: Offense, Defense

Hip Hop Helps Haiti (musik av bland andra Skyzoo, Sha Stimuli, Jay Rock, Joe Budden och Freeway)

Jack Splash King Of The Beats Vol. 1

Joe Scudda Not Your Average Joe (FreEP)

Joell Ortiz & Novel Defying The Predictable

Johnny Polygon Rebel Without Applause (Recension från dagensskiva.com)

Kidz In The Hall Reality Bites

The Knux Fuck You (FreEP)

Krondon Let ‘Em Live

Lyriciss The Practice

Marsha Ambrosius Your’s Sincerely (FreEP)

Mikkey Halsted The Best You nEver Heard

Mistah F.A.B. The Realest Shit I Never Wrote 3

Raekwon The Vatican IV

Ras Kass The Endangered Lyricist (Volume 2)

Reks In Between The Lines

Shawn Crystopher The Audition

Slim Thug Welcome 2 Texas

Terrace Martin The EP Volume 2: The Lover’s Edition (FreEP)

]]> http://dagensskiva.com/2010/04/17/mixtapes-mixtapes-och-mera-mixtapes/feed/ 4 http://dagensskiva.com/2010/04/10/den-lilla-dr-dog-specialen/ http://dagensskiva.com/2010/04/10/den-lilla-dr-dog-specialen/#comments Fri, 09 Apr 2010 22:01:45 +0000 Maria Gustafsson http://dagensskiva.com/?p=31044

It feels good, ‘cause we’ve been doing this a long time, you know? It’s never been this explosive overnight thing for us, yet there’s always, every six months or so, this kind of change in climate when we go out on tour.

Citat från intervju med REAX Music.

Dr. Dog är fortfarande det lilla bandet. Trots att soundet stadigt växer, att Toby Leaman och Scott McMicken sjunger ännu mer från hjärtat och körerna blir än mer omfångsrika är Dr. Dog fortfarande det lilla bandet. De låter lätt åldrade där de vandrar mellan flanellrockscenen och en längtan efter mer soul i popen.

Det har gått snart tio år sedan debuten Psychedelic Swamp (som jag inte har fått tag på). I veckan kom bandets första släpp på ANTI- Shame, Shame. Därför kändes det lägligt med en liten Dr. Dog-special med några recensioner, en spellista och så ett gäng videos på det.

Min Dr. Dog-spellista i Spotify.

Dagens videos är hämtade från Dr. Dogs karriär.


Toothbrush (2002)


Det går lätt att bortse från helheten när man lyssnar på en folkrocksanthem som Mystery to Me. Släpigt, brusigt, osynkat och med storstövlarna på men ändå så jävla känsligt. Och när gitarren kommer in på slutet och bara stör lyfter det ännu en gång.




Takers and Leavers (2006)

Det är skevt, ostämt och en ganska halvhjärtad insats på både sång och instrument. Samtidigt finns det väldigt höga ambitioner på att skapa ett sound som ekar av sextiotalets surfpop och dess arrangemang.




Fate (2008)

Fate är så mycket kärlek att jag fortfarande kan trilla bakåt av 100 Years eller The Rabbit, the Bat & the Reindeer. Arrangemangen tar avstamp i den mest bitterljuva pop och ensliga soul som fem vita flaneller från Philadelphia kan relatera till.




Shame, Shame (2010)

Sextiotalsinfluenserna är fortfarande snygga och sångarna Toby Leaman och Scott McMicken anropar sina urkrafter när de tar sig an spåren, som de på Shame, Shame vill ska låta mer live än studio. Kanske har de tänkt lite för mycket, kanske är det här början på nåt bra, igen.

]]> http://dagensskiva.com/2010/04/10/den-lilla-dr-dog-specialen/feed/ 1 http://dagensskiva.com/2010/04/03/mars-mmx/ http://dagensskiva.com/2010/04/03/mars-mmx/#comments Fri, 02 Apr 2010 22:00:20 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=30901

Vi skriver mars 2010 och dagensskiva.com har hittat favoriter ur månadens musikutbud igen.
Här är det samlat:

Erykah Badu New Amerykah: Part 2 Return of the Ankh (album)
Det var klart att hon var tvungen att gå tillbaka till ruta ett för att komma framåt. Pyttemjuk soul för en stundande vår.
(Patrik Hamberg)

Patti Smith Just Kids (bok)
Patti Smith använder Robert Mapplethorpe som ursäkt för att skriva en självbiografi. Deras förhållande skildras i en värld av trevande konstnärskap, rocklegender och drömmar om större sammanhang.
(Maria Gustafsson)

Salem Al Fakir Part Of It (låt)
Samtidigt som Salem satt vid sin flygel och spelade sig in i svenska folkets hjärtan undvek jag samma arrangemang och lyssnade istället på Ignore This som är något ojämn men innehåller ett antal strålande ljuspunkter. Part Of It är en av dem, en vass bombastisk smällkaramell.
(Marie Lindström)

Snart börjar festivalhypen på allvar och pressarbetet kring det. Kanske blir det till och med rekord i festivalbesök i år med Peace & Love, Hultsfred, Way Out West, Stockholm Jazz och Splashfestivalen inskrivet i lilla fickdagboken. Man är nästan lite orolig över att man skall ha några öron kvar eller över till hösten på dagensskiva.com. Annars har det varit en seg månad igen med några få utstickare. Men jag är helt säker på att april kommer att vara den färgsprakande musikmånad med mängder av grymma skivor som man förväntat sig. Men om man ändå ska ta upp en platta som gått varv i lurarna under mars månad måste jag ändå nämna Kidz in the Hall och deras album Land of Make Believe. De lyckades imponerande nog följa upp sin förra skiva med något minst lika bra. Fräscht!
(Pontus Gustavsson)

The Dillinger Escape Plan Option Paralysis (album)
Jag var oerhört nära att sätta MFF-hymnen och vårt framförande av densamma på hemmapremiären som mars månads bästa, men det skulle antagligen inte ses med blida ögon från vissa ur redaktionen (och säkert en del läsare också) så jag undviker det. Galenpannorna i The Dillinger Escape Plan följer upp Ire Works med ett brett spektra. De lyckas, än en gång, balansera mellan stenhård och meckig hardcoremetal och avantgardistisk frijazz och samtidigt göra det lättillgängligt. Kudos.
(Jonas Appelqvist)

Duck Down (skivbolag)
Jag råkade köpa en skiva med Taylor Swift och efter det har jag lyssnat på den cirka 245 gånger. Jag har levt hela halva månaden i en countrybubbla. Mmm… Ja, men annars så gillar jag att Duck Down kom ut med två fina släpp den här månaden, Marco Polo & Ruste Juxx och Kidz In The Hall! Grymma grejer. Riktig hiphop.
(Karin Lillbroända)

Hellshock The Wait for You Still (album)
Amerikanska Hellshock är en ny bekantskap och dessutom en synnerligen trevlig sådan. They Wait for You Still släpptes i höstas och bjuder på finfint mangel de själva benämner stenchcore. Bästa spåret Darkness Will Endure låter Motörhead möter Tragedy och kombinationen sitter som en käftsmäll.
(Tomas Lundström)

Where were you in ’92? (spelliste-idé)
Pelle Sten som brukade publicera dagens spotify-lista här hos oss gör det fortfarande på sin egen sajt dagensspotifylista. För några dagar sedan publicerade han en fråga om var vi var 1992 (även om han missade den självklara öppningslåten från M.I.A.). Det var inte tänkt som en fråga, men den inspirerade. Anders Mildner svarade senare samma dag. Jag också. (Pelle svarade på riktigt igår.) Listorna i sig kanske inte är månadens grej, men att botanisera så fokuserat i sin egen musikhistoria var det. En låt leder till nästa. Var var du ’92?
(Kal Ström)

]]> http://dagensskiva.com/2010/04/03/mars-mmx/feed/ 0 http://dagensskiva.com/2010/03/27/amerikansk-independent-1981-1991/ http://dagensskiva.com/2010/03/27/amerikansk-independent-1981-1991/#comments Fri, 26 Mar 2010 23:00:14 +0000 Patrik Hamberg http://dagensskiva.com/?p=30728 Redan i förordet till boken Our Band Could Be Your Life gör författaren Michael Azerrad klart att hans text inte kommer att handla lika mycket om musiken som om människorna som spelade in den. För mig blev det där lite av en utmaning och en gnista som tändes till en idé, borde inte någon (läs vi) anta utmaningen och skriva om skivorna?

Jag skickade ut den enkla tanken till redaktionen och fick snabbt positivt gensvar. Någon (Jonas) hade redan läst boken flera gånger, andra gillade åtminstone något av banden och andra delar av redaktionen tyckte att det var en kul idé även om de inte hade något att bidra med själva.

För min egen del blir det här en chans att upptäcka band som jag länge haft på någon av min listor med grupper jag borde ge en chans (Minutemen och Mission of Burma till exempel), en anledning att återvända till band som jag i perioder lyssnat på mer intensivt än vad som borde vara hälsosamt (Black Flag och Fugazi) och en möjlighet att omvärdera grupper jag avfärdat på ibland tveksamma premisser (Mudhoney och Dinosaur Jr).

Kanske kommer jag till slut förstå varför ett band som jag tycker är åtminstone ok kan få Kal att tugga fradga av upphetsning (Beat Happening).

Upplägget för den här musikaliska resan som vi inledde lite oannonserat redan i januari är att vi skriver om ett av banden som avhandlas i boken varje månad, i exakt den ordning Azerrad stakat ut i sina kapitel. Det förklarar varför vi började med Black Flag, fortsatte med Minutemen och nu kommit fram till Mission of Burma. Nästa månad tacklar vi fantastiska Minor Threat, och sen fortsätter vi. Om vi inte höjer eller tappar tempot någonstans under resans gång betyder det att vi blir färdiga i slutet av januari nästa år.

Just nu ligger jag lite efter i läsningen (höll, om sanningen ska fram, bara tempot uppe första månaden). Till nästa månad tänker jag vara ikapp och förbi, för jag ser mycket fram emot att få läsa mer om Ian MacKaye och hardcorescenens kanske mest urtypiska band – Minor Threat.

Turordningen

1. Black Flag
2. Minutemen
3. Mission of Burma
4. Minor Threat
5. Hüsker Dü
6. The Replacements
7. Sonic Youth
8. Butthole Surfers
9. Big Black
10. Dinosar Jr
11. Fugazi
12. Mudhoney
13. Beat Happening
]]> http://dagensskiva.com/2010/03/27/amerikansk-independent-1981-1991/feed/ 3 http://dagensskiva.com/2010/02/27/bast-i-februari/ http://dagensskiva.com/2010/02/27/bast-i-februari/#comments Fri, 26 Feb 2010 23:00:37 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=30105 Bara ett par dagar kvar, sedan är denna fullkomligt vedervärdiga månad slut. Tacka fan för det. Se nedanstående låtar som en slags förfest.

Wyo Stars Basuco Spells (12″)
dLTD Art fortsätter ge ut galet kvalitativ musik och höjer ribban ytterligare med Wyo Stars. Nya tolvtummaren Basuco Stars är en punkigt proggig gryta där lika delar psykedelika som lofi utgör ingredienserna. Fantastiskt!
(Jonas Appelqvist)

Daniel, Fred & Julie Daniel, Fred & Julie (album)
I veckan sprang jag på ännu ett Julie Doiron-projekt. Det är långt från hennes sologrejer och man kan kalla det country. Albumet Daniel, Fred & Juli släpptes i december men det funkar nu också. (Maria Gustafsson)

Talib Kweli på Göta Källare (konsert)
Underbart att få bocka av en rappare på min måste-se-innan-jag-dör-lista. Talib Kweli gjorde kvällen kul på Göta Källare, och The Blast live var rörande bra! Revolutions Per Minute släpps 6:e april! (Karin Lillbroända)




Yuck Georgia (låt)
En av årets hittills mest förtrollande debutsinglar, i rakt nedstigande led från Ride, Dinosaur Jr. och Skellefteå. (Rebecka Ahlberg)

Beach House Teen Dream (album)
På inte helt eget bevåg har jag under stora delar lyssnat på Teen Dream på repeat samtidigt som slow motionbilder från vinterolympiaden rullar i bakgrunden. De dämpade melodierna och urskogsrösten har visat sig vara perfekta kompanjoner till arktiskt kalla dagar då undantagstillstånd fått allt att stanna upp.
(Marie Lindström)

]]> http://dagensskiva.com/2010/02/27/bast-i-februari/feed/ 3 http://dagensskiva.com/2010/02/06/januaris-basta/ http://dagensskiva.com/2010/02/06/januaris-basta/#comments Fri, 05 Feb 2010 23:00:31 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=29558

Årets första månad brukar vara långsam på de flesta fronter, men dagensskiva.coms redaktion gräver vidare. Här är våra favoriter och förhoppningar för januari.

