Den här alldeles splitter nya videon till Runnin’ Ain’t Freedom (You Should Know That) visar upp ett band fler borde upptäcka.

Se. Och hämta hem albumet Real Americans Spear It via Adeline Records (tidsbegränsat erbjudande). Okej?

Inget kunde passa bättre.

Det har i år gått tolv år sedan Modjo satte fingret på det som egentligen hela tiden varit rätt självklart. Att Chic oundvikligen skulle bli en stor del i en framtida fransk dansmusikgenre. När Modjo samplade Chics lite förbisedda Soup For One till Lady (Hear Me Tonight) hade den stunden kommit.

Av alla franska houseyttringar är det förstås Daft Punk som gjort absolut störst avtryck. Nästan alla som idag gör musik med för stora axelvaddar och alldeles för starka pasteller sneglar åtminstone med ena ögat på Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo. Det går inte att komma ifrån. I det läget är det lätt att glömma att den franska housen också har en enorm förkärlek för den, tja, chica och välpolerade sidan av klubben.

Den sidan som har inretts med Nile Rodgers gitarr snarare än Bernard Edwards bas.

Det är under de här spelande strålkastarna som vi hittar den senaste raden av samplingsstinn franskhouse. Att den i just det här fallet kommer från Tyskland är mest en notering i marginalen.

Trion bakom Les Loups vaskar i musikhistorien. Väljer ut väl valda delar. Klipper, klistrar, förvränger och houseifierar. Klistrar ihop allt med varsamma händer och låter glaskonturerna gnistra i dansgolvsljuset medan oliven ligger gyroperfekt centrerad genom alla svängar. Det blir Earth Wind & Fire-sång, George Duke-sampling, attackerande glitterdiscostötar, latinotrianglar, vinylknaster, wackagitarrer, aaa-aaa-aaa-sång, blappbas, Hall & Oates-åttiotal, frekvenshoppande och många varmfiltrerade känslor.

Och ja. Det blir oundvikligen också lite Daft Punk.

Men Club CÅ“ur är trots allt inte bara yta. De lyckas dessutom berätta ytterligare ett kapitel i dansgolvets historia. När klubbens dörrar slås upp möts blickar från tvärs över rummet och lyckas Save the Night. En enda lång Perfect Situation på Paradisco-golvet. Det Must Be Love som kommer vara för evigt. Men så tänds lamporna och passionen dras ner av den grå vardagen. The Break Up. Allt som finns kvar är Nostalgia från en magisk kväll. Men även om känslorna svalnat lyckas de ändå fortsätta vara Good Friends. Och det finns tid för en Last Danse för gamla tiders skull.

Kärlekens uppgång och fall, förrädiskt insvept i de glittrigaste av rytmer. Dansa av glädje, men lika mycket för att glömma skarvarna i ett bräckligt ihoplimmat hjärta.

Eller som Les Loups själva konstaterar.

You like French house because you love to dance.

Jag gillar Andrew Bird. Men inte så mycket. Fiery Crash från Armchair Apocrypha och främst Effigy från Noble Beast är några av mina ständiga favoritlåtar. Hans version av Handsome Familys The Giant of Illinois är sanslöst vacker. Han är rockens Owen Pallett. Han spelar fiol i gummistövlar istället för glittertröja. Men när han spelar Orpheo Looks Back är det en låt som Owen Pallett, alias Final Fantasy lika gärna kunde ha gjort. Det är attack, det är lager på lager, det är nästan dansant. För Andrew Bird gör inte dansant musik. Hans musik är placerad på landet, i vadmalsväst och sixpence. Och Break it Yourself är inspelad i en lada i västra Illionois.

Han gör en duett med Annie Clark a.k.a. St. Vincent och den sticker inte ut något särskilt. Men som helhet, som allt, så är Break It Yourself minst lika stark som Noble Beast. Han kommer från de senaste årens konstinstallationer och det hörs. Det kryllar av roliga ljud. Men också av hans typiska traditionella fiolslingor och det är emellanåt högljutt och nära. Spretigt och rakt på sak. Jag upptäcker nya låtar hela tiden och vill lyssna om och om igen.

