Recension
- Molina and Johnson (album, cd) Molina and Johnson
- 2009
- Secretly Canadian
Långsamt och smutsigt
I en intervju på amerikanska musiksajten Pitchfork som gjordes i samband med släppet av Molina and Johnson berättar Jason Molina om hur han gärna samarbetar med andra artister. Det verkar vara mycket av det smutsiga skitgörat han är ute efter. Inte ha låtarna färdiga och bara spela in, utan spela och skriva tills man har något. Men han verkar samtidigt ha höga krav på sina kollegor.
I like people that can strap on a guitar and don’t sweat the fact that you have to come up with a song in an hour. I want to work with someone who won’t feel like they have to play along with Jason Molina. I want them to just have the confidence.
Då duger det inte med vem som helst. Men Will Johnson verkar ha funkat. Så är han ju också en veteran. Han har gett ut drösvis med album både under eget namn och med Centro-Matic. Han har spelat med Son Volt och lite mer nutida med Monsters of Folk. Han kan leverera.
Det är därför synd att Molina och Johnson inte helt levererar på Molina and Johnson. Det blir tydligt att låtarna är halvskrivna, inspelade under långa kvällar och nätter i något skjul nånstans. Det är oerhört långsamt och sparsmakat. Det spelar på sågar och klinkas på ett piano i ett hörn. Det är kompetent men inte helt genomarbetat.
Inledande Twenty Cycles to the Ground lovar gott men sedan blir det långtråkigt mellanåt.
Sen finns det stunder då det här albumet känns helt självklart. När man vill ha något smustigt, dovt och stillsamt, vilket inte är helt ovanligt. Så har Molina och Johnson gjort ett album precis för det. Då är också spår som The Lily and the Breakman knäckande fina.
Publicerad: 2010-11-20 00:00 / Uppdaterad: 2010-11-17 19:38
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).