Det är lite överraskande att det är Jennie Benford som både skrivit och framför det andra spåret, The Night Shift Lullyby, på What Comes After the Blues. Trots att Jason Molina, Magnolia Electric Co. och Songs: Ohias karriär kantas av samarbeten så brukar de egna albumen hållas inom familjen, trots att det dräller av musiker så får de aldrig stå i centrum. Men så är också What Comes After the Blues en lite spretigare skiva.

Det börjar med ett ben stadigt i rörig indierock och glider över i välordnad och mer sorgsen folk och snudd på country. En stillsam duett. Sen följer en så soft gubbkofta att den endast räddas av Molinas sång. Fenderfingrar med så mycket handkräm känns aparta även för en lyssnare – som jag – som lyssnar på Molina för gitarrerna och gillar honom mer i hans senare elektriska period.

Men det faller tillbaka i de akustiska gitarrerna och darrande fiolerna med Northstar Blues. Ett välkommet avbrott i en kavalkad som drar åt alla håll och genom Give Something Else Away Every Day tagit en otäck vändning.

Men i slutändan är det just spretigheten som gör What Comes After the Blues till ett starkt album. Det finns spår att upptäcka. Spår – Leave the City – att välja ut och spela exklusivt, under en period. Och då är det inte alls konstigt med Jennie Benford-spåret. Det passar alldeles utmärkt in. För spretigheten bygger en helhet. Snart hittar man den röda tråden från ett band som ständigt är i förändring.