För att återgå till Is Tropical så har man med The Greeks möjligtvis gjort en ny Something Good Can Work. Tolka det som ni vill. Stompig hit som kommer att omtolkas och skruvas till av var och varannan dj och producent i skarven mellan electro och gitarrpop (jag vet, flera år senare, fortfarande inte riktigt vad jag ska kalla det). Som en parentes kan påpekas att de kommer att göra det helt i onödan. Moonlight Matters, tidigare en del av VillA har redan gjort den bästa remixen, bättre än det formulaiskt ryckiga originalet. Snart går också den första förälskelsens glitter över vad gäller resten av Native To. Både Land of the Nod och framförallt Lies är trallvänliga historier som avviker en aning från mönstret på resten av Native To, men sedan går botten ur skivan ända fram till slutet, där man visserligen rycker upp sig en aning via Zombies och Seasick Mutiny, men det är långt ifrån tillräckligt.

Jag vet inte hur lång tid det tagit för Is Tropical att klämma fram Native To, men det känns avgjort som att det gått för fort. Eller så är det Kitsuné-mallen igen. De hade mått bra av lite fler oväntade vändningar, vassare spetsar, tyngre beats (om de nu ska dit och peta).

Jag kommer säkert att dansa till flera delar av Native To, men jag kommer inte att minnas vad det är.

Här finns flera låtar som genast går upp som de bästa han har gjort i sin hittills unga karriär. Written In The Drums, skrytiga men ödmjuka Rap Like Me och Parade Me. Skyzoo gör sin första ballad med soulrefräng i Expensive Habits. Det är förvånande att höra honom rappa på den låtformen trots att han är så bekväm med det att man tror att han aldrig har gjort något annat. Han flyter in perfekt till sista versen. Han är perfekt. Lugna For The Sleepers, allvarliga Test Drive och melodiska Until It All Goes går heller inte att lämna onämnda. Och definitivt inte en av !llminds två produktioner som Skyzoo fullbordar till en låt som är helt omöjlig att inte höja händerna för. Jag behöver inte droppa låttiteln, ni kommer veta vilken jag menar när ni sätter mixtapet på spinn.

Än så länge är Skyzoo underground, men jag hoppas att han snart blir en världsstjärna (kanske med draghjälp av 50 Cent?) för han förtjänar att få drömmar både uppfyllda och tagna löjligt mycket längre än så. Skyzoo är inte bra för att han inte spelas på radiokanalernas poplistor. Men han är bra för att han skulle vara precis lika bra som han är nu även om han skulle spelas på radiokanalernas poplistor.

På mixtapets (här skrev jag först albumets för det här borde ha varit ett album, och ja, det är skillnad på album och mixtapes när det gäller Skyzoo för han ger mer i sin gratismusik än vad de flesta gör på sina skräpalbum) sista låt, The Definitive Prayer, lånar han beatet från Lil’ Waynes Dr. Carter och tar med oss på en resa till outer space. Det är storslaget, och dessutom är det här första gången som jag har insett vilket fett beat det är, och hur kanonbeats storhet faktiskt helt kan bero på vem som rappar på det. Det är dessutom häftigt hur Skyzoo bara behöver en låt, exempelvis The Definitive Prayer, för att förmedla exakt hur bra han är, när han är bra på så mycket. The Great Debater är och fungerar både som ett enhetligt verk och en samling av imponerande scener.

Jag är helt såld på Skyzoo, men jag har ingen chans att förstå honom helt ut. Han skildrar Brooklyn, hans hemstad och ett ställe jag aldrig kommer kunna vara mer än en turist i, (det räcker så) och han har ett grepp om sina drömmar som han aldrig kommer lossa. Vad Skyzoo ger mig, förutom musik lika viktig som syre, är fantasi. När tempot går ner och beatsen slopar basen för pianot lever jag mig in i ett odefinierat vemod, och när han rappar skryt med den där överlägsna tonen som jag alltid anstränger mig lite för att prata i låtsas jag att alla mina drömmar om pengar och stora lägenheter är fullt realistiska.

