Det var bara två år sedan Usher släppte sitt femte album, Here I Stand. Den plattan var en värdig uppföljare till storsäljaren Confessions, då den smällde högt med låtar som Love In This Club, Best Thing och Moving Mountains.

Nu är Usher redan tillbaka med ett nytt släpp, och även om det är kul med ny musik från honom så hade det varit mer spännande om han inte hade skyndat så. Både sett till ens egna förhoppningar och musiken. Den hade behövt jobbas på ett tag till.

Polow Da Don får slåss med Bangladesh och Sean Garrett om albumets bästa uptempolåt, och Ludacris får sig en match av Nicki Minaj när det gäller bästa rapvers. T.I. gästar även han, på boppiga Guilty. Usher har gjort fina val av gäster. Med ett undantag. Satan själv, AKA Will.I.Am, har skapat ett vidrigt autotunat monster i OMG. Två sekunder in i låten, och sedan markerar man av skiten så jävla hårt.

Det dröjer dock inte länge innan albumet lämnar helvetet, och seglar upp till fina höjder. Pro Lover är himla trevlig, albumets bästa låt, och bland balladerna finns There Goes My Baby, Mars Vs. Venus och Foolin’ Around som är väldigt bra.

Raymond v Raymond är vad man förväntar sig, och därmed en liten besvikelse. Som vanligt med Usher räcker det inte till på alla kanter. Beatsen är inte outstanding, utan det handlar mest om hans röst. Det är irriterande att Usher sällan får till det. Om till exempel R&B-prinsen The Dreams beats skulle blandas med Ushers röst skulle antagligen världens bästa R&B-album födas, då skulle vi slippa få höra talang som till en viss del går till spillo.

Hey Daddy (Daddy’s Home)

Lil’ Freak (Feat. Nicki Minaj)

OMG (Feat. Will.I.Am)