Det har gått ganska precis en vecka sedan nyheten om Macolm McLarens bortgång nådde oss. Det har samtidigt gått 28 år sedan Boy George lärde världen att sjunga Do You Really Want to Hurt Me? och 19 år sedan densamme släppte den bortglömda pärlan The Martyr Mantras.

När jag 2010 lyssnar på Amazing Grace är det inte svårt att dra ett ganska rakt streck mellan 1980 och 2010.

Efter skandalerna med Sex Pistols drog McLaren 1980 igång sitt nästa projekt, afro-inspirerade Bow Wow Wow, som snudd på orsakade lika stora kontroversrubriker. McLaren blev anklagad för att hylla piratkopiering genom Bow Wow Wows debutsingel C30, C60, C90 och genom den lätt tveksamma lolitamarknadsföringen av minderåriga sångerskan Annabella Lwin, bland annat genom nakenbilder. Saker och ting var kort sagt precis som McLaren ville ha dem.

Det är med andra ord inte heller särskilt förvånande att McLaren plockade ombord Lieutenant Lush som andrasångare i Bow Wow Wow rätt mycket baserat på utseendet och kläderna. Nu blev inte Lieutenant Lush särskilt långvarig i Bow Wow Wow. Istället startade Lush ett eget band. George O’Dowd som blev Lieutenant Lush blev till slut Boy George och Culture Club såg dagens ljus.

Som många andra framgångsrika artister kom droger mellan Boy George och karriären. Nittiotalet och 00-talet har i mångt och mycket kantats av allt annat än positiva skriverier, tillfälliga gästinhopp och sporadiskt släppta singlar (som Pet Shop Boys-producerade The Crying Game), Culture Club-återförening och inställda album.

Men precis i skarven mellan åttio- och nittiotal gav Boy George ut några av sina allra bästa saker i eget namn och som Jesus Loves You. Allt det här föll sedan på plats på 1991-årsalbumet The Martyr Mantras (med Boy George eller Jesus Loves You som artist, beroende på vilken marknad vi pratar om). Ett album som är en av de bästa sammanfattningarna på det förhållande som popen och housen trillat in i – den typen av crossoverhousepop som britterna gjorde bättre än några andra. Paul Oakenfold, Bomb the Bass-producenten Pascal Gabriel, Bruce Forest och Molokos Mark Brydon hjälpte Boy George att skapa ett album av sofistikerad, snygg och lågmäld pophouse av djupare snitt, avsett för den solnedgångsdränkta verandan snarare än klubben. Ett album som, titeln till trots, bara bjöd på ett hare-rama-hare-krishna-mässande bidrag.

Nu skriver vi alltså 2010. Och Boy George kör över mig fullständigt.

Tillsammans med The Sharp Boys, John Themis, Roland Faber/Kinky Roland har Boy George skapat en progressiv poptrancekristall som varje gång får mig att tänka på The Martyr Mantras. Inte bara för att portugisiska fadosångerskan Ana Lains ger lite av samma etnovibbar som kunde anas då eller att John Themis var en av producenterna även då (självömskansvackra I Specialize in Loneliness). Nej, det handlar snarare om att allting, precis som på The Martyr Mantras, är så rätt, så rätt. Mitt i alltihop finns där Boy Georges vackra röst, passande nog i sin androgynitet med tanke på att poptrancegenren i allmänhet befolkas av kvinnliga röster. Lite äldre, lite raspigare, men fortfarande med samma självklara vibrato. Kyligt hamrande maskiner uppbackade av hjärtslagsvarma och mäktiga gospelkörer. Livsbejakande och bubblande, men samtidigt lika ihåligt sorgset som Boy Georges ledsna clown.

Roland Fabers originalmix i all ära, men det är när The Sharp Boys finjusterar reglagen ytterligare några mikromillimeter som allting skjuts iväg till atmosfärens yttersta utposter. Blippande ljud, diskretknorrande basgång, slagna akustogitarrackord och Children-piano. Och så mötet mellan fado och kyrkbänksvältargospel som exploderar fram Boy Georges röst framför sig. Tre minuter och tjugotvå korta sekunder som tar slut alldeles för snabbt.

Just där finns väl den enda invändningen. Det är radiomixen som gäller. Det tiominutersmäktiga monster jag hoppades få dyker aldrig upp, varken när The Sharp Boys själva eller när någon av de övriga remixarna sträcker ut tiden. Den riktiga urkraften pyser ut genom en skarv orsakad av ett slarvigt handhavande. Men ja, det är väl ungefär invändningen det.

Oavsett vad Malcolm McLaren hade tyckt om Amazing Grace borde han vara stolt över den upptäckt han gjorde för tre årtionden sedan.

För fadogospelhouse har förmodligen aldrig låtit bättre.