dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Magnolia Electric Co.: Fading Trails
Fading Trails (album, cd) Magnolia Electric Co.
2006
Secretly Canadian
9/10

Har bluesen

När Fading Trails släpptes 2006 tyckte jag att den var småtrevlig, kanske snudd på bra. Jag varken recenserade den eller lyssnade särskilt mycket på den men efter ett år eller två insåg jag att den ständigt hoppade ut ur skivhyllan och jag spelade den alltmer ofta. Så efter en kort bilsemester, där den mer eller mindre fastnade i cd-spelaren, så var den plötsligt min bäste vän. Det fanns ingenting i världen som stod mellan mig och Don’t Fade On Me eller Montgomery. Numera lyssnar jag på Fading Trails minst en gång i veckan.

Det finns något självklart över Magnolia Electric Co.:s andra studioalbum. Efter att Songs: Ohia upphört spelade Jason Molina in ett par soloalbum och började samtidigt på ny bandkula under namnet Magnolia Electric Co., som även var namnet på Songs: Ohias sjunde och sista album. Soloplattan Let Me Go, Let Me Go, Let Me Go släpptes liksom Fading Trails under 2006 men var inspelad ett par år tidigare. Fading Trails hade en spridd inspelning. Fyra sessioner med fyra olika producenter gav ett oväntat väl sammanhållet album. Steve Albini i Chicago, Alan Weatherhead i Richmond, James Lott i Memphis och Molina själv hemma i Chicago har var och en på sitt håll fått ihop något som är större än delarna. Molinas ”egna” verk med enklare arrangemang sticker ut och kanske är det enda som man mellanåt kan tröttna på. Det är ju låtar som Memphis Moon man kommer för. Samtidigt behövs avbrotten.

Den blues Molina refererar till i Memphis Moon är genomgående på albumet. Det är snäll blues. Inte särskilt bedrövad blues. Snarare tröstande som i inledande Don’t Fade On Me.

Don’t fade on me
You come out of the blues all them times by yourself
Nothing lives for nothing
And that goes for pain and goes for everything else
But you faded on me
You faded on me
Don’t fade on me

Molina räds inte klassiska attribut som räviga solon och det är där han gör det mesta bäst. Han gräver där han står och flyter aldrig iväg och ut efter nya angreppssätt eller influenser. Istället lägger han vikt vid detaljerna och håller ingenting tillbaka. Han sjunger rakt och följer musiken utan att någonsin avvika. Det låter lätt och bekvämt och kanske är det också. Men det gör bara Fading Trails till en av de mest självklara skivor jag har.

Maria Gustafsson

Publicerad: 2010-11-20 00:00 / Uppdaterad: 2010-11-17 19:38

Kategori: Recension | Recension: #5798

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig