Att sätta fingret på varför är svårt för att inte säga omöjligt, men vissa skivor stormar in i ens liv och man vet omedelbart att man funnit en vän för livet. Det livsbejakande introt i öppningsspåret ”Holidays” på The Get Up Kids nya album ”Something to Write Home About” överrumplar mig totalt, och innan jag förstått vad som hänt har introt övergått till vers och refräng, och jag inser att jag är förlorad. Jag hör orden i texten utan att förstå sammanhanget, men jag vet instinktivt att det sjungs om sånt som rör mig, mitt liv och saker som är viktiga för mig. Åtminstone inbillar jag mig det.

När spår 2 (”Action & Action”) tar vid, har musiken totalt tagit över; Jag minns inte vad jag nyss sysslade med och varför, jag vet bara att här och nu på full volym finns bara jag och The Get Up Kids, och vi har funnit varandra för evigt.

Dessa upplevelser är för mig nuförtiden alltför sällsynta. Jag är för gammal, har hört för mycket och sett för mycket för att bli salig över nya skivor varje vecka på det sätt jag kunde för tiotalet år sedan. Min kärlek till musiken är fortfarande lika stark, men de tillfällen när jag kommer på mig själv med tårarna rinnandes nerför kinderna under en perfekt refräng första gången jag hör den ligger numera i cykler på ett par års mellanrum.

Men ibland händer det, och jag blir lika glad varje gång för då vet jag även om cyklerna i framtiden skulle bli ännu längre, så vet jag att det finns hopp. Att jag någon gång ska bli lika tagen och berörd igen ger mig kraft, och jag blir upprymd bara jag tänker på det. För det intressanta i sammanhanget är ju att jag inte vet hur jag kommer att bli påverkad, bara att jag kommer att bli det. Och det är för mig den stora betydelsen med musik, och ”Something to Write Home About” blir den senaste i raden av skivor ( I rakt nedstigande led från The Clash ”London Calling”, Ramones ”End of the Century”, The Replacements ”Don't Tell a Soul”, The Housemartins ”London 0, Hull 4″, Morrisseys ”Vauxhall & I”, Goo Goo Dolls ”Superstar Car Wash” och Teenage Fanclubs ”Songs From Northern Britain”, The Hormones ”Where Old Ghosts Meet” m fl m fl) som gör mig trygg i förvissningen att jag kommer att uppleva det igen, igen och igen.

The Get Up Kids gör egentligen ingenting nytt eller speciellt. Det finns heller inga givna hits att spela för kompisarna för att övertyga dom om att dom är Världens För Tillfället Bästa Band. Men vem har sagt att det behövs? Musik för mig är enkelt; En bra låt är en bra låt, och receptet för en bra låt stavas M-E-L-O-D-I-E-R, och melodier finns i överflöd på ”Something to Write Home About”. Sen om det är melodier som berör Dig på samma sätt som mig är ju en annan fråga (jag vet till exempel bara fyra personer till som avgudar ”Superstar Car Wash” lika mycket som jag själv, såna som förvarar ett exemplar i bilen, ett på jobbet, två i skivhyllan och ett undangömt utifall något skulle hända med dom befintliga exemplaren, men det betyder mycket för
mig att dom finns…), men musik är subjektivt och ska så vara.

The G'Kids har också en sångare som lyckas nå fram; Det känns som att sången är lika viktig för hans överlevnad som att andas. Som att sången för honom betyder allt, och han har något som han måste berätta, och sådana sångare lyssnar jag alltid på. Igen, igen och igen…

Musikaliskt så rör sig The Get Up Kids på redan upptrampad mark, men med en egen stegisättning. Essensen är pop på allvar, med ett ruffigt yttre. Låtarna är enkla poplåtar, men dom spelas med frenesi och attack och musiken är ibland lika mycket punk som pop. Lägg därtill en förkärlek till tunga hårdrocksriff, och en högt mixad casio-keyboard så förstår du att The Get Up Kids inte är helt lätta att placera in i ett fack. På singeln från albumet, gör man även en (fantastisk) version av The Cures ”Close to Me” för att ytterligare förvilla ivriga kategoriserare. Men hela tiden finns en röd tråd i materialet, från hårdheten i ”Holidays” och ”Action & Action”, genom Jellyfish-doftande ”Valentine” till fantastiska ”Red Letter Day” och vidare genom hela albumet till avslutningen ”Central Standard Time”. I ena sekunden är man hellylle-amerikanska popsnören, för att i nästa ögonblick låta som Husker Dü.

Bob Mould, förgrundfigur i just Hüsker Dü skrev ett citat på deras sista album ”Warehouse: Songs & Stories” (som jag förresten glömde att ta med i texten ovan om Album Som Förändrar Liv…) som lyder ”All people has their own songs in their heads. The best songs ever. The problem is just figuring a way out to present them to others”. The Get Up Kids har med ”Something to Write Home About” lyckats med just det konststycket, och ingen är lyckligare än jag för att man gjort det.