Snook
Atlantis, kl 15:00
Det är mer än fullpackat i Atlantis-tältet när Snook kliver in på scenen. Responsen från publiken är på gränsen till fanatisk. Jag ska ärligt erkänna att jag trodde att Atlantis skulle vara numret för stort som scen för Snook. I själva verket är det tvärtom och Pampas hade passat bättre (samtidigt spelar Ron Sexsmith för en ganska liten publik just där).

Ljudet är tyvärr ganska risigt under de första två låtarna med rejält överslag på basen. Men lagom till tredje låten, plågan ”Mr Cool”, ordnar det upp sig. Till min förvåning tas dessutom det enervernade stycket emot med jubel och allsång som vore vi i en frikyrka. För första gången någonsin känner jag att jag är dubbelt så gammal som publiken i Hultsfred. Dryga tio år av förnekelse är till ända.

Snook levererar verkligen och jag är glad att de fokuserar på senaste albumet ”Är” under den halvtimme jag klarar av att stanna i svettbastun Atlantis. En god start på en fredag som lovar en fin samling hiphop.

Gnarls Barkley
Pampas, kl 17:30

Innan konserten har vi spekulerat i vilken uppställning som ska stå på scenen. De flesta gissar att det nog blir en mindre produktion än den som visat upp sig i olika TV-shower med en släpig version av monsterhiten ”Crazy”.

Så blir det inte.

Här snålas inte och med på scenen finns den fyra kvinnor starka stråksektionen, de tre i kören, basist, trummis, gitarrist och keyboardist. Och så klart både Dangermouse och Cee-Lo Green. Tyvärr kraxar Cee-Lo stundtals ganska illa.

De flesta låtarna är mer eller mindre omarrangerade, ofta i något slöare sommarlätta versioner. ”Feng Shui” dras ut till tre minuter (för att fylla ut timmen de ska stå på scenen antar jag). ”St. Elsewhere” blir något av en höjdpunkt. Under ”Transformer” bjuder kören på snygg robotdans. När ”Crazy” till slut spelas som näst sista låt vibrerar marken framför scenen, när den är slut försvinner en ganska rejäl del av publiken. Trist, men så kan det väl vara när man bara hunnit skaffa sig en rejäl hit.

När det är som bäst känns Cee-Lo som pastor i en kyrka och när han fyrar av ett bländvitt leende i ”Smiley Faces” och ber publiken gör likadant är det svårt att inte charmas.

Ändå blir det inte riktigt den överkörning jag hoppats på. Mest beroende på att Cee-Lo inte riktigt klarar att ta alla toner så starkt och rent som jag önskar (och ibland dessutom glömmer några rader). Så, jo jag är lite besviken men minst hälften av låtarna görs i grymma versioner och på en mindre scen med lite med närhet kan det här bli fantastiskt. Så vi säger väl att vi ses på Vega i Köpenhamn till veckan då.

Pharrell
Hawaii, kl 19:00

Om förväntningarna inför Gnarls Barkley var högt ställda var de desto lägre inför Pharrell. Att sätta honom på Hawaii trots att solodebuten inte hunnit ut än kändes som en rejäl chansning. Nog för att han har en diger katalog att luta sig mot (om allt han skrivit och/eller gästat på räknas och det gör det så klart).

Han öppnar med ”Can I Have It Like That” och då finns det inte en tjej i publiken som inte gör sitt bästa för att ersätta Gwen Stefani. Redan där är matchen över och Skateboard P har vunnit över den riktigt stora publikskaran framför Hawaii på sin sida.

Han lutar sig ganska tungt mot N.E.R.D.-katalogen och gör ett besök i Snoop-butiken där han lånar tillbaka ”Drop It Like It's Hot” och ”Beautiful”. Vi får så klart några spår som komma skall också, bland annat nästa singel som blir ”Number 1″. En skönt somrig sak med de kaxiga raderna ”Number one / Smash hit / Off the charts / Classic” som refräng (leta hos din lokala mp3-dealer för smakprov). Jag förvånas precis som under Snook-konserten av hur mycket spontan allsång som uppstår. Ibland känns det lite som om vi vore på Skansen med Pharrell som Anders Lundin.

Avslutningen blir en rejäl hitkavalkad som går i funkrockens tecken med klimax i en vildsint version av ”Lapdance”. Jag är sjukt nöjd när jag går därifrån samtidigt som Pharrell går runt och hälsar på alla som stått i främsta ledet.

Riktigt riktigt bra och dessutom ett bevis för att r'n'b/hiphop kan dra stora folkmängder till och med på en rockfestival i Småland. Tack Rockparty för att ni vågade ta chansen igen.

The Strokes
Hawaii, kl 21:30

Jag hade väl egentligen inte planerat att se The Strokes, men när de flesta i sällskapet beger sig dit följer jag med. Jag gillade trots allt ”Is This It” när det begav sig. De två senaste albumen har jag inte hört mer än på avstånd.

”Juicebox” möts av sn unisont hoppande folkmassa och jag tycker faktiskt att Bon Jovi-basen är lite underhållande. Dessutom är den ganska enkel att skråla med i. Tyvärr går det ganska många dussinlåtar mellan de få spåren från ”Is This It”, så när ”Last Nite” dyjer upp efter 30-40 minuter är det slutsignalen för min del.

En hygglig spelning om än mer än lovligt enformig. Det händer inte särskilt mycket på scenen och det som räddar konserten är faktiskt publikens villkorslösa kärlek.