Har man läst mina tidigare texter och notiser på dagensskiva.com är det mycket möjligt att man har förstått att jag gillar Jay-Z. Jag ska nu klargöra min ställning till den här mannen så gott jag kan. Det känns viktigt att sätta ord på min kärlek.

Jay-Z är världens bästa rappare. Han har tre odödliga hiphopklassiker bakom sig: Reasonable Doubt, The Blueprint och The Black Album. Utöver det tre oerhört bra hiphopskivor: The Dynasty: Roc La Familia, The Blueprint 2.1 och American Gangster. Och till sist ytterliggare en handfull soloalbum som är väldigt, väldigt, väldigt bra. Ingen har en så stark diskografi som Shawn Carter. Ingen är lika bra på att rappa. Nu vet ni.

Redan i början på 2009 utropade jag The Blueprint 3 som årets skiva. Varje skiva Jay-Z har släppt har varit årets skiva. Jay-Z släpper bara skivor som blir årets skiva. Det var ett naturligt statement att göra. Men inför The Blueprint 3 infann sig faktiskt från första början ett litet tvivel. Det var obehagligt. Jag försökte förtränga. Men när allt mer skräckinjagande info om albumet kom, exempelvis att Kanye West ska ta hand om det hela, blev det allt svårare. När sedan den officiella låtlistan släpptes för några veckor sen var skräcken oundviklig. Kid Cudi, Mr Hudson, Luke Steele, Drake, Swizz Beatz, Kanye West, Kanye West och Kanye West.

Men till slut så återstod det bara för mig att lyssna, och tycka efter det.

Första låten är What We Talkin’ About, och The Blueprint 3 börjar bra. Jay-Z vet hur man börjar album. Hiphopen finns där, rappen finns där. Jigga låter lika hård och mystisk som han gjorde på stora delar av American Gangster. Han har en berättande touch i sitt rappande som fängslar, trots att hans lyrik som vanligt inte är simpel och lättförstådd.

Jag vill skriva ingående om varje låt. Jag vill ta slut på alla världens ord när jag pratar om Jay-Z. Men jag ska inte. Jag ska inte analysera flyktiga men hyfsade Thank You, inte upprepa mig om att Jay-Z mosar allt motstånd på D.O.A., inte hata mer på Kanyes vers på annars feta Run This Town, eller gotta mig i att Rihanna är underbart bra på den samma. Inte skriva ett helt stycke om vilka olagliga preparat Jay och Kanye måste ha knaprat under inspelningarna, inte blotta min sargade själ allt för mycket över den stora mängden skitdåliga låtar på The Blueprint 3. Bara lite. Men inte än.

Nu ska jag prata mest om det som värmer mest. Jay-Z + Alicia Keys.

Framträdandet av dem båda på VMA tidigare i veckan var grymt. Framför New York-bilder på stora skärmen raspade Jay fram de bästa twistade verserna från sitt nya album, han guidade oss genom världens finaste stad och hyllade sig själv. Alicia blev ett med pianot samtidigt som hennes starka röst bar fram refrängen. New York-hyllningar gör mig knäsvag. Jay-Z från Brooklyn och Alicia Keys från Hell’s Kitchen är New York ända in i själen. Deras första gemensamma låt, som jag har längtat efter i flera år, är helt oerhörd, även på albumet.

Cruisin’ down 8th Street / Off-white Lexus
Driving so slow / But BK is from Texas
Me I’m out that Bedstuy / Home of that boy Biggie
Now I live on billboard / And I brought my boys with me

New York, concrete jungle where dreams are made of
There’s nothing you can’t do, now you’re in New York
These streets will make you feel brand new, the lights will inspire you
Let’s hear it for New York, New York, New York

- Empire State Of Mind

Empire State Of Mind är den bästa låten på albumet, men det säger inte mycket. D.O.A. är näst bäst med plattans bästa beat, och Run This Town kommer därefter. Det säger lite mer. Så bra är de inte, att de ska vara på topp 3 bästa låtar på ett album av Jay-Z.

Förutom de just nämnda ganska rena och klassiska låtar, som är skivans bästa, finns det ytterliggare en liten bunt låtar som är mer eller mindre godkända. I de bästa fallen har Jay-Z lyckats med det han ville. Att göra något som är annorlunda utan att det är dåligt. Men sedan återstår halva albumet, och där är katastroferna oundvikliga. Det är platt och misslyckat. Ett steg i helt fel riktning.

Den Jay som brukar spotta ord, snabbt, långsamt, hårt eller mjukt, finns inte på The Blueprint 3. Han har lyckats få på något märkligt ickeexisterande flow på nästan alla låtar. Det funkar på en del låtar, men oftast får det bara Jay att låta trött och ur form. Att de okontrollerat spejsiga beatsen låter lika trötta gör att The Blueprint 3 inte lyckas bära upp sig själv. Den dåliga halvan är sämre än vad den bra halvan är bra. Det är inte ens någon jämn match. Betyget fick pressas fram.

The Blueprint 3 får trots allt ett ganska skönt och fint avslut, med två avskalade låtar där Jays nya rapstil passar in. Jag har aldrig hört Pharrell lägga en så schysst hook som han gör på So Ambitious, och Jay-Z får faktiskt Forever Young-covern med Mr Hudson att fungera.

Jag älskar fortfarande Jay-Z. Lika mycket som världen krymper ihop till ett ruttet russin av The Blueprint 3 sväller den upp fylld av oövervinnlig kärlek när jag lyssnar på (nästan) vilken låt som helst som han gav ut mellan 1996 och 2008. Jävlar vad han är bra. Det är helt sjukt. Jag blir nästan svimfärdig.

Men dagens faktum kvarstår ändå. Året är 2009 och Jay-Z har gjort ett dåligt album. The world will never be the same again.