Oftast är det Skyzoos texter som lyfts fram som starkaste argument när hans musik hyllas (jag har gjort det enkelt för mig när jag knappt ens har nämnt dem i den här texten, men jag har inte riktigt kommit dit än), och varför det är så är en av världens största självklarheter (i introt till det här mixtapet presenteras det som ett litterärt verk i första hand), men bland all imponerande storslagenhet som är ord och flow och beats vill jag lyfta fram en del som egentligen inte är särskilt märkvärdig, men som faktiskt är vad som gör den här rapparen oförståeligt grande. Skyzoo har en röst så fin, så fin. Den är rysligt behaglig där den ligger perfekt mellan bas och gnäll. Allt man kan göra är att dödförklara sig själv lite när man hör New York-tugg få liv med en så genomtrevlig röst.

Det mesta jag har att säga om Skyzoo är ytterst subjektivt. Jag älskar Skyzoo. Jag vet inte om det går att vara objektiv när man känner så, men det kanske räcker med mitt passionerade beundrande för att ni som läser ska bli intresserade av att lyssna. Annars är det här det enklaste jag kommer på: Jag rekommenderar Skyzoo till alla som gillar hiphop, poesi, New York, att stillsamt eller våldsamt röra delar av kroppen eller hela kroppen i en rytm, Brooklyn-dialekt, fantasi, gemenskap, ensamhet, beats, rim, glädje, sorg, nostalgi, soul, ärlighet, bra musik, historia, livet. Och så vidare.

Hnngh, uh.

I look up and spy a partially concealed, chin-bristled, wide-eyed man. Imagine Ernest Borgnine. He’s peering in at me through the tiny rectangular open window that sits above my shower. I shudder backwards slightly, looking directly at him as he drops away, clattering to the ground outside. There’s a commotion of bushes, then nothing. I guess his escape route is well mapped. I wonder if he was happy with his prey – a thick-set baldy Scotsman. The man of his dreams, no doubt. Briefly, I consider chasing him, but then decide to do some washing instead. I place a chair in the shower, stand on it and close the window he’d been peering through. I suspect that now, this room will get unbearably hot, but surely the sight of me washing my smalls would render him in such a state of excitement – it’d be wrong of me to present such danger.

Day 5, North American Branded Panic. Burlington, Vermont.

Att läsa James Yorkstons turnédagbok är inte särskilt långt från att lyssna på något av hans album. Det är samma typ av regngråa poesi och samma långsamma harvande i detaljerna. Efter första turnéskildringen i boken så upprepas praktiskt taget samma händelser om och om igen. Yorkston betraktar reserverat omvärlden och delar inte ut goda omdömen i onödan. Hans turnévardag består av den eviga jakten på vettig vegan-mat, läsning av pretentiös litteratur i logen, regn och kyla och sprit på flygplan. Han beskriver nästan avmätt sina resor. Men läser man tillräckligt sakta för att matcha Yorkstons tempo så inser man att han faktiskt tycker om det flesta människor han träffar, trots att de mest beskrivs som irriterande. Han tycker om att få sällskap till middagen, även om han utgår från att inta den tillsammans med en bok. Han stannar i trånga barer med dålig whisky där alla är otrevliga. James Yorkstons intresse för människan är kanske inte det som slår en allra först men det är det som stannar kvar.

I ett av de mest minnesvärda passagerna i boken berättar han om hur han träffar en man på nattåget till London där han ska spela under julveckan. Yorkston vaknar bakfull och utsliten då tåget kommit fram. Den trevlige mannen han delade kupé med har redan klivit av men har glömt sin väska på bädden. Som den gode medborgare Yorkston är känner han att han borde kolla att väskan inte innehåller något skumt. I väskan ligger en gås med fjädrarna kvar.

The goose looks up at me with one dead eye. Hello James. I am a dead goose, bound for a posh man’s pot.

James lägger ner gåsen och lämnar den.

Det är lite för få minnesvärda passager i It’s Lovely to be Here. När han åker på den sista turnén i boken börjar man räkna sidorna. När gatorna och vad han egentligen får från ridern beskrivs i detalj. När han äter ännu en banan eftersom alla restauranger serverade kött- och mejeriprodukter och inte så mycket annat. Då börjar det blir väl ensidigt och långsamt. Men det är inte heller lätt att läsa boken på just det sätter heller – långsamt och funderande. Som Yorkstons sinnesstämning rakt igenom boken. Oftast hastar jag på i läsningen i jakt på intressant detaljer eller fascinerande människor. Kanske är det en vana efter att ha läst en bunt av de oändligt många drog- och sexfyllda hårdrocksbiografier som strösslats över pockethyllorna de senaste åren. Men det är ju sällan turnélivet ser ut på det sättet. Yorkston har snarare skildrat en ganska långsam och ensam tillvaro på ett kärleksfullt sätt. Han är så mycket människa och så lite någon som letar rafflande turnéhistorier att berättade för journalister och vänner. Han hittar det fina i någonting annat. Något man hittar om man läser långsamt.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