• Nappy Roots Ride (singel)
  Första singeln från Nappy Roots kommande album är så grym. Det låter lika bra, eller bättre, som de bästa partierna på deras förra album (The Humdinger, från 2008). Fin fin fin countrymysig hiphop. Jag älskar det. Pursuit of Nappyness släpps 20 april.
  (Karin Lillbroända)
• Sven Weisemann Xine (album)
  Januari betyder alltid upptäckt av de skivor jag missat från föregående år. Av de upptäckerna var Xine den överlägset bästa. Musik som bokstavligen talat fick världen att stanna upp och kylan att kännas lite mindre besvärande. Minimalism när den är som vackrast och mest känsloöversvallande.
  (Ola Andersson)
• Shining Blackjazz (album)
  Norska Shining fortsätter på sin inslagna väg mot mörkare musik. På Blackjazz sträcker de sig så långt mot black metal att de låter Enslaveds sångare Grutle Kjelsson gasta på de två avslutande låtarna. Överlägset bäst i januari.

  Bonusjanuari:
  Beck’s Record Club Book of Moses (cover)
  Beck, Brian Lebarton och James Gadson gör Skip James gamla Book of Moses till det bästa Jamie Lidell släppt ifrån sig sen debuten.
  (Kal Ström)

• IKONS IKONS (album)
  I min värld ska krautrock bedöva sinnena, ta monotoni till högre höjder och framförallt vara hotfull så till den milda grad att man blir mörkrädd. Inte många lyckas med det konststycket. Göteborgs IKONS lyckas – med bravur!
  (Jonas Appelqvist)
• Burzum (band)
  Nog för att konkurrens inte har varit mördande vad det gäller festliga saker i januari, men nyheten om att Varg Vikernes skall släppa en ny skiva senare i vår eggar mig något. Det var 11 år sedan sist och får man tro ryktena är det inget trist ambientskräp som de två senaste plattorna, utan lite hederlig black metal.
  (Mats Guldbrand)
• Januari brukar vara en trög start på musikåret och jag tycker väl inte direkt att detta årets första månad är något undantag. Det brukar istället vara i januari som man bygger upp sina stora förväntningar inför vad som komma skall. Både när det gäller skivskörd och livespelningar. Som nyinflyttad i huvudstaden blir man otroligt glad över vårens kommande konserter. Då Talib Kweli, Jedi Mind Tricks, R.A the Rugged Man, Method Man, Mos Def och R. Kelly står som de internationella besöken uppblandat av mängder av spelningar med nationella förmågor som Mohammed Ali, Movits!, Stor, Näääk, Mofeta & Jerre, Pato Pooh och många fler. Vi ses i vimlet!
  (Pontus Gustavsson)
• Staygold & Robyn, Spank Rock & Damien Adore Backseat Love (låt)
  Strax efter att Fever Ray hade framfört det bästa talet på P3 Guld-galan och lämnat alla med hakan i golvet dyker en person klädd som en kvarglömma från Beatles‘ Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band upp på scenen och så börjar januaris bästa låt. Salem al Fakir visar sig åter igen vara brilliant på ett oväntat sätt. En slinga som luktar 80-tal och allt som är bra med pop. När man inte tror att det kan bli bättre dyker Robyn upp.
  (Marie Lindström)
• We Live in Trenches Debaser Slussen 16 januari (spelning)
  Visst hade jag kunnat välja Thåströms tämligen nysläppta samlingsalbum som verkligen har gått varmt, men det hade ju varit lite öppet mål. Så valet faller i stället på We Live in Trenches- giget på Debaser Slussen. Stenhårt, intensivt och en näve i luften. Efterföljande Invasion var heller inte långt efter.
  (Tomas Lundström)
• Jay Electronica Victory (mixtape)
  Det är inte helt ovanligt att jag gnäller över att hiphopalbum är för långa. Jay Electronicas senaste mixtape är 27 låtar och ganska exakt 70 minuter långt. Låtarna är nästan undantagslöst helt befriade från refränger. Det borde inte fungera på mig. Men det är något med det där maniska malandet, den där skiter-väl-jag-i-om-du-inte-orkar-lyssna-attityden, som jag inte kan stå emot. Beats och rim i perfekt harmoni. En seger för hiphopen.
  (Patrik Hamberg)
• The Sound of Arrows Into the Clouds (Fear of Tigers remix) (låt)
  Precis som när Miike Snow gjorde om Peter Bjorn & Johns It Don’t Move Me till bubblig sodapop, så har Fear of Tigers lyckats få mig att för första gången riktigt lyssna på The Sound of Arrows, för att inte tala om gilla.
  (Martina Nordman)
• The Extraordinary Ordinary Life of José González (dokumentärfilm)
  Göteborg International Film Festival har i vanlig ordning ett musikfilmsblock som duger bra. I år visas flera av musikdokumentärerna på gigantiska Bergakungen. Reducerad mysfaktor, ökad musikupplevelse. Öppningsfilmen The Extaordinary Ordinary Life of José González av Mikel Cee Karlsson och Fredrik Egerstrand är långsammare än Crosses, men planterar tanken att det kan bli bra trots att det går långsamt och knappast händer alls. En tanke som tröstar i vintermörkret.
  (Maria Gustafsson)
• Massive Attack Paradise Circus (Gui Boratto Remix) (låt)
  Massive Attack + Hope Sandoval är ju föga oväntat en helt briljant kombination. Paradise Circus är redan i sin i orginalversion en sån där nattsvart rullande elektronisk blues som nästan bara Massive, förvånande och glädjande nog, faktiskt fortfarande kan få till. Men när Boratto sätter tänderna i den och med 4/4-beat och de snyggaste av Curegitarrer väldigt subtilt förvandlar den till ödslig dysterdans växer den till ett smärre monster.
  (David Drazdil)
]]> http://dagensskiva.com/2010/02/06/januaris-basta/feed/ 3 http://dagensskiva.com/2010/01/16/00-talet-som-dsc-sager-det/ http://dagensskiva.com/2010/01/16/00-talet-som-dsc-sager-det/#comments Fri, 15 Jan 2010 23:01:33 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=29003
Decenniet började med en lättnadens suck. Hysterin över millenieskiftet resulterade inte i jordens undergång utan i en och annan avstannad hiss. 1 januari 2000 var den första dagen på vad som skulle komma att bli världshistoriens värsta decennium, enligt Time Magazine (1350-talets digerdödsoffer skulle kanske argumentera annorlunda).

Världen är på väg att gå åt helvete men musiken har frodats. Den där kalla gråa 1 januari 2000 gick folk och släpade på minidiscar och klumpiga tidiga versioner av mp3-spelare eller till och med kassettbandspelare. Vissa gav inte upp dem förrän i mitten av decenniet då de var skrattretande förlegade jämfört med de tånagelstora maskiner vi idag kan stoppa hela vår skivsamling på.

Napster, Last.fm, Myspace, Youtube och Spotify har förändrat hur vi upptäcker och lyssnar på ny musik. Mången band har byggt en karriär på ett sätt som inte var möjligt i det förra århundradet. Alla artister uppskattar dock inte teknikens framsteg. Å ena sidan har den lokala skivhandlaren, han som brann för musik och skapade en samlingsplats för musikälskare försvunnit och ersatts av espressobarer och pretentiösa barnklädesaffärer.

Band kan inte längre upptäckas, frodas och stöttas av storbolag på samma sätt de en gång kunde men å andra sidan har musiken blivit mer demokratisk. Nu kan vilken mupp som helst skapa, distribuera och marknadsföra sin musik från en laptop. Mer musik än någon levande har haft tid att lyssna på har skapats under 00-talet.

Dagens skivas redaktion har slagit sina kloka huvuden ihop och slitit sitt hår i försöket att sammanfatta ett helt decennium i form av en lista av 00-talets 60 bästa album. Eftersom musiksmaken är så månghuvad kom Ola på det briljanta siffersystemet där album nummer 1 för 50 poäng, album nummer 2 får 49 poäng osv. Ola har sedan räknat ihop alla dessa poäng och med hjälp av enormt komplicerade matematiska formler sammanställt en lista. Här följer fantastisk nördfakta angående listan:

År 2000 var grejen. 2005 var inte alls grejen:

2000: 13 skivor
2001: 9
2002: 7
2003: 8
2004: 5
2005: 1
2006: 6
2007: 5
2008: 3
2009: 3

Skivorna som fick röster från tre eller fler i red var:

Fireside Elite 2000 4
The Hellacopters By the Grace of God 4
Håkan Hellström Känn Ingen Sorg för mig Göteborg 2000 4
Outkast Speakerboxxx/The Love Below 4
Outkast Stankonia 4
Amy Winehouse Back To Black (2006) 3
Arcade Fire Funeral (2004) 3
David Sandström Om det inte händer innan imorgon så kommer jag (2001) 3
Håkan Hellström Ett kolikbarns bekännelser (2005) 3
Justin Timberlake Futuresex/Lovesounds (2006) 3
M.I.A. Kala (2007) 3
Masshysteri Vår del av stan (2008) 3
Randy The Human Atom Bombs (2001) 3
Songs: Ohia The Lioness (2000) 3
The Hellacopters High Visibility 3
The Hives Veni Vidi Vicious (2000) 3
The Strokes Is This Is 2001 3
Vampire Weekend Vampire Weekend 3
Wilco Yankee Hotel Foxtrot (2002) 3

Värt att notera är att ingen av fyrorna plockade hem segern. Två lyckades inte ens ta sig in på topp tio (Hellacopters plats 18 och Stankonia 23). The Strokes Is This It lyckades absolut sämst i ovanstående skara: först på plats 374 av 521 dök den upp. D’Angelo var den som lyckades bäst bland dem som fick två röster – med en sjundeplats.

Jay-Z var kungen vad gällde att ha med flest titlar med sina 5 (som alla dök upp i en skribents personliga lista). Samma skribent stod också för alla nomineringar av Alicia Keys-skivor. Motsvarande fenomen gällde också
Me’Shell Ndegéocello, Yo La Tengo och Aesop Rock – fast då tre andra
skribenter. Följande artister hade tre eller fler titlar med i listan:

Jay-Z 5
Alicia Keys 4
Mastodon 4
Me’Shell Ndegéocello 4
Common 3
Nile 3
Yo La Tengo 3
Aesop Rock 3

Av dessa lyckades bara tre slå sig in bland de 60. Common (1), Jay-Z (3) och
Mastodon (1).

Allt som allt har vi tyckt väldigt mycket om 521 stycken enskilda skivor.

Sist men inte minst var det också fint att även Kal hade den goda smaken att gilla Daft Punks Discovery. Han hade däremot råkat skriva fel titel (Human After All, som ju är en rätt jättedålig skiva), men jag ändrade det.

Så här är de då: 2000-talets 60 bästa skivor enligt dagensskiva.com.

01. The Hellacopters High Visibility (2000) 143
02. Håkan Hellström Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000) 133
03. Fireside Elite (2000) 132
04. Vampire Weekend Vampire Weekend (2008) 122
05. Outkast Speakerboxxx/The Love Below (2003) 119
06. Randy The Human Atom Bombs (2001) 109
07. The Hives Veni Vidi Vicious (2000) 100
08. Jay-Z The Blueprint (2001) 98
09. D’Angelo Voodoo (2000) 97
10. Common Like Water For Chocolate (2000) 96

11. Songs: Ohia The Lioness (2000) 96
12. Jay-Z The Black Album (2003) 94
13. Wilco Yankee Hotel Foxtrot (2002) 94
14. At the Drive-In Relationship of Command (2000) 92
15. Amy Winehouse Back to Black (2006) 91
16. Tragedy S/T (2000) 91
17. The Postal Service Give Up (2003) 90
18. David Sandström Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag
(2001) 89
19. Arcade Fire Funeral (2004) 88
20. The Hellacopters By the Grace of God (2002) 86

21. Mastodon Blood Mountain (2006) 84
22. Justin Timberlake FutureSex/Lovesounds (2006) 83
23. Outkast Stankonia (2000) 76
24. Jay-Z American Gangster (2007) 72
25. Masshysteri Vår del av stan (2008) 72
26. Wolves in the Throne Room Black Cascade (2009) 72
27. Grandaddy The Sopthware Slump (2000) 71
28. Jens Lekman Night Falls Over Kortedala (2007) 70
29. Tragedy Vengeance (2002) 70
30. M.I.A. Kala (2007) 67

31. Håkan Hellström Ett kolikbarns bekännelser (2005) 66
32. Neurosis Given to the Rising (2007) 65
33. Neurosis A Sun that Never Sets (2001) 64
34. The Roots Phrenology (2002) 64
35. Beyoncé Dangerously In Love (2003) 62
36. Final Fantasy He Poos Clouds (2006) 62
37. Isis Oceanic (2002) 60
38. Acursed Livet är den längsta vägen till helvetet (2003) 58
39. Ed Harcourt Here Be Monsters (2001) 58
40. The Knife Silent Shout (2006) 58

41. Converge No Heroes (2004) 57
42. Queens of the Stone Age Songs for the Deaf (2002) 57
43. Cult of Luna The Beyond (2003) 55
44. Feist Let It Die (2004) 55
45. Q-Tip Kamaal: The Abstract (2009) 55
46. The Good, The Bad & The Queen The Good, The Bad & The Queen (2007)
55
47. Weakling Dead As Dreams (2000) 55
48. Angie Stone Mahogany Soul (2001) 54
49. Björk Medúlla (2004) 54
50. The Avalanches Since I Left You (2000) 54

51. Beulah The Coast is Never Clear (2001) 53
52. Fleet Foxes Fleet Foxes (2008) 51
53. Animal Collective Merriweather Post Pavilion (2009) 50
54. Fennesz Venice (2004) 50
55. Fu Manchu King of the Road (2000) 50
56. Gillian Welch Soul Journey (2003) 50
57. Moloko Statues (2003) 50
58. Reigning Sound Time Bomb High School (2002) 50
59. The (International) Noise Conspiracy A New Morning, Changing Weather
(2001) 50
60. The Roots Game Theory (2006) 50

]]> http://dagensskiva.com/2010/01/16/00-talet-som-dsc-sager-det/feed/ 13 http://dagensskiva.com/2010/01/09/2009-ars-77-basta/ http://dagensskiva.com/2010/01/09/2009-ars-77-basta/#comments Fri, 08 Jan 2010 23:00:30 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=28809
1. Fever Ray Fever Ray
   

   Jag slås av det stora mörkret på Fever Ray:s självbetitlade debutskiva. Men jag är osäker på vad mörkret består av. /…/

   Det långsamma tempot och de mörka malande tonerna. Även om det strös ut rikligt med lättare toner ovanpå anrättningen smakar det sorg. Det smakar uppgivenhet, förlorad kraft. Men även om smaken är kraftlös är musiken som framkallar den stark

2. Q-Tip Kamaal The Abstract
   

   Den omisskänliga rösten är så klart intakt även om han här ofta testar stämbandens förmåga att sjunga snarare än rappa. Jag är sucker för den där rösten och tycker att den funkar minst lika bra när han sjunger.

