Homeboy Sandman är en finurlig typ. Någon slags barriär finns över musiken på hans tredje skiva. Det leder till en viss frustration, men även en nyfikenhet. Det här är en intressant artist, och The Good Sun är en skiva jag har väldigt svårt att släppa. Jag återkommer ofta till den, för att försöka tolka den ännu en gång. The Good Sun låter inte som något annat jag har hört på sistone, varken till beats eller rap.

Ger man den här skivan ett par chanser öppnar den upp sig, och blir riktigt bra.

De inledande spåren är väldigt raka, verserna låter som ett andetag. Sandman har mycket att säga och han har en synnerligen speciell röst att säga det med. Det är riktigt grymt, och jag har svårt att bestämma mig för vilken låt jag gillar bäst. The Carpenter är diggvänlig på ett fenomenalt sätt och på något vis får Sandman det dunkande beatet i Not Pop att passa ihop med den repetitiva hooken. Slingorna i Low Co. tillsammans med Sandmans tonhöjningar är också en pärla.

Skivans andra halva är lenare än den första. Då plockar Homeboy in lite soul och lite funk och lite reggae, och helt plötsligt svänger musiken mjukt istället för att ettrigt köra på så som den gör i de första låtarna. Det är lite lättare för örat, men inte nödvändigtvis bättre. Homeboy Sandman gör, oavsett vilken stil han väljer, väldigt egen musik, och gillar man något av snubben så gillar man allt av snubben.

Bäst är nog ändå Yeah But I Can Rhyme Though och Mean Mug, eftersom de har skivans trevligaste beats och mest melodiska refränger. Att Homeboy Sandman med sina oerhört monotona och energiska stavelser kan frambringa bra refränger är häftigt. Det här är en artist som definitivt är värd att hålla koll på även i framtiden.

Till en början sätter The Good Sun som sagt griller i huvudet. Jag vet inte om man någonsin kommer lyckas lösa upp alla knutar, men himla fräscht är det att lyssna på den här musiken och känna just så. Den här plattan är bland det bästa år 2010, och då det finns mycket att upptäcka på den kommer är den antagligen långlivad.