Det som är lite härligt med Songs: Ohias debut är ljudet och intrumenteringen. Gitarren kryper in i huvudet och blåset känns helt naturligt trots att Jason Molinas debut luktar grusväg. Men sen faller det.

Songs: Ohia blev Songs: Ohia ganska snabbt. Soundet skulle hänga med väldigt länge. Men det spretar på debuten. Dels så lämnar ackompanjemangen en del att önska men främst så sjunger Molina ganska trist. Det är som om han är så upptagen med att få allt annat på plats – han är ju känd för att spela in det mesta live – så han har inte riktigt ork att få med sången också. Men det är mycket sången som är kärnan i låtarna och där han försöker att förmedla någonting.

Ska man lyssna på Songs: Ohia idag – och det kanske man inte ska – så finns det ändå några bitar att hämta på albumet. Big Sewell Mt. (de riktiga låttitlarna och de som står på albumet hänger enligt Wikipedia inte riktigt ihop, men här använder jag titlarna som är vanligast förekommande) är, för världens långsammaste låt, ändå något av det som karaktäriserar Songs: Ohia och som är skönt att bryta av med. Däremot är spår som Dogwood Gap rent fumliga.

Det som gör Jason Molinas musik intressant idag finns inte på Songs: Ohias debut. Istället är det en ganska tanig platta. En platta som i och för sig låter som bandet lät väldigt länge, men som inte är så kul att lyssna på idag. Låtarna finns där. Molina kunde gjort Little Beaver/Fortunate Man idag, med ett helt annat resultat. Materialet är till stor del detsamma. Det är arrangemangen som saknas.