   Musikaliskt handlar det om fusionjazz med försiktiga stänk av hiphop snarare än hiphop med försiktiga stänk av jazz.

3. The Bear Quartet 89
   

   Malmö, 2009. Efter ett tretton skivor långt samarbete med A West Side Fabrication är det nu Adrian Recordings som tar emot stafettpinnen i och med 89. Detta, som råkar vara Malmöbolagets 89:e släpp, är årets mest emotsedda och infriar precis allt jag någonsin hoppats på. Till stor del lyser den experimentella lustan från Saturday Night och Eternity Now med sin frånvaro och en bred ljudbild av stora trummor, dubbelkaggar, effektpedaler och melodier att dö för träder istället fram. Mattias Alkbergs uttalande tidigt i inspelningsprocessen om att vilja låta som Kate Bushs två första skivor är inte långt från sanningen.

4. Röyksopp Junior

Bergenduon släpper sitt mest gjutna album till dags dato. Med namnkunniga gäster (Karin Dreijer Andersson, Robyn och Lykke Li) nås högre höjder än de nått på föregående skivor. Det är krispigt, färgstarkt och oemotståndligt. Och hittigt så det förslår.

5. Maskinen Boys II Men
   

   Texterna är fyndiga, stundtals väldigt personliga och med snabba flows och välstrukturerade när det gäller rim. Det vill säga på en betydligt högre nivå än en electrogenren som oftast består av repetitiva fraser med effektmixning. Dessutom den fortsatta fascinationen för Portugisiska språket, i det här fallet från Bonde do Role och Marina Gasolina från samma grupp. Skivan innehåller förutom texter en del instrumentala partier, fina slingor och rivig bas.

6. Little Dragon Machine Dreams
   

   Machine Dreams låter som en film där Yukimi Naganos röst springer runt i en retrofuturistisk science fiction-dröm i bjärta färger. Det är ett programmerat rymdäventyr med det analoga synth-80-talet i minneschipet. Helkroppsdräkter och glashjälmar.

7. Mariachi El Bronx El Bronx
   

   Och de gör det fantastiskt, på trovärdigt eget sätt. De fuskar inte, de gör det i och för sig lekfullt, men inte tramsigt. De bryter inte ens mot de textmässiga reglerna där mariachi-band traditionellt sjunger kärlekshymner. Även om det här är utbytt till Despretador. Eller som den hette när de först spelade den live: Gary Glitter.

8. Deportees Under the Pavement – the Beach
   

   Det kan knappast undgått någon som läst intervjuer med bandet senaste tiden att skivan andas ideologi och politiska undertoner och ja, det är alldeles korrekt. Fast aldrig genom de stora gesterna. Alltid på ett subtilt och stilfullt sätt som filtreras genom en popmusik det var längesedan jag hörde från ett svenskt band.

9. Thåström Kärlek är för dom
   

   Det är en fin linje han numera balanserar på. Det är få förunnat att ligga på rätt sida Lundell-träsket. Joakim lyckas. Med den strålande äran ska tilläggas. I och med Skebokvarnsvägen 209 skrevs ett nytt kapitel i Thåströms karriär, det mest utlämnande världen tagit del av. Fram tills nu.

10. Anna Järvinen Man var bland molnen
    

    Det jag funderar över när jag lyssnar på Anna Järvinens andra skiva Man var bland molnen är vad alla manliga svenska artister håller på med? För det enda de verkar duga till är att stå i bakgrunden när briljanta kvinnor tar över helt och hållet.

11. Kongh Shadows of the Shapeless
12. Jason Lytle Yours Truly the Commuter
13. Wilco Wilco (the album)
14. Dundertåget Skaffa ny frisyr
15. Animal Collective Merriweather Post Pavillion
16. Grizzly Bear Veckatimest
17. bob hund Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
18. Alicia Keys The Element of Freedom
19. Bill Callahan Sometimes I Wish We Were an Eagle
20. Fashawn Boy Meets World
21. Empire of the Sun Walking on a Dream
22. Kent Röd
23. Mastodon Crack the Skye
24. Wolves in the Throne Room Black Cascade
25. Prefab Sprout Let’s Change the World With Music
26. Yo La Tengo Popular Songs
27. Maxwell BLACKsummers’night
28. DOOM Born Like This
29. Sonic Youth The Eternal
30. Brother Ali US
31. The Gossip Music for Men
32. Fat Freddy’s Drop Dr. Boondigga & The Big BW
33. Pet Shop Boys Yes
34. Mono Hymns to the Immortal Wind
35. Amerie In Love & War
36. Princeton Cocoon of Love
37. Cam’ron Crime Pays
38. Guadalupe Plata Guadalupe Plata
39. Buried Inside Spoils of Failure
40. Love Olzon Fri från dig
41. David Sylvian Manafon
42. Jonas Kullhammar Quartet The Half Naked Truth 1998-2008
43. Shafiq Husayn Shafig En A-Free-Ka
44. Mayer Hawthorne A Strange Arrangement
45. Samling Go Bang! A Tribute to Arthur Russell
46. N’Dambi Pink Elephant
47. Bat for Lashes Two Suns
48. Rikard Wolff Tango
49. Converge Axe to Fall
50. AC4 AC4
51. The Stoner Hat Music
52. Sha Stimuli My Soul to Keep
53. Delorean Ayrton Senna
54. Lorentz & M. Sakarias Vi mot världen
55. Eyedea and Abilities By the Throat
56. The Flaming Lips Embryonic
57. Skyzoo The Salvation
58. Shrinebuilder Shrinebuilder
59. The Ghost of a Thousand New Hopes, New Demonstrations
60. Chrisette Michele Epiphany
61. Madness The Liberty of Norton Folgate
62. Svarte Greiner Kappe
63. Editors In This Light and on This Evening
64. HEALTH Get Color
65. Elephant Stone The Seven Seas
66. Switchblade Switchblade [2009]
67. Wooden Shjips Dos
68. Above & Beyond presents OceanLab Sirens of the Sea Remixed
69. Sa-Ra Nuclear Evolution: The Age of Love
70. Qwel & Maker So Be It
71. My Dying Bride For Lies I Sire
72. Max Essa Continental Drift
73. Nephew DanmarkDenmark
74. The Horrors Primary Colours
75. Dark Funeral Angelus Exuro Pro Eternus
76. Depeche Mode Sounds of the Universe
77. A Place to Bury Strangers Exploding Head
]]> http://dagensskiva.com/2010/01/09/2009-ars-77-basta/feed/ 9 http://dagensskiva.com/2010/01/02/jag-minns-en-jazzfestival/ http://dagensskiva.com/2010/01/02/jag-minns-en-jazzfestival/#comments Fri, 01 Jan 2010 23:00:59 +0000 Patrik Hamberg http://dagensskiva.com/?p=28642 2009 års upplaga av Sthlm Jazz Fest (som festivalen på Skeppsholmen kallar sig numer) går till historien som en av de starkaste någonsin. Efter några år i popens tecken drogs den till en tajtare version. Visst hade den till viss del tydlig modern soulprägel, men den här gången med tydliga rötter tillbaka till kärnan. Och de första tre dagarna frestade med urstarka jazzkort, både av nationell och internationell kaliber.

Jag fick nöja mig med två dagar, några fantastiska konserter (Erykah Badu, Leela James, Titiyo och Raphael Saadiq framför allt) och ett oförglömligt möte på Skeppsholmen. En späckad lördag och en lite lugnare söndag. Det är så här jag vill minnas dem med hjälp av lite återvunnet kvitter och en serie bilder.

Overkligt fin dag på Skeppsholmen: Me’Shell, Leela, Timbuk & Damn!, Gilberto, Titiyo, Estelle mfl
- Tweet 2701591027

Anders Widmark Transformation har rullat igång #sthlmjazz med tjockt sväng med rejäl soulbluesbotten.
- Tweet 2705162304

”I wish I was better at conversation. I’m not much of a talker.” – Me’shell
- Tweet 2705817736

Nej! Den förbannade ”Don’t Speak”-covern. Att bryta sönder den med baktaktsjazz hjälper inte.
- Tweet 2706414688

Händerna i luften. #sthlmjazz älskar Timbuk.
- Tweet 2707081424

Magdalena Konefal öppnar svagt, men tar sig. Kompbandet The Rebirth Station är i desperat behov av en stylist.
- Tweet 2707927780

Allsång på Skeppsholmen med Jr Walker All Stars. Så där, ärligt talat.
- Tweet 2709276822

Dagens mest missnöjda blir killen som tror att superproducer Solar är MC Solaar.
- Tweet 2706011145

Gilberto Gil spelar och regnet faller.
- Tweet 2710309214

Tusen julshower har gjort Titiyo säker att hantera en gladlynt publik, men frågan är om inte materialet mått bättre utan snack?
- Tweet 2711667017

Det är klart att Estelle har två väldigt korta manliga dansare/sångare i vit skjorta, svart slips och solglasögon.
- Tweet 2712302074

Raphael Saadiq har Skeppsholmen i ett järngrepp. Kan Joss Stone matcha och toppa? Jag tvivlar.
- Tweet 2723585776

Men det är klart gör man en grej på ”I Got The Feeling” är man A ok i min bok. Hoppas Joss håller sig från MJ.
- Tweet 2725515302

Äh. Jag kan inte hålla mig. Erykah Badu. Supreme being.
- Tweet 2728111916

Jag och max 20 andra i ett rum med Erykah Badu. Hände det nyss? Ja faktiskt. Märkligt.
- Tweet 2729308064

Mer om Sthlm Jazz Fest 2009:

• Rebecka om de tre första dagarna
• Pontus om lördagen
• Karin om Joss Stone och lite annat
]]> http://dagensskiva.com/2010/01/02/jag-minns-en-jazzfestival/feed/ 1 http://dagensskiva.com/2009/12/26/samling-elva-asbra-latar-2009/ http://dagensskiva.com/2009/12/26/samling-elva-asbra-latar-2009/#comments Fri, 25 Dec 2009 23:00:56 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=28508 The Bear Quartet Millions
I 2009 års digra skivskörd stack The Bear Quartets 89 ut och första singeln, Millions, höjde på flera ögonbryn. Dels på grund av en omedelbar hitpotential från ett band som betackar sig från galor, rotationslistor, försäljningssiffror och dels för att den tog ännu ett steg i en riktning ingen kunde ana. Dess storhet blev än mer uppenbar när remixerna, de första någonsin i bandets historia, dök upp signerade bl.a. The Skull Defekts och Andreas Tilliander.
(Jonas Appelqvist)

Maskinen Aldrig vart i Malmö
Mitt år har varit väldigt präglat av Malmö. Från vår till höst har jag satt mig på tåget för färd ned mot Möllans stad. Sen när det precis var färdigt slog Maskinen till med årets låt. Eller åtminstone den låt som satt sig hårdast på min hjärna.
(Kal Ström)

Miley Cyrus Party In The U.S.A.

Det händer inte ofta, men det händer. Otippade låtar sätter sig som berget. Party In The U.S.A. är otippad, men faktiskt en grym tuggummipoplåt som svänger ordentligt! Om Miley Cyrus någon dag kommer stå självständig och vara fri från stämpeln som en töntig disneyprodukt så är den här låten första steget dit. Den är bra på riktigt! Okej, kanske inte årets allra bästa egentligen, men kom igen – visst är det roligare att jag väljer en låt med Miley Cyrus än typ Empire State of Mind?
(Karin Lillbroända)

Yeasayer Tightrope
Yeasayer använder enkla grepp på Tightrope. Det finns inte en människa som tagit sånglektioner som inte kan tycka om låten. Den är som en skalövning med schysst komp. Det vill säga allt man behöver på en road trip, vid makeupspegeln eller med fötterna dinglande från köksfönstret.
(Maria Gustafsson)

Animal Collective Brother Sport
I år har jag förstått storheten med The Wire, serien om livet på gatan och i maktcentrumen i Baltimore där ingen är ensidigt ond eller god, där vissa ger sitt liv för ett gott syfte och andra profiterar på andras olycka. Serien är genial, nyskapande, episk och narrativ på ett sätt som också kan beskriva ett band från samma stad. Bandets åttonde album släpptes i år och överträffade alla höga förväntningar. Stämsången, de repetitiva ljudöversvämningarna och det frenetiska tempot, allt smälter samman i ett album som har så många bra låtar per capita att det är löjligt. Allt fullkomligt exploderar i Brother Sport som knockar mig varje gång.
(Marie Lindström)

Fool’s Gold Surprise Hotel
Jag har haft otaliga månadslånga besattheter vad gäller låtar under året, och det här är en av de sista, som också var ett av mina val för novembers bästa. Surprise Hotel ger mig lite samma känsla som den enda Animal Collective-låt jag gillar på riktigt, Brother Sport. Inte för att de låter speciellt lika, utan för det utdragna, tranceaktiga groovet som bara byggs på, högre, längre, större. Förra året hade jag väldigt lätt att plocka ut EN låt, i år är det omöjligt. Därför blir det en jag har i färskt minne. Men det finns många, många fler.
(Martina Nordman)

Mastodon Crack the Skye
Scott Kelly fortsätter sin vana trogen och gästar Mastodon med lite brölande skönsång. Nu är det ju inte bara Scott Kellys förtjänst som gör titelspåret  från Crack the Skye till en så förbannat bra låt, utan det är detaljrikedomen, blytunga riff, en text som för tankarna åt den yttersta domen och många, många andra saker. En asbra låt helt enkelt.
(Mats Guldbrand)

Faze Action feat. Yam Who? & Mary Moore In the Light of a Miracle
Vilka kritierier som avgjort vilken som blivit årets ”asbra-låt” har varierat. Några gånger har det varit den definitiva låten. Andra gånger en låt som på något sätt bäst sammanfattat mitt musikår. Ibland har det helt enkelt handlat om, tja, en asbra låt just i skrivande stund. Det sistnämnda gäller för 2009-valet, mest därför att Faze Actions version av Arthur Russell-låten ”In the Light of a Miracle” var årets sista riktiga stolvältare i mitt musikmikrokosmos. Samtidigt är det en låt som sammanfattar mitt 2009: dåtidsdisco och nutidshouse i ett sanslöst fantastiskt dansgolvsmöte.
(Ola Andersson)

Busta Rhymes med Mike Epps I’m a Go and Get My
När Busta räknar nummer på ett knarrigt elektroniskt beat låter han både lycklig, avslappnad och självsäker. Bus-a-bus är som vanligt bäst när han inte anstränger sig för att få till en hit och landar på ett knasigt off-beat. Gamle bredkäften kan än. Luvz it.
(Patrik Hamberg)

Maskinen Kärlek vid sista ögonkastet

Fyfan vad sjukt att man kan känna sån passion.
Vi åt och drack och grät och vi skrattade och vi kom ihop.
Som bästa vännen som har tagit det till nästa level.
Där vi bara hoppades men fick se vad som hände!

Maskinen släppte den efterlängtade debuten Boys II Men till slut. Bäst på skivan är Kärlek vid sista ögonkastet och den underbart episka produktion från Mats Norman där Afasi och Frej lägger båda grymma verser. Det är brusten kärlek, hög igenkänningsfaktor och vackra flows med svävande refräng. Inte helt otippat mångas favorit från plattan. Timbuktu har bland annat utnämnt den till årets svenska raplåt i P3 Hiphop. Hatten av.
(Pontus Gustafsson)

Funeral Mist Blessed Curse
När jag ser tillbaka på året står det klart att väldigt mycket har handlat om album snarare än enskilda spår. Det har kommit en hel del bra, men det har varit svårt att plocka ut en enskild låt som får representera 2009. Valet föll till slut på Funeral Mists mäktiga Blessed Curse, en bortåt tolv minuter lång historia. Blessed Curse är smått hypnotisk i sitt malande tempo och där Arioch närmast predikar texten på ett väldigt effektfullt sätt.

If you we’re an angry man on the earth, I’ll be an angry God in heaven

(Tomas Lundström)

Lyssna på 10 av de 11 asbra låtarna i Spotify

Den 11:e får du lyssna på med hjälp av Youtube:


]]> http://dagensskiva.com/2009/12/26/samling-elva-asbra-latar-2009/feed/ 2 http://dagensskiva.com/2009/12/05/november-manads-basta/ http://dagensskiva.com/2009/12/05/november-manads-basta/#comments Fri, 04 Dec 2009 23:00:27 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=27992

2009 års nästsista månad har lagts till handlingarna och i sedvanlig ordning sammanfattar vi månaden som gick med att lista guldkornen.

• Fool’s Gold Surprise Hotel (låt) och Yeah Yeah Yeahs Heads Will Roll (A-Trak remix) (låt)

Jag kunde inte välja. Surprise Hotel har smygt sig på under en längre tid, till den punkt där dess toklarviga rytm nu placerar mig en lyckligt fånleende trans. A-Trak, å sin tur, kan ha gjort en av sina bästa prestationer hittills på YYYs redan grymma Heads Will Roll. Jag har spelat båda så många gånger under månaden att ett val blir både omöjligt och onödigt. (Martina Nordman)

• Maskinen Boys II Men (album)

Dra åt helvete vad bra det är. (Kal Ström)

• Wale Prescription (låt)

Hiphop på ett dystert go-go-beat med en funkflöjt i minnet som slutar i en hiphopnostalgisk spoken word-historia. Bästa låten på Attention Deficit. (Patrik Hamberg)

• Jello Biafra and the Guantanamo School of Medicine The Audacity of Hype (album)

Jag fick denna, i oktober släppta skiva, i början på november och den har följt med mig under hela månaden. Forne Dead Kennedys-vokalisten visar att han fortfarande ska tas på största allvar och tillsammans med medlemmar från bl.a. Freak Accident, Sharkbait och Faith No More har han skapat ett monster till skiva. Bra där! (Jonas Appelqvist)

• Djupdykningen (lyssningsform)

Under två veckor i november lyssnade jag enbart på ett band – Yo La Tengo. När Local Natives-vindarna ven som mest tog jag en paus, klev tillbaka till början av nittiotalet och började om. Med en lyssningsform som nästan glömts bort – den avslappnade, analyserande och icke-jagande – blev jag återigen hungrig efter musik man tröttnat på innan man hört den. (Maria Gustafsson)

• Diverse mörkheter och slömangel (musikstilar)

Minimalt med soltimmar, vintertid och allmänt mörker gjorde november till en månad med synnerligen låg aktivitet och det avspeglade sig i vad jag har lyssnat på; det har varit mörkt och slött mest hela tiden. Cough Sigillum Luciferi, Kongh Shadows of the Shapeless, stora delar av My Dying Brides diskografi, Evoken A Caress of the Void, senaste Switchblade, spliten med Sonic Ritual och Sanctuary in Blasphemy har gått varma allihop. I kombination med stämningsfull jänkarblack a la Weakling och Wolves in the Throne Room. (Tomas Lundström)

• Rihanna Wait Your Turn (låt)

Jag blir sådär sällsynt upprymd av att lyssna på Wait Your Turn, Rihannas bästa låt någonsin. Hela Rated R levde till och med upp till mina höga förväntningar. Rihanna är bäst. God jul! (Karin Lillbroända)

• AC4 Pigs Lose (låt)

De höga förväntningarna jag hade angående AC4 infrias till fullo, men allvarligt talat… Pigs Lose, vilken låt! Dennis Lyxzén, bär mina barn. (Mats Guldbrand)

• Sade och Tracey Thorn (gudinnor)
  Först kommer nyheten att Sade i februari släpper sitt första album på tio år och så någon vecka senare får vi veta att Tracey Thorns tredje soloalbum landar i vår. Ja jävlar. Julafton två gånger om. (Ola Andersson)
  ]]> http://dagensskiva.com/2009/12/05/november-manads-basta/feed/ 7 http://dagensskiva.com/2009/11/14/den-stora-yo-la-tengo-specialen/ http://dagensskiva.com/2009/11/14/den-stora-yo-la-tengo-specialen/#comments Fri, 13 Nov 2009 23:00:16 +0000 Maria Gustafsson http://dagensskiva.com/?p=27038 I år fyller hiphopen 30 år. Ola, Pontus och Karin uppmärksammar det med att lista tre producenters trettio bästa verk. När det kom till min tur att göra en special hade jag inga hiphopproducenter på lager. Producenter? I min värld? Phil Ek? Mike Mogis? Jubileum då? Jo.

  Vad ingen visste var att det är just i år som Yo La Tengo fyller 25 år. I veckan spelar de i Lund och Stockholm.

  Fram till nästa lördag kommer vi därför uppmärksamma dem lite varje dag.

  Feared dead

  Alla minns The Onion-artikeln ”37 Record-Store Clerks Feared Dead In Yo La Tengo Concert Disaster” som även finns publicerad i Da Capo: Best Music Writing 2003. Den handlar om hur taket rasade in under en Yo La Tengo-spelning i en skivbutik.

  We’re trying our best to rescue these clerks, but, realistically, there’s not a lot of hope,” said emergency worker Len Guzman, standing outside the 40 Watt Club, where the tragedy occurred. ”These people are simply not in the physical condition to survive this sort of trauma. It’s just a twisted mass of black-frame glasses and ironic Girl Scouts T-shirts in there.

  Also believed to be among the missing are seven freelance rock critics, five vinyl junkies, two ‘zine publishers, an art-school dropout, and a college-radio DJ.

  Det var 2002 och det var fortfarande roligt att skoja om hipsters. (AdBusters tyckte det var roligt förra året också.)

  ”I haven’t seen this much senseless hipster carnage since the Great Sebadoh Fire Of ’93,” said rescue worker Larry Kolterman, finding a green-and-gold suede Puma sneaker in the rubble.

  Det är roligt att skoja om Yo La Tengos publik. Yo La Tengo själva däremot finns det inget roligt alls att säga om. Yo La Tengo ler sällan men de tar sig inte heller själva på särskilt stort allvar. Yo La Tengo bara är. De har varit i tjugofem år nu. Med hipsterspublik och utan.

  Hoboken, New Jersey, 1984

  Det äkta paret Ira Kaplan och Georgia Hubley bildade 1984 Yo La Tengo som ett förortens rödkindade svar på Sonic Youth, ett baseballfansens popalibi.

  Första singeln släpptes året därpå. Det var med The River of Water och Arthur Lees A House Is Not a Motel som Yo La Tengos diskografi såg dagens ljus. Att det inte berodde på fantasibrist att B-sidan var en cover av en gammal dänga har senare blivit tydligt. Förutom sina tolv fullängdare och lika många ep:s har bandet medverkat på samlingsplattor och spelat in filmmusik. Vid sidan av det har de inte kunnat hålla sig från att ge sig på både dödliga och odödliga klassiker. De har förmodligen dödat några på vägen också.
  
  Senast i år kom Fuckbook som de gav ut under namnet Condo Fucks, ett band med en påhittad historia. Fuckbook består av gamla rock ‘n’ roll-låtar i Yo La Tengo-tappning.

  De är lite för gamla för att ligga på knä i ett källarhål och svinga en gitarr över huvudet men det är precis vad de gör och det får oss att känna oss unga och fräscha och som att det fortfarande finns tid att göra just det som de gjort sen åttiotalet.

  Maria Gustafsson

  Yo La Tengo, spanska för ”I’ve got it!”, har sedan 1993 och Painful legat på Matador. De håller en stadigt låg utgivningstakt och har varit fyrtiofem så länge alla kan minnas. För ett par månader sedan släpptes tolfte fullängdaren Popular Songs.

  
  Popular Songs, 2009

  Och när man trodde att ett band inte kunde vara mer kritikervänligt passar de dessutom på att slänga den alldeles perfekta Four Tops-pastischen If It’s True, där det gifta paret (gifta paret!) Georgia och Ira Kaplan stämsjunger ljuvt över stråkarna från I Can’t Help Myself (Sugar Pie, Honey Bunch). Undantaget trummorna från Be My Baby är det gissningsvis världens mest samplade intro, men eftersom Yo La Tengos ömma händer gör något nyskapande av de mest oväntade byggmaterialen känns det som att höra det för första gången.

  Rebecka Ahlberg

  Den stora Yo La Tengo-specialen

  När jag började gräva i arkivet visade det sig att dagensskiva.com:s arkiv av Yo La Tengo-texter bestod av endast en (1) recension. Nån samling fanns med på ett hörn och albumet de släppte under namnet Condo Fucks. Det håller inte. De flesta albumen släpptes innan dagensskiva.com startades. Det tar vi igen nu. En vecka framåt kommer vi, förmodligen mest jag, skriva om så många album och andra släpp som vi hinner med. Vi börjar specialveckan med recensioner av tre fullängdare.

  

  Fakebook, 1990.

  Titeln vittnar om ett rent coveralbum. Den kallades “coverskivan” fram till Yo La Tengo Is Murdering The Classics från 2006. Fakebook är inte en coverskiva. Nästan en tredjedel av spåren är Yo La Tengos egna, skrivna av Ira Kaplan och Georgia Hubley. Helt fräckt mäter de sig med Cat Stevens och John Cale.

  

  And Then Nothing Turned Itself Inside-Out, 2000.

  När And Then Nothing Turned Itself Inside Out släpptes hade bandet självförtroende. Man förvånas ständigt över hur de kan göra så mycket med så, vad det verkar, små medel. Det finns inget pynt på And Then Nothing Turned Itself Inside Out. Albumet är jazzigt och mjukt med vassare inslag och detaljerna framträder efter hand.

  

  Summer Sun, 2003.

  Trots det landar Summer Sun en bit från föregångarna I Can Hear the Heart Beating as One och And Then Nothing Turned Itself Inside-Out. Spåren på Summer Sun förmedlas med ett lättare hjärta. I Season of the Shark masserar Georgia Hubley lätt trumsetet på ett sätt som inte alls är karaktäristiskt för Yo La Tengo.

  ]]> http://dagensskiva.com/2009/11/14/den-stora-yo-la-tengo-specialen/feed/ 4 http://dagensskiva.com/2009/11/07/30-x-swizz-beatz-30-mary-j-blige/ http://dagensskiva.com/2009/11/07/30-x-swizz-beatz-30-mary-j-blige/#comments Fri, 06 Nov 2009 23:00:17 +0000 Karin Lillbroända http://dagensskiva.com/?p=26912 2009 fyller hiphopen 30 skivår.

  Medan Ola och Pontus listar två av världens mest legendariska hiphopproducenter, som har haft gigantiskt mycket att göra med hiphopens utveckling, för att fira så tar jag mig an en producent som tycks vara mest irriterande, men som faktiskt står bakom en del moderna hiphop- och R&B-klassiker. Han är långt ifrån min favoritproducent, men han är trots allt en ganska kul snubbe som är bättre än man tror. Swizz Beatz.

  När RZA och DJ Premier för 20 år sedan började lägga sina tunga stenar på hiphopens grund var Swizz Beatz bara Kasseem Dean, en tanig liten skitunge som höll på att växa upp i The Bronx. Vid 17 års ålder satte fast sitt namn på hiphopkartan i och med produktionen av DMX:s hitsingel Ruff Ryders Anthem. Idag är Swizzy en av de populäraste producenterna på hitlistorna, och han har arbetat med… alla. Med sitt andra studioalbum på gång gör han sitt bästa för att även kunna kalla sig för rappare. Hans talang tycks dock ligga vid producentbordet, där han har varit så duktig att denna genuina topp-30-lista nu kan börja.

  #30 Mary J. Blige w/ Eve WHERE I’VE BEEN (No More Drama, 2001)

  När Mary J. Blige bestämde sig för att få ordning på livet och sjunga om det på sin femte platta No More Drama hookade hon upp med två medlemmar ur det kokande Ruff Ryders-gänget för en låt. En rappande Eve, och en Swizz Beatz som lyckligtvis höll sig vid sina datoriserade instrument. Resultatet blev en låt med positivt budskap och ljummet tempo, med en text som hjälper vilsna människor att hitta tillbaka. De hårda hiphoptrummornas speciella förhållande till Marys röst är ett fulländat bevis på vad Hip Hop Soul är, en genre som Mary J. Blige i stort sett har full patent på. Det är oerhört vackert, och i just detta fall, skönt uppmuntrande.

  Eve dök upp igen på Marys följande album, men en uppföljare till Swizzy-samarbetet är fortfarande att vänta på.

  WHERE I’VE BEEN

  ]]> http://dagensskiva.com/2009/11/07/30-x-swizz-beatz-30-mary-j-blige/feed/ 2 http://dagensskiva.com/2009/10/31/oktobers-basta-2/ http://dagensskiva.com/2009/10/31/oktobers-basta-2/#comments Fri, 30 Oct 2009 23:00:04 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=26676 Whitney Houston Million Dollar Bill (Freemasons Club Mix) (låt)

När jag skriver det här har jag fortfarande inte hört originalversionen. Faktum är att jag ännu inte hört en ton från Whitneys comeback. Det jag däremot vet är att Freemasons klubbfix gått varm i takt med att mörkret gör sig allt mer påmint. Stor röst och Freemasons sedvanliga toksväng, kryddat med en av årets bästa refränger. Inte mycket mer att säga. Får ta tag i att lyssna på originalversionen nu. (Ola Andersson)

• Denizen Kane Brother Mins Journey To The West (album, cd)

Kane är rappare, sångare och poet och en av grundarna till rapkollektivet Typical Cats från Chicago. Hans nya skiva är en rätt svängig men också själfylld historia. Med jazzblås, gamla härliga samplingar som kontrast till Kanes unga whiskeyröst gör det sig ofta väldigt bra. En otippat stark skiva från en artist som jag hade räknat bort, och som ofta hamnar i skuggan av den fantastiska textförfattaren Qwel. Detta är hans tredje skiva och hans bästa och mest kompletta musikaliska verk hittills. (Pontus Gustavsson)

• Where The Action Is! Los Angeles Nuggets 1965-1968 (box)

Den här boxen har ett par månader på nacken nu. För att inte tala om åren tillbaka till sextiotalet. Men det tar tid att ta sig igenom den. Det är 101 fantastiska låtar på ett bräde. Under oktober har jag sparsamt portionerat ut lyssnandet bland alla nyare skivor och upptäckt guldkorn med P.F. Sloan, The Full Treatment och The Music Machine. (Maria Gustafsson)

• Fashawn Boy Meets World (album) och Sha Stimuli My Soul To Keep (album)

Två av oktobers ganska många pirriga släpp. Fashawns debutalbum var jävligt bra, och underbart kul att Sha Stimuli äntligen fick släppa sitt också! Gjorde ingen besviken, misstänker jag. (Karin Lillbroända)

• Vampire Weekend Horchata (låt)

Med minnet av ett regnblött men lyckligt Vampire Weekend i Göteborg i augusti fortfarande pirrande i kroppen kommer första singeln inför det nya albumet. O så svårt att följa upp debuten men O så bra det är. (Marie Lindström)

• A Place to Bury Strangers Exploding Head (album)

Uppföljaren till 2007 års självbetitlade debut, som släpptes 14 oktober, infriar det förhandssnacket lovade. Må så vara att de allra mest öronbedövande ljudväggarna uteblivit här, det är ändå en mästerlig noiseinramning värdig sin hype. (Jonas Appelqvist)

• ArtDontSleep: Skid Row Sessions med Pharoahe Monch, Shafiq Husayn och Om’Mas Keith med flera.

Oktober har varit en alldeles utmärkt liten musikmånad. I min värld har mycket kretsat runt Sa-Ra Creative Partners och kanske i synnerhet Shafiq Husayn. Allra allra bäst är de här dryga sju minuterna av jammande i en replokal. Sinnesjukt bra. (Patrik Hamberg)


]]> http://dagensskiva.com/2009/10/31/oktobers-basta-2/feed/ 3 http://dagensskiva.com/2009/10/24/30-x-20-x-rza-30-method-man-redman/ http://dagensskiva.com/2009/10/24/30-x-20-x-rza-30-method-man-redman/#comments Fri, 23 Oct 2009 22:00:47 +0000 Pontus Gustavsson http://dagensskiva.com/?p=26450 När Ola för fullt sysslar med att lista DJ Premiers 30 bästa produktioner steppar jag också in för att hylla hiphopens jubilarer då kulturen fyller 30 år. Men istället för att fokusera min musik kring Christopher Martin så tänker jag plocka ut mina 30 favoritbeats från en annan gigant bakom produktionsbordet som i år fyller 20 år som artist. Nämligen Robert Fitzgerald Diggs mer känd som RZA och mannen bakom Wu-Tang Clans ljudbild. En producent som precis som Premier lyser med sitt egna och typiska sound. Du hör nästan alltid direkt att det är RZA som befunnit sig bakom trummaskinen, samplingsverktyg och du hör det på det där riktigt smutsiga och ofta något skeva ibland dissonanta klang.

RZA har under åren bland annat producerat Cypress Hill, AZ och Shaquille O’Neal och gjort flertalet filmsoundtrack samt remixat artister som Texas och Björk. Men framför allt har han gjort sig känd som Wu-Tangs stjärnproducent med den historiska skivan Enter the Wu-Tang (36 Chambers) som fick alla att tappa hakan 1993. Så här 20 år efter start har RZA hunnit beta av alias som Prince Rakeem och Bobby Digital samt gjort en karriär som skådespelare. Men nu är det dags att fokusera på hans musik. Här kommer en lista på mina 30 favoritproduktioner. Från en av tidernas fem största hiphopproducenter?

#30 Method Man & Redman – Cereal Killer (Blackout, 1999)

1999 släppte Method Man och Redman sin gemensamma skiva Blackout. En skiva att pumpa i bilen. En skiva där RZA inte fick plats bland Erick Sermons fetade produktioner. Med undantag Run 4 Cover och Cereal Killer. Där sistnämnda med det minimalistiska beatet framför allt bemästras av Method Man på ett otroligt sett. Vågar vi gissa på att dessa två män har en alldeles kemi efter åren i Wu-Tang?

]]> http://dagensskiva.com/2009/10/24/30-x-20-x-rza-30-method-man-redman/feed/ 7 http://dagensskiva.com/2009/10/03/the-september-issue/ http://dagensskiva.com/2009/10/03/the-september-issue/#comments Fri, 02 Oct 2009 22:00:28 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=25995 Igår eftermiddag undrade Patrik om vi inte hade glömt göra en månadssammanfattning. Det hade vi ju. September, världens bästa månad, hade passerat innan vi hann ropa ”Girls!”. Men material till en lista saknades inte.

Nicolai Dunger Can You? (låt)
Nicolai Dunger återanvänder A Taste of Ra i eget namn. Bäst på nya skivan såklart. (Karulus Rex)

Little Dragon Machine Dreams (album)
Retrofuturistisk electrojazz som vinner i längden. (Patrik Hamberg)

Kurt Vile Blackberry Song (låt)
Kurt Viles album Childish Prodigy är sökt risigt, vasst och grötigt på alla rätta, septembersoliga sätt. (Maria Gustafsson)

The Bear Quartet 89 (album)
Släpptes 09/09/09 och var månadens absolut bästa, i bra konkurrens av promoexet av Converges Axe to Fall och Masshysteris spelning på Debaser Malmö 09/09/12. (Jonas Appelqvist)

Electric Wizard, Kafé de Luxe, Växjö (konsert)
Tillbedjande av Riffet i en svettig källare. Mäktigt. (Tomas Lundström)

Abandon The Dead End (album)
Det är knappast meningen att skivan ska upplevas som ett livselixir, men det är just vad det är. (Mats Guldbrand)

Jay-Z The Blueprint 3 (album)
Albumet fick en sågning av mig. Och jag har inte ändrat mitt tycke än, men jag har öppnat upp för möjligheten att albumet kanske kommer växa med tiden. Oavsett, så blir Hovas nya skiva septembers höjdpunkt. Årets till och med! Han är ju störst. (Karin Lillbroända)

Beyoncé (artist)
När Kanye West under Taylor Swifts tacktal på MTV Video Music Awards ännu en gång tar sig friheten att storma en scen och grabba tag i en mikrofon, för att deklarera sina åsikter som högsta sanning, är det självklart Beyoncé som räddar situationen och gör alla glada igen. Under sitt eget tacktal ropar hon upp Swift, som äntligen får prata till punkt. Dagarna efteråt blir Kanyes ”I’mma let you finish” tillsammans med Anna Ankas, enligt diverse antifeminister uppfriskande subversiva, syn på könsroller och familj det mest uttjatade skämtmaterialet 2009. (Agnes Arpi)

]]> http://dagensskiva.com/2009/10/03/the-september-issue/feed/ 1 http://dagensskiva.com/2009/09/26/30-x-20-x-dj-premier-30-pushim/ http://dagensskiva.com/2009/09/26/30-x-20-x-dj-premier-30-pushim/#comments Fri, 25 Sep 2009 22:00:39 +0000 Ola Andersson http://dagensskiva.com/?p=25853 Nu när vi snart slutar skriva 2009 i kalendrarna tänkte jag passa på att fira ett musikjubileum som aldrig riktigt fått det utrymme det borde i år. 2009 fyller ju nämligen hiphopen 30 skivår.

Det var ju då som Sugarhill Gang gav världen den första rapsingeln med Rapper’s Delight. Ja, eller om det var Fatback Bands King Tim III (Personality Jock). Eller kanske till och med Joe Bataans Rap-O Clap-O.

Oavsett vilket är 1979 året som hör historieböckerna till vad gäller hiphopens startår. 1979 var även discons kanske största år, samtidigt som det också var året då discon till slut kollapsade under sin egen tyngd. Med tanke på hur gigantiskt discons inflytande var på mer eller mindre alla andra genrer 1979 är det inte så konstigt att även hiphopen började sitt skivliv i discon. Passande nog. När discons tidevarv närmade sig sitt slut tog den nyfödda genren över stafettpinnen.

2009 är det dessutom 20 år sedan Gang Starr släppte sitt första album No More Mr. Nice Guy. Det var även då som världen började få upp ögonen för gruppens musikmaskin DJ Premier, även om ingen kanske då kunde ana att den 23-årige Christopher Edward Martin inom några år skulle vara en av de största inom hiphopen. Ja, eller om du frågar mig: till och med den allra störste, åtminstone på producentsidan.

Bara just därför blir det ett dubbeljubileum. 30 hiphopår, 20 DJ Premier-år. Uppmärksammade genom 30 låtar – 30 av de bästa låtar som DJ Premier varit inblandad i.

Här hittar du alla delar i serien

#30 PUSHIM SET ME FREE (INSTRUMENTAL) (2000)

Boom-bapen har alltid varit DJ Premiers främsta vapen. Om det kan man förstås tycka vad man vill – DJ Premier har aldrig varit den som kastat sig vilt mellan stilar. Tvärtom är det en snudd på navelskådande konsekvens där han inte gått många baskaggar utanför sitt väl fungerande framgångskoncept. Men till skillnad från de flesta andra som valt det avskalade boom-bap-spåret lyckas Primo alltid få sina alster att kännas nya. Med fingertoppskänsla för såväl beat som samplingar, de sistnämnda ofta vemodiga som kontrast till trummornas asfaltssmak.

Men än viktigare, och som de flesta andra boom-bap-producenter verkar ha missat, att bara släpa fram en baskagge och en virvel och tro att man har ett beat är att missta sig. När DJ Premier är framme lever rytmen och musiken och blir den sparringpartner som en rappare behöver. Det är också därför som många rappare gjort sina bästa grejer just tillsammans med honom.

Även om det i många fall är rytmen som är grejen först och främst i min värld när det kommer till DJ Premier blir det ibland extra tydligt. Som i fallet med japanska Pushim. Här funkar sången inte alls och det är först när det vokala plockas bort som man hört hur bra det där bakom är.

Så första stoppet på DJ Premier-resan blir en instrumental. Passande nog.

BONUS

Och eftersom det är första gången knyter vi ihop säcken med att minnas hur det lät för 30 år sedan.

]]> http://dagensskiva.com/2009/09/26/30-x-20-x-dj-premier-30-pushim/feed/ 7 http://dagensskiva.com/2009/09/05/sensommarens-basta/ http://dagensskiva.com/2009/09/05/sensommarens-basta/#comments Fri, 04 Sep 2009 22:00:34 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=25487 Var det hetaste under augusti verkligen Dr. Alban och My Bloody Valentine på Way Out West? Eller var det att Oasis splittrades igen? Redaktionen har sammanställt augustis bästa.
• Basement Jaxx på Way Out West (konsert)

Augusti brukar alltid vara den månaden då man väntar och väntar på det som komma skall i september. I år var augusti en månad fylld av massa bra musik. Inte bara med tanke på att de skivorna som komma skall i stor utsträckning redan läckt ur bolagens händer på nätet. Utan även för det fina konsert- och klubbutbudet i Göteborg tack vare bland annat Way Out West och Klubb Scratch. Trots att Robyn, Dead Prez och Nas besökte festivalen och Slottskogen var det Basement Jaxx show som var ett av de stora minnena från festivalen. Den hade det mesta man som publik vill ha av en livespelning. Först och främst ett otroligt låtmaterial, men också suveräna musiker, utstrålning, publikkontakt och ett krispigt ljud. Musik som gör sig bra på skiva men ännu bättre live. Det ska bli spännande att se vad kommande skivan Scars med gäster som Amp Fiddler, Kelis, Yo! Majesty och Santigold kan bjuda på. Första singeln finns ute sedan ett tag och nya singeln Feelings Gone är på väg och finns sedan ett tag för lyssning. (Pontus Gustavsson)

• Augusti (musikmånad)

Augusti har varit fattigt. Jag har inte fångats märkvärdigt av något nytt släpp. Därmed har jag lyssnat igenom många av mina favoritskivor den här månaden. Det har varit trevligt. (Karin Lillbroända)

• The Bear Quartet Carry Your Weight (låt)

Släppet av 89 är upptakten till en fantastisk skivhöst. Lyckan i att hitta tillbaka till The Bear Quartet genom nytt material träffar en med krafter man hade glömt bort fanns. Det finns bättre spår än Carry Your Weight på 89 men det finns inga andra än BQ som kan göra just en sådan här låt. Det är här The Bear Quartet är tillbaka igen utan att låta som gamla The Bear Quartet. Det är här den fantastiska skivhösten börjar. (Maria Gustafsson)

• Sa-Ra Nuclear Evolution: The Age of Love (album)

Supertrion levererade från högra hjärnhalvan och skickade förväntningarna på Erykah Badus kommande i omloppsbana runt Pluto. Mörk, fuktig och krökt samtidsfunk med rötterna fast förankrade i funkadelicans mer introverta sida. (Patrik Hamberg)

• Kylesa Unknown Awareness (låt)

En fantastiskt bra låt på en inte lika fantastisk platta. (Tomas Lundström).

• Girls Hellhole Ratrace (låt)

Debutsingel av Girls från San Francisco. Monoton och långsam, på gränsen till enerverande — men märkligt tilldragande. (Kaligula Strömming)

• We Live in Trenches och Dipper (live)

The Bronx får ursäkta, månadens liveupplevelse utspelade sig på bästa skivbutiken Rundgångs femårsfest på Debaser Malmö. En kväll som redan benämns som klassisk. Sedan att 89, nya The Bear Quartet-skivan, som i augusti kom i min ägo kvalar in på en sådan här sammanfattning är underförstått. Mer om detta framöver… (Jonas Appelqvist)

• Little Boots Stuck on Repeat (låt)

Lite går jag på Karins spår om en föga intressant musikmånad. I en hetta på 40 grader och uppåt har jag varit väldigt lat och mest lyssnat på gamla Love and Rockets-vinyler och första delen av gothboxen A life less lived. Inte mycket framåtblickande, alltså. Sent omsider kom jag också in på Little Boots’ debutskiva, som visserligen inte erbjuder några större utmaningar, lite som en indievariant på Lady Gaga, men ändå är en riktigt trevlig åttiotalsorgie. Just nu är det Tenori-On-basen på Stuck on Repeat som bäst går hem. (Martina Nordman)

• Onkel Kånkel and his Kånkelbär (band)

Say no more. (Mats Guldbrand)

]]> http://dagensskiva.com/2009/09/05/sensommarens-basta/feed/ 1 http://dagensskiva.com/2009/08/08/way-out-west-09/ http://dagensskiva.com/2009/08/08/way-out-west-09/#comments Fri, 07 Aug 2009 22:00:59 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=24821 Nästa helg hålls Way Out West för tredje gången i Göteborgs Central Park. Missa inte följande:

Agnes Arpi:

Robyn (Flamingo fredag 17:40)
Kleerup i all ära, men på fredag hoppas jag på att få återuppleva Fucking Åmål-känslan genom Robyns 90-tal. Om hon dessutom spelar Handle Me och Who’s That Girl är fredagen biff.

Laakso (Linné fredag 19:15)
Jag gillar både Laakso och Markus Krunegård solo ohemult mycket. Eller åtminstone tillräckligt mycket för att folk ska fnysa. Det blir givetvis inte lika episkt som på Broder Daniels avskedsspelning förra året, men på ett personligt plan är det inte långt ifrån.

Dead Prez (Azalea lördag 16:45)
Efter en dramatisk historia av att ha köpt, älskat och sedan sålt Let’s Get Free, efter att ha hörsammat rykten om att Dead Prez ställt in för att de inte vill spela för vita, ska det bli oerhört spännande att se dem. Om de dyker upp vill säga. Att de förmodligen kommer krocka med Nas betyder inget annat än att vi är en konspiration på spåren.

Kal Ström:

Beirut (Flamingo fredag 15:35)
Beirut ställde ju in förra gången när de var en av de jag ville se allra mest då. Han får kompensera det nu med att göra en grym spelning istället.

The Bronx (Sticky Fingers torsdag 23:00)
Jag önskar önskar önskar att The Bronx gör en Mariachi El Bronx-spelning. Om de gör det och jag kommer jag vara lycklig. Om inte kommer jag få en hård punkspelning istället, vilket inte kommer vara fel heller.

Antony & the Johnsons med Göteborgs symfoniorkester (Flamingo fredag 20:15)
Det kan ju bli hur mycket överspel som helst. Man kan ju alltid hoppas.

Final Fantasy (Annedalskyrkan lördag 01:30)
Det kan ju bli hur bra som helst. Jag önskar jag kunde tvinga med Patrik så han förstod storheten till slut.

Fever Ray (Linné fredag 23:00)
Jag måste ju få veta om Arvika-spelningen bara var ett olycksfall i arbetet eller om första konserten jag såg, på Storan, var det lyckade undantaget.

Mats Guldbrand:

Om det inte vore för att Premier League sparkar igång samma helg, så skulle jag ha styrt kosan mot Göteborg och avnjutit en omgång punk i form av AC4, Rise Against och The Adolescents. Men det gäller att prioritera.

Jonas Appelqvist:

Som det redan twittrats om i veckan är klubbprogrammet alldeles för bra och späckat för att man ens ska ha en sportslig chans att se allt man vill. Och då pratar jag inte ens om Slottsskogens program (där jag ämnar se bland andra Vivian Girls, Grizzly Bear, Wilco, Vampire Weekend, Wolfmother och My Bloody Valentine).

Således, guiden till klubbarnas ess:

AC4 (Trädgår’n torsdag 20:30)

Well, kombinationen Lyxzén/Sandström har bevisligen inneburit succéer förut. Detta hardcorepunk-projekt är inget undantag. Hur det låter denna gång? Minor Threats Washington DC är ingen missvisande riktning mot vart medlemmarna riktat blicken.

The Bronx (Sticky Fingers torsdag 23:00)

Det spelar ingen roll att jag ser bandet för tredje gången, det finns inget som kan hindra att jag ser dem igen på Sticky Fingers. De är för bra. Skadligt bra egentligen. Och är de på humör och spelar ett par låtar från nysläppta mariachiskivan är det ett stort plus!

Chairlift (Parken fredag 00:30)

Brooklyn spottar ur sig fantastiska band och Chairlift sållar sig till gräddan där Yeasayer och Grizzly Bear håller fanan högt. Egensinnig, exotisk indie som griper tag och aldrig släpper. Dixie Gypsy är dessutom en av årets bästa låtar.

Monotonix (Sticky Fingers fredag 01:30)

Hur många israeliska rockband känner du till? Jag känner till ett, det enda jag behöver dessutom. Efter deras fantastiskt galna spelning på Rockbåten tidigare i sommar måste jag se dem igen. Tänker du göra likadant bör du göra dig beredd på att bli en del av showen. Vare sig du vill eller inte.

Loosegoats (Pusterviksbaren lördag 01:30)

Hur mycket Jay Reatard än lockar måste det bli en tripp nerför nostalgigränd. Långt innan solokarriären och syskonskiva med brodern Gustaf gjorde Christian Kjellvander den bästa amerikanska lofi-rocken utanför Amerika. Från Pavement-flörtande via Dinosaur Jr fram till det Gram Parsons-beslöjade uppbrottet skapade denna combo fantastisk musik. Nu är de tillbaka med exklusiva spelningar. Jag är där.

Deerhunter (Trädgår’n lördag 02:15)

När de kommer till Göteborg har de precis avslutat USA-turnén som genomförs tillsammans med No Age och Dan Deacon och det är där mittemellan dessa band vi kan placera Deerhunter, som det bästa av två världar. Det är en gedigen avslutning på festivalen. Se!

Maria Gustafsson:

Way Out West 2009 visade sig bli ett gytter av senaste årens skäggsuccéer med Bon Iver, Band of Horses, Blitzen Trapper, Grizzly Bear och Vetiver i främsta ledet. På parkprogrammet känns det ganska självklart vad man ska se eller inte och som väl är är jag inte särskilt intresserad av några av de banden som spelar senare på kvällarna i Slottsskogen. Ändå utgör Vetiver på Pustervik, Andrew Bird i Annedalskyrkan och Big Pink på Parken en krock av det större slaget på fredagsnatten. Lördagens Woodpigeon på Pustervik och Final Fantasy i Annedalskyrkan är samma sak men att ha överambitiösa måste-se-program inför en festival är ju en del av grejen.

Rebecka Ahlberg:

Hur mycket jag än ser fram emot att få mina trumhinnor sprängda av My Bloody Valentine kan det inte jämföras med hur exalterad jag är inför Adolescents. Hardcorelegenderna kan knappast sägas vara just ungdomar längre, och med stor sannolikhet kommer det att märkas smärtsamt mycket på scen. Men det är inte mindre obligatoriskt för det, för debutplattan ”Adolescents” hör fortfarande till en av de bästa punkskivorna som spelats in.

Annat kul: Wilco, Blitzen Trapper, Vivian Girls, Let’s Wrestle, Nas, Amadou & Mariam, Seun Kuti, Wale och Jay Reatard.

]]> http://dagensskiva.com/2009/08/08/way-out-west-09/feed/ 7 http://dagensskiva.com/2009/08/01/juli/ http://dagensskiva.com/2009/08/01/juli/#comments Fri, 31 Jul 2009 22:00:52 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=24712 Dags för sommarmånaden av alla sommarmånader.

Stockholm Jazzfestival
Sällan har valet varit så enkelt. Ett näst intill oklanderligt program. Flera utmärkta konserter. Utmärkt ljud. Och så klart Erykah Badu. Där räcker inte orden riktigt till. Än.
(Patrik Hamberg)

The Cave Weddings Bring Your Love (låt)
Guided by Voices tolkar Buddy Holly & The Crickets i en alldeles lysande liten bagatell.
(Rebecka Ahlberg)

Gang of Four (band)
Visst, glansdagarna är för länge sedan räknade och risken finns att man kan sålla in bandet till ännu ett i raden av återförenade dinosaurier och må så vara – Malmöfestivalens intressantaste bokning är det likafullt, en bokning som offentliggjordes i juli. När Natural’s not in it och Ether ljuder ut över Folkets Park kommer antagligen tvivlarna också ändra uppfattning.
(Jonas Appelqvist)

Joss Stone på Stockholm Jazz Fest
Fortfarande när jag tänker på både den fantastiska spelningen och skivsigneringen då vi möttes… så blir jag bara glad. Vilken oerhört fantastisk soulsångerska Joss Stone är, med en förtjusande hållning på scen och en fin, lagom vass, personlighet. För övrigt så var festivalen lika fin och bra som alltid, fast än bättre med tanke på de sinnessjuka artistbokningarna.
(Karin Lillbroända)

Shugo Tokumaru (konsert)
Världens minsta trumset gör Shugo Tokumaru intressant igen.
(Maria Gustafsson)

bob hund (konsert)
Jag trodde inte jag saknat att se bob hund live så mycket som jag märkte att jag gjort när jag såg dem på Arvikafestivalen i början av juli. Nu längtar jag efter att se dem spela en gång till.
Mariachi el Bronx El Bronx (album)
Att det är just blodspunkarna The Bronx spelat in den här skivan gör den så mycket bättre.
(Kal Ström)

The Gossip Heavy Cross (låt)
The Gossip gjorde inte bara en smått fantastisk spelning på Hultsfredsfestivalen, de lyckades dessutom smyga förbi mig med en ny platta utan att jag märkte det i princip. Heavy Cross är singeln från Music for Men och det är en singel som heter duga. Med ett osvikligt sinne för medryckande refränger och Beth Dittos fantastiska röst är det svårt att värja sig för The Gossip. Och varför skulle man? (Tomas Lundström)

]]> http://dagensskiva.com/2009/08/01/juli/feed/ 1 http://dagensskiva.com/2009/07/04/forsta-sommarmanaden/ http://dagensskiva.com/2009/07/04/forsta-sommarmanaden/#comments Sat, 04 Jul 2009 10:48:02 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=24088 Första sommarmånaden är över och det är dags för lite summering.

Mariah Carey Obsessed (låt/singel)
Mariah är tillbaka, redan 25 augusti släpps nya albumet. Första singeln, Obsessed, är producerad och skriven av MC själv, The-Dream och Tricky Stewart. Det kunde inte bli annat än hur bra som helst. Vilken fantastisk R&B-artist Mariah har blivit på senare år! Ett gigantiskt plus är att låten troligen (obviously) är en diss mot Eminem också. En klockren diss som den gamle pillerknapraren inte ens borde försöka svara på. ”You a mom and pop, I’m a corporation – I’m the press conference, you a conversation”.
(Karin Lillbroända)

Neurosis (konsert, Debaser Malmö 29/6)
Även om Neurosis inte var riktigt på topp i Malmö, så är ändå en konsert med Neurosis en mäktig upplevelse. Mera sådant, tack.
(Mats Guldbrand)

Skivshopping (företeelse)
Mina hockeyresor till Detroit brukar även innebära ett besök i staden Ann Arbor, som ligger en bit därifrån. Särdeles trevlig stad och särdeles trevliga skivbutiker, något som blir mer och mer sällsynt tyvärr. På Encore Records och framför allt Underground Sounds skulle jag kunna bränna en lön utan problem. I år blev utfallet Baroness The Red Album, som jag har velat lägga vantarna på ett bra tag, Calexicos Carried to Dust, Wooden Shjips Vol 1 och Isis Wavering Radiant. Allihop på vinyl så klart.
(Tomas Lundström)

Musiken
Juni var faktiskt en riktigt fin musikmånad med fina släpp från J Dilla, Favorite Flava, Tony Allen, Scratch, Sonic Youth och Wale i säcken.
(Patrik Hamberg)

Sonic Youth: Sensational Fix, utställning Malmö Konsthall
Det är en väldigt rörig utställning med lite för många intryck. Det hade behövts en curator som höll hårdare i den och formade den för att det skulle bli riktigt bra. Å andra sidan: Hur skulle man någonsin kunna få ut något rakt och enkelt ur Sonic Youths värv. På Sensational Fix plockar de ihop memorabilia, foton från sina samlingar på beat-generationen, land art-mästaren Robert Smithson och andra konstnärer de gillar med sina egna verk. Bäst är nog de interaktiva verken, som Kim Gordons inspelningsrum, den upphöjda bänken som hängde på gitarrsträngar med förstärkare kopplade till sig och den skamliga vandringen över vinylskivor.
(Kal Ström)

The Bear Quartet Millions, Sweet Beef, I Was a Weapon och Not Dead, Undead
Efter en fantastisk skivvår har juni mest ägnats åt att städa skivhögar, lyssna på Wilco och rota bland gammalt bös. Juni har inte varit särskilt intressant. I linje med det passade låtarna som The Bear Quartet lagt upp som smakprov från kommande albumet perfekt. Jag lyssnar oerhört sällan på BQ nu för tiden men i och med de fyra spåren hittade jag tillbaka för en liten stund.
(Maria Gustafsson)

]]> http://dagensskiva.com/2009/07/04/forsta-sommarmanaden/feed/ 1 http://dagensskiva.com/2009/06/27/infor-arvikafestivalen-2009/ http://dagensskiva.com/2009/06/27/infor-arvikafestivalen-2009/#comments Fri, 26 Jun 2009 22:00:49 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/2009/06/27/infor-arvikafestivalen-2009/ Efter att nästan ha varit uträknade men rest sig i sista sekunden kom Arvikafestivalen tillbaka, starkare än någonsin, och kör återigen för full gas. 2009 kom styrkebeskedet som bekant tidigt, då man ryckte åt sig Depeche Mode när årets festival fortfarande var i larvstadiet. Med andra ess som Nine Inch Nails sista (nåja, det återstår väl att se) Sverigespelning där bredvid i bakfickan har årets Arvikafestival alla förutsättningar att återigen bli riktigt lyckad. Dagensskiva.com finns givetvis på plats, och rapporterar både genom liverecensioner och direkt, via Twitter.

Du kommer bland annat att kunna hitta oss här:

Maria Gustafsson

För mig har inte Arvika gjort några toppbokningar i år. Visst kommer jag se Fleet Foxes, Mars Volta, Röyksopp, bob hund, Joel Alme, Eagles of Death Metal och First Aid Kit, men när allmän dyrkan av Depeche Mode och Fever Ray avslutar fredagskvällen kommer jag dra mig undan. Då väljer jag danska VETO istället för stolpig mjukisrock. Och när KoRn river Vintergatan på lördagen väljer jag sparsam svensk pop med Lowood på Lyran. James Yuill som mer eller mindre inleder festivalen och som står högst på min lista kommer jag inte hinna upp till. Men grattis ni som är där då.

Tomas Lundström

Arvikafestivalen 2009 är ett väldigt oskrivet kort för min del. Det är många akter som jag tänker se som jag inte riktigt vet vad jag ska förvänta mig av, och väldigt få som jag på förhand går i taket över. För första gången ska jag se The Mars Volta, Nine Inch Nails och Depeche Mode. Ett band som jag egentligen har slutat att gilla, ett som jag gillar, men är rädd har passerat bäst före-datumet och ett som jag tror att jag borde gilla. Utöver det ska jag tro på hypen och kika på Adiam Dymott, pliktskyldigast se Eagles of Death Metal, som jag tror kan göra sig bra i festivalformatet och i led med den senaste tiden skägg-fascination se Fleet Foxes. Opeth, Thåström, Korn, The Sounds och Alice in Videoland får åka med av bara farten. Fever Ray är dock min absolut första prioritering, punkt slut. Att de krockar med finfina Burst får ses som en parentes, tyvärr.



Martin Sjölander

Då min chef inte förstår det viktiga med en festival som Arvikafestivalen så får jag nöja mig att avnjuta de banden som spelar fredag kväll och lördag. Förhoppningsvis har jag tillräckligt med ork i kroppen att skaka loss stora delar av kvällen i Oriontältet där Adrian Lux, Style Of Eye och Andreas Tilliander spelar. I övrigt ska jag kämpa som en groupie för att få dricka rödvin och snacka om livet med Elenettes sångare Kalle Berglund.



Mats Guldbrand

Fredagen är tydligen dagen i år. En dag som annars kan skita sig totalt om man råkar vara i närheten av Andromedascenen vid tvåtiden.

Eagles of Death Metal (Fredag 17:45, Apollo)
Även om deras album inte kanske är några direkt fantastiska alster, så ska det bli synnerligen trevligt med jeans, svett och skrev på fredagseftermiddagen.

bob hund (Fredag 19.15, Vintergatan)
En av mina bästa konsertupplevelser är en bob hund-konsert runt milleniumskiftet (jag misstänker dock att bilden av konserten är kraftigt romantiserad så här i efterhand). Att bob hund 2009 ska bli så festligt är tveksamt, men kul ska det bli.

Depeche Mode (Fredag 22:00, Vintergatan)
Uppvuxen med en syster som spisade Speak and Spell, A Broken Frame och allt vad skivorna heter, så har Depeche Mode en särskild plats hos mig. Precis som för många, många andra så kommer nog Depeche Mode att bli höjdpunkten från årets upplaga av Arvika.



Kal Ström

Som vanligt ser jag mest fram emot att bara åka på Sveriges trevligaste festival. Det är likadant varje år, jag vet att det blir bra.

Jag ser mest fram emot att se Fever Ray igen. Klubbspelningen på Storan i Göteborg i våras var fantastisk och det ska bli roligt att se vad de gör med utomhusformatet (de, för live kändes det mer som ett band än som bara Karin själv). Nine Inch Nails måste jag se för gammal kärleks skull och Korn för att bocka av dem. Men egentligen ser jag mest fram emot svenska spelningar; som bob hund (var det så länge sen, verkligen) och Jenny Wilson. Sen kan Röyksopp-spelningen där det i veckan blev klart att Robyn gästar bli kul. Kanske kan vi hoppas på fler gäster?

Och även om jag blev jävligt irriterad av senaste The Mars Volta och sällan gillat dem på skiva är jag sugen på att se dem live.



Martina Nordman
Schemaläggningen inför Arvika känns för en gångs skull ganska hanterbar, och landade till slut på mellan fyra och sex band per dag. Självklar huvudakt är givetvis Depeche Mode. Att Martin Gores befjädrade bebismössa skulle göra comeback är väl att hoppas på för mycket, men Gore kan säkert rota fram något fint ur garderoben dagen till ära. När jag inte står och är alldeles för sentimental till stadiumsynth alternativt befinner mig i åttiotalskoma, tänker jag inte heller missa varken Nine Inch Nails, Röyksopp, Little Boots, DAF, The Field, Style of Eye eller Thåström.



Patrik Hamberg
Jag är inte alls lika nöjd med bokningarna i år som ifjol. Men jag har aldrig sett Depeche Mode live förut och kan inte tänka mig en bättre plats att göra det än i Arvika. Santigold (eller Santogold som hon kallade sig tidigare) är ojämn på skiva, men det överlägset roligaste Galaxen lockat till Värmland i år. Hoppas att jag hinner dit i tid. Lördagen könns inte särskilt upphetsande alls, men om jag är vaken och kvar vill jag nog se Korn. Gillade dem för många långa år sen och har aldrig haft chansen tidigare. Så, varför inte? Det kostar ju inget extra.

Om inget oväntat händer är det ändå helt andra spelningar som kommer att träffa mig hårdast. Det finns en del godbitar jag är nyfiken på, men inte hunnit kolla upp mer noga tidigare (Audionom, Cilihili, Detektivbyrån med flera) och ett par gamla bekanta jag gärna ser igen (bob hund, Burst, Jenny Wilson och Thåström) till exempel).

Och jag hoppats intensivt att TBA på Orion torsdag 21.00 är Wildbirds & Peacedrums.



]]> http://dagensskiva.com/2009/06/27/infor-arvikafestivalen-2009/feed/ 13 http://dagensskiva.com/2009/05/30/maj-maj-mane-jag-kan-lura-dig-till-skane/ http://dagensskiva.com/2009/05/30/maj-maj-mane-jag-kan-lura-dig-till-skane/#comments Fri, 29 May 2009 22:00:16 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=23203 Maj bjöd på 10-årsdag och påföljande kalas för dagensskiva.com. De av redaktionen som inte redan bor i Skåne tog sig ner till Debaser Malmö för att fira spektaklet med sura men goda drinkar, diskjockning och grymma band. Tack alla som var där och firade oss!

Ciara Fantasy Ride (album)
Släpptes sjätte maj. Ett himla bra album helt enkelt, kanske det jag har lyssnat allra mest på i år! Kommer säkerligen hänga kvar som ett av årets bästa R&B-album året ut.
(Karin Lillbroända)

Lilly Wood And The Prick Lilly Who And The What? (album)
Ibland, mellan Mikael Rickfors allvarliga mustaschsnack och Mona Sahlins försök till röstvärvning, erbjuder Spotify stunder av glädje. Så var det när jag på jakt efter något helt annat stötte på Lilly Wood And The Prick och deras folk-something-pop på sju spår. En snabb informationssökning ger inte mycket förutom att de verkar vara en fransk duo. I vilket fall är covern på Santogolds L.E.S. Artistes en strålande version, där kanterna slipats runda och texten blivit tydlig tillsammans med tamburin och givet handklapp. Down The Drain (Lafayette Remix) är tillräckligt electrofransk för att duga till och med åt de svåraste av Amélie från Montmartre-kopior. Samtidigt en av maj månads mest spelade låtar hos mig. Ibland är internetguden god.

