De senaste åren har hiphopen i USA till största delen dominerats av dels listanpassad partyhiphop och dels den hårdare gangsta varianten med artister som i sina rhymes koncentrerat sig på att outtröttligt påpeka hur mycket vassare MC:s de är än alla andra, hur många de fått i säng, hur stora vapen de kan hantera, hur mycket Hennessy de pallar med och vilka märkeskläder de bär. Det har många gånger näst intill blivit en orgie i namncheckande och stora ord. Och även om jag ibland, speciellt i de fallen där man kan ana en viss distans i skrävlandet, kan tycka att det kan vara ganska roande är det för det mesta bara tröttsamt att lyssna på.

Visst, det hör till själva hiphopkulturens grunder att försöka bräcka andra MC:s men då genom att mötas mick mot mick inte genom att försöka överträffa varandra med vem som har flest guldtänder. Istället för att säga något av vikt med sina texter blir de mest till en utfyllnad över de hårda beatsen. Substitut istället för substans.

Samtidigt har det alltid funnits en annan mer ”alternativ”, ”politisk”, eller vad man nu föredrar kalla den, sida av hiphopen där texter och rhymes alltid varit den centrala delen, med artister som De La Soul och A Tribe Called Quest. Just den här grenen har under ett par år fört en ganska anonym tillvaro men det senaste åren har det dykt upp allt fler skivor. Commons ”Like Water for Chocolate”, Lauryn Hills ”The Miseducation of Lauryn Hill”, Dead Prezs ”Let's Get Free” och Mos Defs ”Black on Both Sides” är ett par.

Nu kommer också Talib Kweli & Hi Tek och sällar sig till den skaran med ”Reflection Eternal”. De visar precis som de tidigare nämnda akterna att det går alldeles utmärkt att kombinera socialt medvetna, intelligenta texter med tunga beats och funkiga samplingar. Hiphop som kan mana till eftertanke samtidigt som den, i alla fall emellanåt, svänger på ett sätt som kan fylla dansgolvet på vilken klubb som helst.

Hårda ”Down For The Count” med Rah Digga och Xzibit och de skönt gungiga ”Soul Rebels” med De La Soul och ”Touch You” är alla bra exempel på det. Men tydligast är ändå coola g-funkiga, ”Too Late”, där Kweli till Res svävande stämma gör upp med kassa MC:s och ställer sig frågan om hiphopen är död.

”The clock don't stop tickin, glocks still spittin the whole block politickin
Like presidents, with their minds dead on arrival
Leavin no evidence of a struggle for survival – songs relevant to the times”

”Nowadays rap artists coming halfhearted
Commercial like pop or underground like black markets
Where were you the day hip-hop died
Is it too early to mourn, is it to late to ride”

Men allt handlar inte bara om funkiga dansgolvsfyllare på ”Reflection Eternal”. Det finns också introspektiva, nedtonade spår där musiken snarare hämtat inspiration från jazz och soul. Som i dystra ”Good Mourning” och poetiska ”Love Language” där franska Les Nubians levererar en sånginsats som känns ända in i själen.

Men trots variationen blir det aldrig splittrat utan Hi Tek som producerat samtliga spår håller ihop det på ett helt lysande sätt. Han visar med ”Reflection Eternal” att han är en producent utöver det vanliga som vi säkert kan förvänta oss fler storverk av framöver. Och detsamma gäller för Talib Kweli. Han har redan tidigare gjort sig ett namn vid sidan om Mos Def i deras gemensamma projekt Black Star och där visat att han kan flowa med de bästa, men nu visar han med stor passion, skarpsynthet och känsla att han definitivt kommer vara en av de intressantaste rapparna framöver.

”Reflection Eternal” är en näst intill komplett skiva som visar hur bra hiphop kan vara när den är som bäst.

Originell, intelligent och gjord med kärlek.