Killl är den norska supertruppen med medlemmar ur Jaga Jazzist och JR Ewing. Jag har någon gång läst att det skulle vara dödsjazz (en dålig ordvits som går ut på att det skulle vara någon sorts möte mellan dödsmetall och jazz). Jag har också läst att de aldrig tänker släppa några skivor (men å andra sidan att de har planer på att släppa live-upptagningar på dvd).

Det som möter mig är en kompakt vägg av precist och mekaniskt spelad hård jävla musik. Det är en vägg av repititivt oljud som ändå svänger något så infernaliskt. Det här, Tomas Lundström, är svängig metal. Eller hardcore om någon så vill. Det är all den kraft jag inte hörde hos JR Ewing. Det är det här som är den riktiga fortsättningen på ”The Shape of Punk to Come” (minus den maniska agitatorn längst fram).

Mitt på blanka eftermiddagen när solen steker scentälten som hårdast är Killl fullkomligt utmattande. Efter 40 minuter lämnar jag flämtande Pavillion. Men med ett nöjt leende på läpparna.

Medan de andra går på Arctic Monkeys, Wolfmother och The Strokes går jag tillbaka till tältet för att hämta mobilladdaren. Den här gången räcker det att höra The Strokes från backstage-området. De är ju inte direkt en underhållningsfest för ögat.

Tar mig till Metropol och spanar på Coldcut utifrån solgasset. Fjärde dagen på festival är dagen då det måste sparas på krafterna och jag har två viktigare konserter kvar. Men legender måste ses, om än på håll. Mot slutet radar de upp en del klassiska hiphoplåtar och gör en mer eller mindre instrumental version av ”Paid in Full”. Min fundering är varför rappare är så rädda för att tolka andras texter. Jonathan Moore och Matt Black har trots allt en gästande MC med sig. Kunde inte han ha lagt några klassiska rader?

Spank Rock står näst på tur. Återigen står jag i det minsta tältet, Pavillion. Konserten öppnar med ett kortare dj-set på 20-30 minuter. När huvudpersonen själv dyker upp lyfter taket. Den förvånansvärt tunna publiken dansar glatt och viftar lyckligt med händerna i luften. Det är en hitkavlkad. Igen.

Spank Rock har Usher-movesen nere och en pojkaktig charm. I en rättvis värld skulle han kunna bli lika stor som Pharrell, men nu går han indie och behöver hitta någon märklig crossover-hit. Jag är inte helt säker på att han har den om inte ”Sweet Talk” lyckas och det har den väl egentligen inte gjort.

Under konsertens gång stör jag mig lite på att Spank Rock lämnar scenen ganska ofta och lämnar över showen till den träigare sidekicken. Och visst borde han ha haft dansare eller danserskor med sig? Men kanske är det bara för att slutet är så nära och min kropp är mer än lovligt stel som jag inte hamnar i den rätta stämningen. Mikael och Anna tycker att det är den bästa eller åtminstone en av de tre bästa konserterna på hela festivalen.

Passerar förbi Orange när Franz Ferdinand spelar ”Take Me Out”. Sällan har jag sett publikhavet framför största scenen hoppa så entusiastiskt. Själv har jag valt att spara dem till Arvikafestivalen. Det kommer att bli grymt framför en något mindre scen.

Animal Collective öppnar med tre-fyra av sina allra mest lättillgänglig låtar, bland andra ”Grass” och ”The Purple Bottle” (om jag inte minns fel, det var trots allt ett par dagar sen nu). Indierock-flörtarna om ni så vill. Det får alla i tältet på gott humör, så även mig. Den snälla öppningen gör det lättare att följa dem på resan ner i ett snårigare träsk av strukturerat oljud (jo Håkan Engström ”I Just Called to Say I Love You”-lånet var planerat och visst tusan sjöngs orden med rätt melodi).

Det är kanske inte riktigt lika hänförande som när jag såg dem i Malmö, men förhållandena är å andra sidan radikalt annorlunda. Och jag tänker se dem igen när jag får chansen att se dem inomhus på klubb igen. Det är där deras rytmiska resa passar som allra bäst.

Medan Roger Waters stänger Orange plockar vi ihop tälten och reser hem. Det har varit en go festival och jag är märkligt nog redan sugen på att åka tillbaka.