Wilco Wilco (the album) (album)
Maj har varit en lysande månad. Spelningar med ett svängigt Phosphorescent, en Bonnie ”Prince” Billy i Adidasbyxor och med totalt omarrangerade låtar och ett till hälften utbytt The Shins med nytt material var bara början. Grizzly Bear fick äntligen ut emotsedda och sedan länge läckta Veckatimest, Iron & Wine släppte en oväntat spännande dubbel med tidigare outgivet material och Danger Mouse välkomnade alla att själva införskaffa sig osläppta och problemförföljda Dark Night of the Soul, samarbetet med Sparklehorse och ett otal artister, och den var fantastisk så klart. Sen var det Jason Lytles Yours Truly, the Commuter som kom ut och än så länge är årets släpp och Wavves-plattan kom ut i Sverige och det var ju på tiden.

Men det blir ändå Wilco (the album) som blir mitt val till månadssammanställningen. Jag har länge sett fram mot albumsläppet och för några veckor sedan lade bandet upp albumet streamat på sin hemsida eftersom det redan hade läckt. Nu är det borttaget men kommer att dyka upp då och då fram till officiella släppet den 30 juni. Det är inte samma Wilco som på Sky Blue Sky, ett album som jag värderar betydligt högre nu än när jag skrev om det för två år sedan, men det är definitivt ett bra Wilco. Förra veckan gick också den väldigt talangfulle före detta bandmedlemmen Jay Bennett bort. En aktualitet vi hellre sluppit. Så plocka nu fram Summerteeth och hylla Bennett i väntan på Wilco (the album).
(Maria Gustafsson)

Calexico The News About William (låt)
Maria har så smått börjat introducera mig för skägg av olika slag. Calexicos The News About William är det bästa hittills och den borde rimligen vara sönderspelad nu med tanke på hur mycket jag har lyssnat på den. Men det är den lite för bra för att bli.
(Tomas Lundström)

Jason Lytle (artist)
Kommentar överflödig. Geni.
(Jonas Appelqvist)

Sonic Youth på KB, 27 maj (konsert)
Kommentar överflödig. Genier.
(Rebecka Ahlberg)

dagensskiva.com (folksamling)
Världens finaste redaktion firade tio år i Malmö. Det var vackert.
(Patrik Hamberg)

]]> http://dagensskiva.com/2009/05/30/maj-maj-mane-jag-kan-lura-dig-till-skane/feed/ 4 http://dagensskiva.com/2009/05/09/2008/ http://dagensskiva.com/2009/05/09/2008/#comments Fri, 08 May 2009 22:00:49 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=22586

Förra året bjöd på ömsom överraskningar, ömsom förväntade händelser. Att Barack Obama rodde hem amerikanska valet kom inte helt oväntat. Sarah Palins popularitet, efter bland annat medverkan i Saturday Night Live, var desto mer överraskande.
Kalmar FF vann, till vissa redaktionsmedlemmars förtret, Allsvenskan och Susanna Kallur fällde tårar efter vurpan i Pekings sommar-OS. Och Zlatan var bäst, som vanligt.

Arne Domnérus, Alf Robertsson och Esbjörn Svensson lämnade oss under 2008.

Glasvegas kom från ingenstans och stod för årets största hype i indievärlden, bortsett från skäggen i Fleet Foxes. Det dansades till Markus Krunegårds Jag är en vampyr och With Every Heartbeat signerad Kleerup.

Under 2008 anslöt två skribenter till dagensskiva.com. Dels Joakim Johansson som blev kortvarig på grund av andra åtaganden, dels Jonas Appelqvist.

Årets bästa skivor röstades, i vanlig ordning, fram:

Besökarnas topplista

1. Fleet Foxes Fleet Foxes
2. Glasvegas Glasvegas
3. Håkan Hellström För sent för edelweiss
4. Bon Iver For Emma, Forever Ago
5. Markus Krunegård Markusevangeliet

Redaktionens topplista

1. Bon Iver For Emma, Forever Ago
2. Ratatat LP3
3. Lindstrøm Where You Go I Go Too
4. Fleet Foxes Fleet Foxes
5. Satyricon The Age of Nero
]]> http://dagensskiva.com/2009/05/09/2008/feed/ 0 http://dagensskiva.com/2009/05/02/2007-sa-nara-men-anda-sa-langt-borta/ http://dagensskiva.com/2009/05/02/2007-sa-nara-men-anda-sa-langt-borta/#comments Fri, 01 May 2009 22:00:53 +0000 Pontus Gustavsson http://dagensskiva.com/?p=22360 År 2007 började på en måndag och under det kommande året får EU två nya medlemsstater i form av Bulgarien och Rumänien och Al Gore kammar hem Nobels fredspris. Dessutom lämnar personligheter som Anna Nicole Smith, Povel Ramel, Alice Timander, Ingmar Bergman, Luciano Pavarotti och Thore Skogman jordelivet. I övrigt var det ett mellanår för alla sportfantaster, men inte för oss musikgalningar. Förutom att The Ark vinner melodifestivalen med låten The Worrying Kind var Kent den grupp som sålde flest skivor i Sverige under året. Flest skivor sålde Melodifestivalen 2007, kanske inte helt otippat.

Dagensskiva utvecklas även en hel del under året. Tre nya redaktionsmedlemmar förstärker redaktionen i februari, nämligen Madelene Holm, Martina Nordman och Pontus Gustavsson. Ungefär en månad efter blir Mats Guldbrand vår redaktionssekreterare och 12/4 släpps fjärde versionen av dagensskiva.com, bättre och snyggare än någonsin.

Kring åttaårsjubileumet kan man läsa följande:

dagensskiva.com fyller åtta år utan någon fest. Vi är äldre och värdigare nu. Firar med bakelser och likörpraliner. På kvällen unnar vi oss att smutta på en lagrad sherry.

Redaktionens topplista

1. The Good, The Bad & The Queen The Good, The Bad & The Queen
2. M.I.A. Kala
3. Arcade Fire Neon Bible
4. Kent Tillbaka till samtiden
5. Säkert! Säkert!

Besökarnas topplista

1. Arcade Fire Neon Bible
2. Radiohead In Rainbows
3. Feist The Reminder
4. Säkert! Säkert!
5. Jens Lekman Night Falls Over Kortedala

]]> http://dagensskiva.com/2009/05/02/2007-sa-nara-men-anda-sa-langt-borta/feed/ 5 http://dagensskiva.com/2009/05/02/aprilskyar/ http://dagensskiva.com/2009/05/02/aprilskyar/#comments Fri, 01 May 2009 22:00:51 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=22343 Så var det maj och den där månaden med konstigt väder har gått förbi. Och som vanligt är det dags för oss på redaktionen att utpeka vad vi tyckte var bäst.

Cursive Mama, I’m Swollen (album)
Förväntningarna efter 2006 års Happy Hollow var skyhöga och förhandsexet infriar dem med råge. Med släppdatum 1 juni kan peppen börja nu. Jag lovar, ni blir inte besvikna.
(Jonas Appelqvist)

Promoe Svennebanan (låt)
Promoe tar ett steg åt höger och skapar en eurodiscolåt med en satirisk text och det är fantastiskt. Jag förutspår en sommarplåga. Promoe blev intervjuad och fick ett scenario presenterat där svennebananer kommer stå packade på dansgolven och dansa till det här hela sommaren. Han svarade med ett asgarv och kommentaren ”ja, det är för jävligt”.
(Marie Lindström)

Washington D.C. (stad)
Obama, yU, Diamond District och Wale. Det räcker så.
Reflection Eternal Back Again (låt)
Talb Kweli och Hi-Tek motsvarar alla förväntningar. Om sommaren inte
vore här redan hade det här varit startsignalen.
(Patrik Hamberg)

KRS-One & Buckshot – Robot. Första singeln från legendernas gemensamma album, som släpps i augusti, är underbart bra. Det skulle kunna, eller det borde verkligen, bli en monsterhit. Det är en sådan där singel som jag om några år kommer lyssna på och bli supernostalgisk. Lyssna på den på DuckDown.com. Seems like you can’t sing or rap these days, without autotune in the back these days. Fuck that!
(Karin Lillbroända)

The Legends Over and over (album)
Ångest är inte kul. Men det kan komma en del bra ur det. Over and over, Johan Angergårds kommande album under namnet The Legends är så fullproppat av det att jag nästan får andnöd. Och sjukligt bra är det.
(Madelene Holm)

Den svenska hiphopvåren
Som vanligt börjar det lossna efter tre halvsega musikmånader. Nu är det så mycket bra släpp ute att man inte ens hinner lyssna på hälften. Kul då är att svensk hiphop är en del i det hela. Promoe, Trainspotters, Stor, Max Peezay, Swing Fly och dessutom mängder av schyssta videor och audiosläpp. Är det bara jag som förstått vilken låt som blir årets sommarplåga?
(Pontus Gustavsson)

King Creosote Camels Swapped for Wives (låt)
Månadens låt kom oväntat från skotska ulltröjan King Creosote. Jag hade hoppats på Grand Archives-spelningen men efter en tafatt och långsam kväll på Pustervik gick jag hem och fyllde mitt folkpopshjärta med Camels Swapped for Wives och den stannar nog där ett tag.
(Maria Gustavsson)

Kongh Shadows of the Shapeless (album)
Lena Ph är inte längre Vetlandas finest. Det är Kongh.
(Mats Guldbrand)

Mistabishi No Matter What
I mitt listande av 2007-låtar blev det lite nyupptäckter på vägen. Eller snarare nygamla, eftersom det i flera fall var bokstavligen ett par år sedan jag lyssnade senast. En av de roligaste bekantskaperna i den här var Mistabishis hysteriska retrorejvande. Blev ännu gladare när det 2009 landade ett helt album som jag direkt kastade mig över och… blev rätt besviken av. Höjdpunkten på albumet, utan alltför hård konkurrens, är just No Matter What. Och när jag nu ska ta klivet tillbaka till 2009 års musik kan det väl inte bli mer naturligt att göra det genom att passera 2007 en gång till.
(Ola Andersson)

Arisca (band)
Efter många år i olika bandformationer av varierande hållbarhetsgrad har Aida Ortiz äntligen hittat en fungerande formel. Fyra musiker av högst varierande bakgrund, som under Aidas ledning blir en lean, mean rock’n'roll machine. Klassiskt högoktanig rock’n'roll när den är som bäst, med starka influenser både från punk och blues. Är vi redo?
Myspace
(Martina Nordman)

Brakes Touchdown (album)
Det här kan vara skivan som får brittiska Brakes att kliva ut ur skuggan av sångaren Eamon Hamiltons tidigare band, British Sea Power. Som ett nutida Pixies blandar de rena vansinnesutbrott och gitarrmassor med ögonblick av puttenuttig twee. Ett av årets hittills bästa album.
(Rebecka Ahlberg)

]]> http://dagensskiva.com/2009/05/02/aprilskyar/feed/ 1 http://dagensskiva.com/2009/04/25/det-var-ju-nyss-men-ingen-av-oss-minns/ http://dagensskiva.com/2009/04/25/det-var-ju-nyss-men-ingen-av-oss-minns/#comments Fri, 24 Apr 2009 22:00:56 +0000 Redaktionen, dagensskiva.com http://dagensskiva.com/?p=22132 2006 var ju alldeles nyss, men ingen av oss verkar ha lagt märke till något särskilt från året. Vi fick en ny regering. Vi firade 7 år med en fest i Örebro. The Knife gjorde sin första (enda?) turné.

Vi åkte på några festivaler. Hultsfredsfestivalen bjöd på Gnarls Barkley, Pharrell Williams, The Strokes , In Flames och trots att alla tippade på en Ulf Lundell-spelning ställde Babyshambles faktiskt inte in.

KILLL var på Roskilde och Kal grämer sig fortfarande för att han inte var där.

Arvikafestivalen sålde slut på biljetter med en uppställning av Teddybears, … And You Will Know Us by the Trail of Dead, Franz Ferdinand och The Knife.

Kanye West var på Sthlm Jazz som för övrigt spred ut sig en del över stan, bland annat på då nyrenoverade Hotel Anglais där Torbjörn Zetterberg Allstars spelade.

Tomas var på Gates of Metal och lyssnade på Lumsk, kleggade med Mayhem och återhörde lyckligt av någon anledning Helloween.

Besökarnas topplista

1. The Knife Silent Shout
2. Hot Chip The Warning
3. Regina Spektor Begin to Hope
4. Junior Boys So This is Goodbye
5. Arctic Monkeys Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not

Redaktionens topplista

1. The Knife Silent Shout
2. Gnarls Barkley St. Elsewhere
3. Hot ChipThe Warning
4. Regina Spektor Begin to Hope
5. Final Fantasy He Poos Clouds
]]> http://dagensskiva.com/2009/04/25/det-var-ju-nyss-men-ingen-av-oss-minns/feed/ 4