”If you're feeling sinister” utgör Belle & Sebastians absoluta topp. Mästerverket. Innan dess hade man 1997 presterat ett magnifikt debutalbum i ”Tigermilk” och därefter tre starka fyrspårssinglar med titlarna ”Dog On Wheels”, ”Lazy Line Painter Jane” och ”3..6..9 Seconds Of Light”. Bäst av dessa tre var definitivt den sistnämnda med två riktiga guldklimpar i vackra ”A century of fakers” och röjiga ”Le Pastie De La Bourgeoisie”. Efter dessa, som alla tre släpptes 1997, kom 1998 tredje skivan ”The Boy With The Arab Strap” som blev min initiering till skottska Belle & Sebastian. En i alla avseenden angenäm och, skulle det visa sig senare, givande ny bekantskap. Efter första genomlyssningen var jag tagen, efter den andra exalterad. ”Dirty Dream Number Two” fick en sucker för melodier som mig på fall med en gång. Jag skulle mycket väl kunna fortsätta ösa beröm över resten av spåren på skivan, men det är inte den plattan som ska uppta mer utrymme här. För denna recension avhandlar Belle & Sebastians mest fulländade och helgjutna alster.

”If you're feeling sinister” berörde mig inte på samma direkta och kompromisslösa sätt som ”The Boy With The Arab Strap” hade gjort. Den skulle snarare kunna sägas ha startat som en helt okej skiva för att sedan genomgå någon slags metamorfos och slå ut i full blom först efter ett tag. Det var ungefär samma procedur som Radioheads ”Ok Computer” fick genomgå innan jag kunde njuta av den i fulla drag. Med den skillnaden att Belle & Sebastian drabbade mig hårdare, vackrare och utan att som Radiohead tenderar att göra vandra alltför stora omvägar genom spännande ljudlandskap som samtidigt också kan kännas ofamiljära och lite kallt artificiella. Stigen som jag följer genom Belle & Sebastian ljudbild är varmare, lummigare och framför allt mer hoppfull.

Det är delikata arrangemang och sanslöst smakfulla produktioner. Inte sällan med en början i ett avskalat samspel mellan Stuart Murdochs ljusa, klara och fint försiktiga stämma och en lätt anslagen akustisk gitarr. Som i inledande ”The stars of track and field”, ledsamma och smäktande ”The boy done wrong again” och svängiga avslutningen ”Judy and the dream of horses” -eller som i ”The fox in the snow”, där den ensamma gitarren bytts ut mot ett piano som förtjänstfullt driver låten framåt. Allt medan låtarna fortskrider byggs ljudbilden sakta och sofistikerat ut till att omfatta fler instrument än blott gitarr/piano och sång. Trummor, bas, cello, elgitarr (alltid utan distorsion), hammondorgel, munspel, fiol och trumpet är även de självklara inslag i Belle & Sebastians audiella finsnickeri. Ett hantverk som snarast kan beskrivas som en antites till mycket av den samtida skramliga och våldsamma rockmusiken.

Det gick upp för mig att ”If you're feeling sinister” skulle bli en av de allra viktigaste skivorna för mig, någonsin. Den knockade mig totalt och härskade i över en månad som enväldig despot i min stereo. Jag var den lyckligt förtryckta undersåten som hängivet rycktes med och trodde på vartenda ord, varenda ton och melodi som Stuart Murdoch och hans vänner mässade ut ur mina högtalare. Vid sidan av Kents ”Isola” är ”If you're feeling sinister” den platta som utan någon större konkurrens fått mest tidsutrymme i min musikanläggning. Det har den varit förtjänt av –varenda sekund.

Belle & Sebastians diktatur var bra att leva i. Den stängde ute en jobbig omvärld. Fast utan att glorifiera ångest och isolation, utan att snurra fast ögonbindel runt huvudet för att slippa se all skit. Kort sagt gör Belle & Sebastian allt det där som jag vill att konsten ska göra för mig: vara ärlig och berätta något angeläget, men utan att fastna i ett nattsvart träsk av depression för att istället sträva sig upp och ur det och leverera lite hopp som stärker, måhända marginellt, men ändock lite grand. Typ så här: – ”Du vi vet. Det är skit och leda, tristess och allmän hopplöshet, men det är i alla fall okej och det kommer att vända”. Sådär har jag tänkt massor av gånger liggandes i min säng med Belle & Sebastian på hög volym, en mugg te på nattduksbordet och det röda konvolutet med den lustiga historien på baksidan i mina händer fascinerad över det jag hört och läst.

För det är ofrånkomligt med Belle & Sebastian: texterna är så fruktansvärt bra. Den ende textförfattaren som kan jämföras med Belle & Sebastians briljante sångare/gitarrist och tillika text- och låtskrivare Stuart Murdoch är Stephen Patrick Morrissey. Precis som Morrissey besitter Murdoch den avundsvärda egenskapen att kunna uttrycka allt det där som man känner men inte riktigt kan sätta fingret på. Det som rör sig i huvudet när man känner sig svag, liten och utanför. Att sedan artikulera dessa sinnesstämningar och fylla på med musik som ger orden en alldeles speciell betydelse är ett mirakel som få klarar av. En favorit som jag har är sista versen i fina ”Mayfly”:

Lovesick, it came back upon yourself
You are the girl left on the shelf
You are incapable of playing the fool
Longing… so what's different today?
You sent the boys and girls away
Yoy are concerned with matters lofty
But puzzeled so it makes you sick
Your diary's looking like a bible with it's verses lost in time
And lost in meaning for the people who surrond you
It's a crying shame
You know it's a crying shame

Viktigaste frågan: Varför är Belle & Sebastian så bra som band, då?
Jo, för att de på sätt och vis har lyckats med konststycket att skapa sig en egen musikalisk nisch att existera i. En helt egen värld av ljud, melodier och briljanta arrangemang för lyssnaren att gå omkring i och fascineras av. De har influerats av äldre band och artister som Simon & Garfunkel, Velvet Underground, Nick Drake och The Smiths. Utan att plagiera. Inga travestier (dock med liten reservation för sista låten på nyss släppta trespårssingeln ”Jonathan David”, där melodin är en klar och tydlig omarbetning av Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson”, om de nu haft tillfälle att lyssna på den, och titeln ”The loneliness of a middel distance runner” är en omformning av Iron Maidens ”The loneliness of a long distance runner).

De har istället dragit lärdom av den musik de själva älskat och sedan byggt något nytt. Man kan även höra en del inspiration ifrån mespopbandet The Field Mice. För övrigt en grupp som man inte bör fästa någon särskilt stor uppmärksamhet vid. The Field Mice är ett praktexempel på ett band som inte lyckas hålla balansen mellan att vara ärliga, snälla och samtidigt behålla någon form av coolhet och attityd som är så viktigt i musik. Där The Field Mice framstår som fåniga, ointressanta mesar ger Belle & Sebastian intrycket av att vara coola snällrebeller. Ödsla ingen tid på The Field Mice är väl vad jag explicit vill säga.

Musikaliska-nisch-resonemanget tror jag kan lyftas upp till att även gälla på ett mer allmänt och generellt plan. Tänk på dina absoluta favoritband. De, låt säga fem stycken, som spelat störst roll i dit liv. De som du fortfarande utan reservationer och förbehåll kan säga att du uppriktigt och genuint älskar och vurmar för. Vad har de gemensamt? Förmodligen att de, precis som de banden som betyder mest för mig, har något speciellt i sitt musikaliska uttryck. Något unikt som de är ensamma om att ha, något som gör dem intressanta, något som pockar på uppmärksamhet och lyfter dem över andra mediokra och konturlösa band.
Jag tror att man styrs av en typ av konstnärlig elitism som sätter bandets musikaliska och textmässiga uttryck i fokus och dömer efter hur intressant detta uttryck sammantaget är och vilken nerv det skapar. Så sållar i alla fall jag bland den uppsjö av musik som finns att tillgå.

”If you're feeling sinister” har det där som utmärker en exceptionellt bra skiva. Jag vet inte riktigt hur man ska uttrycka det men jag tror att man skulle kunna säga att helheten är något mer än summan av alla låtarna. Det finns någons slags röd tråd som binder samman låtarna och placerar dom i en specifik musikalisk kontext som bara finns just där och ingen annanstans. Plockas något spår ur eller om man ändrar i låtordningen går något väsentligt förlorat. Jag vet inte vad. Något odefinierbart. Själva albumets essens, kanske.