När Dr. Dog släppte Easy Beat var det första släppet från skivbolaget Park the Van. När bandet tredje album på bolaget släpptes hade det hänt ganska mycket. Dr. Dog hade gått från sparsamt producerad lo-fi till storslagen folkrock. I och med släppet av Shame, Shame har bandet flyttat till ANTI-. Därmed inte sagt att Shame, Shame är ännu snyggare och ännu mer storslagen. Shame, Shame är snarare ett steg tillbaka snygghetsmässigt från Fate. Soundet är lite mindre polerat och arrangemangen är inte lika maffiga.

Kanske beror det på att man börjat på ny kula. Nytt bolag. Ny producent. Från att tidigare ha gjort det mesta själva har Rob Schnapf fått hålla i trådarna på Shame, Shame. Scnapfs tidigare arbeten med Elliott Smith och Beck säger ganska mycket. Det är inga stora drag på Shame, Shame. Snarare är det småskaligt och lite rörigt. Ett album att upptäcka.

Shame, Shame är också lite enklare. Where’d All the Good Time Go, som gör anspråk på att vara en av de där stora låtarna, når aldrig riktigt fram. Singeln Stranger håller inte riktigt i längden. Men på det stora hela finns fortfarande de starka låtarna och med spår som Unbearable Why går det till och med att övertyga tvivlarna.

Sextiotalsinfluenserna är fortfarande snygga och sångarna Toby Leaman och Scott McMicken anropar sina urkrafter när de tar sig an spåren, som de på Shame, Shame vill ska låta mer live än studio. Kanske har de tänkt lite för mycket, kanske är det här början på nåt bra, igen.