dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Fela Ransome Kuti & Africa '70: Expensive Shit/He Miss Road
Expensive Shit/He Miss Road (album, cd) Fela Ransome Kuti & Africa '70
1997
Barclay
10/10

Kärleken till afrofunken börjar här

Att afrobeatens fader, Fela Kuti, blev nästan 60 år är egentligen inget annat än ett mirakel. Han var ständigt i skottlinjen, en evig nagel i ögat på de styrande krafterna i hans älskade Nigeria. Kanske var det hans stora popularitet i folklagren som gjorde att en så pass kontroversiell artist ändå levde tills sjukdomen aids avslutade hans liv. Makten hade förvisso för vana att slå honom både blå och blodig, men om han dött i sviterna av misshandel hade följderna förmodligen blivit våldsamma. De som gillar att odla myter skyller hellre Fela Kutis död på maktens våld.

Kutis musikaliska arv är djupt och omfattande, näst intill oöverblickbart. Han spelade in över 50 album. De flesta bestående av ett par tre 15-30 minuter långa monotona, obönhörligt hårdsvängande afrofunkmonster. Nästan alla djupt politiska.

Idag finns det mesta han spelat in enkelt tillgängligt via Spotify, men för den som inte kan historien om Fela Kuti och inte nöjer sig med texten på Wikipedia kan det vara värt att leta upp den här cd-återutgåvan från 1997. Någonstans måste lyssnandet börja; när det handlar om Fela Kuti finns få bättre platser än den här.

I kategorin twofers jag inte kan leva utan har Expensive Shit/He Miss Road en självklar plats. Två av Fela Kutis allra starkaste album samlade på en cd, gör den faktiskt helt omistlig.

Titelspåret från den första av de två delarna har ett gitarriff att dö för, en jazzig elorgel som förtrollar och det där mjuka beat, beat, beatet från Tony Allens trummor som mer än något annat är afrofunkens verkliga kärna. Det är historien om hur den nigerianska polisen försökte sätta dit Fela för droginnehav och misslyckades.

Me I be Fela I be Black Power man
I go bend my yansh I go shit
I go commot away from the shit
The shit go be the last thing wey I go like to see
Because why o?
Because the shit dey smell

Men det är ändå mäktiga Water No Get Enemy som är den fetaste juvelen här. Med ett blås tjockare än en elefanthjord och ett skrålande värdigt vilken lyckad latinfest som helst är det kanske Felas finaste fest någonsin. Skulle jag ta med mig en låt av Fela Kuti vore det förmodligen de här elva minuterna.

He Miss Road ligger ändå inte långt efter. Den är mer nordamerikansk i sin stämning och spåren till James Brown, eller åtminstone hans J.B.’s, är lätta att följa. Det är benhård funkmonotoni som vet hur man flörtar med ett villigt öra och hur man får till och med den stelaste kropp att börja röra sig. Och orgeln! Den går inte att komma undan. Episkt.

Den solvarmt nyvaket stapplande Monday Morning in Lagos känns verkligen som dagen efter en extra lång helg av hårt dansande. Med tunga steg styr den kroppen upp från marken och ut i det överjävliga solljuset, in mot den svalkande skuggan och det livsnödvändiga vattnet. Det är möjligt att livet är fattigt på pengar, men dansen och sången har inget pris.

Och precis när jag trodde att min kropp inte klarade mer träffas den av It’s No Possible, en minst lika stark kandidat till titeln albumets höjdpunkt som de tidigare fyra. Den följer samma upplägg, en försiktigt avvaktande öppning där instrumenten långsamt rullar igång. Gitarren riffar och orgeln stökar, trummor och bas bygger upp ett stadigt hårt svängande groove och så i ett slag bryter blåset in och snart kopplar musiken ett obönhörligt grepp om tillvaron i den här gången drygt 17 magiska minuter.

Patrik Hamberg

Publicerad: 2011-01-10 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-09 22:40

Kategori: Dagens skiva, Funken, Recension | Recension: #5855

3 kommentarer

Tackar och bockar för introduktionen, Hamberg!

Tomas Lundström Redaktionen 2011-01-10 15:43
 

Bra recension!

En annan twofer som är fin är Gentleman/Confusion.

Hilly Oregistrerad 2011-01-10 20:05
 

[...] Mi, stiftat bekantskap med Spiders (releasefest på Truckstop Alaska, Göteborg, i kväll) och blivit introducerad till Fela Kuti. Men trots detta kommer månadens höjdpunkt från underjorden ändå. Bandet Desperat består av [...]

Januaris bästa 2011 | dagensskiva.com Oregistrerad 2011-01-29 10:26
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig