Josephine bryter inget vinnande koncept. Ända sedan sista Songs: Ohia-plattan så har det varit Steve Albini som assisterat Jason Molina med band att åstadkomma den främsta gubbrocken i modern tid. Det är plufsiga gitarrer med knivskarp udd och en sparsamhet i sångarrangemang som de flesta i samma genre sällan klarar att hålla sig till.

Josephine är långt från samarbetet med Will Johnson som Jason Molina släppte samma år. Det är välfabricerat med tydligt Steve Albini-sound trots att Jason Molina helt styrt arbetet.

I filmen nedanför berättar Albini hur snabbt Magnolia Electric Co. spelar in. De sätter och är nöjda med inspelningen på första eller andra tagningen. Förmodligen för att de spelat låtarna live under en lång tid fram till inspelningen. Josephine är också ett album där Magnolia Electric Co. är mycket mer ett band än bara frontfiguren Jason Molina. Eftersom bandet ständigt byts ut kring Molina så är det ofta han som karaktäriserar soundet. Men på Josephine känns Magnolia Electric Co. mer än så. Det är väl samspelt och vänskapligt.

Låtmässigt är det lite jämnare än på Fading Trails. Molina sjunger – ursäkta uttrycket – som en gud. Den enda invändningen är att det blir lite vaggvisa ibland. Det är så mjukt, med tung bas och en trygg saxofonslinga, att det ibland tappar udd. Men låtarna är så starka var och en för sig att helheten nog är det snyggaste som Magnolia Electric Co. gjort. Det saknar lite nerv, men helvete vad snyggt.

Inledande trion O! Grace, The Rock of Ages och Josephine var förmodligen 2009 års bästa.

”Recording Josephine” – Magnolia Electric Company at Electrical Audio from Ben Schreiner on Vimeo.

En dokumentär om inspelningen av Josephine