DJ Marky & S.P.Y. feat. Miri Tapestry
Inte sällan hänger musik nära samman med det tillfälle man först hörde den. Ibland upptäcker man pärlor först långt senare därför att det var fel årstid eller att man var i fel sinnesstämning. Ibland är det precis tvärtom: att omständigheterna runt omkring gör att världen runt omkring för en stund försvinner. Allt ljus hamnar på det som strömmar ut ur högtalarna eller hörlurarna. Första gången jag hörde Tapestry hade jag på mig en alldeles för tunn jacka och det iskalla som piskades mot mitt ansikte hade inte riktigt bestämt sig för om det skulle vara regn eller snö. Då smattrade så DJ Marky & S.P.Y. igång med sin välförpackade dos soldrum’n'bass som nästan fick mig att glömma vätan och kylan den sista delen av promenaden.

Steven Stone feat. Robina Saturday (U-Ness & Jedset Soulheater Remix)
I min lista över 100 låtar från 2008 dök Robina upp två gånger: först tillsammans med Thomas Toccafondi och sedan med polska Scibi. Den som hört någon av dessa, eller för den delen något som U-Ness eller Jedset varit inblandade i, vet ganska exakt hur Saturday i de sistnämndas remix låter. Det är loungehouse med ett hjärta stort nog att inte få plats på insidan, förstås inramat av ett pärlband av svarta och vita tangenter.

Lyssna hos Traxsource

Fusion F & Come T Spiritual
Att samlingen där jag först hörde Spiritual bär namnet Colours of Electronica känns som den bästa beskrivningsetikett jag kan komma på. När de båda Warzawa-baserade musikskaparna Fusion F och Come T lagt ihop det varsamma pussel som utgör Spiritual så blir resultatet allt annat än öststatsgrått. Vackert, suggestivt och med en softad längtan bort. Electronicafärger. Det är så det låter.

Foursii Be Here Now
Att en remix sedan länge inte behöver ha något närmare släktskap med den låt som den, åtminstone på pappret, är tänkt att ansiktslyfta är ett välkänt faktum. Gränsen mellan ”artist” och ”remixare” är mer flytande än någonsin. Ibland betyder det här att ett bra original förstörs av stentrista remixer, men oftare är det precis tvärtom – att ett bra original lyfts till nya höjder när en remixare lyckas greppa tag i och förstärka det som är kärnan i originalet, musikaliskt eller stämningsmässigt. Det här kan också få slutresultatet att tre olika mixar av samma låt egentligen blir tre helt olika låtar. När Nick Bligh låter Matt Acton och TasteXperience remixa Be Here Now blir det precis så. Foursiis original öppnar med en magsparkande basgång som hämtad från Juan Atkins The Berlin Sessions för att sedan kläs i de Hello Kittigaste av poptrancebubbelljud. Precis när man gillat det mjuka läget vrids en diskantylande gitarreffekt igång som ligger lite vid sidan om, precis på gränsen till att vara olidlig, innan ett Coldplay-piano kommer med trumhinnesalvan. Matt Actons fokuserar betydligt mer på de mjukare tongångarna, men kastar å andra sidan efter en stund in stora ekande åttiotalssynttrummor mitt i idyllen. Och så TasteXperience som landar någonstans mitt emellan, men fokuserar desto mer på klassiska poptrancepopcorn och Deadmau5-lån. Och precis när man fått koll på läget kongadansar årets kanske mest lyckofånleende melodislinga in lagom till tre och en halvminutsstrecket. Vilken som vinner? Bra fråga. Ska jag bara välja en blir det nog – svårt val – TasteXperience som får dansa längst fram.

Steve Mill Equalize It (Fusion F & Come T Remix)
Med ett namn som Steve Mill skulle jag förmodligen behöva ganska många gissningar för att pricka in att Grekland är hemlandet. Detsamma hade gällt om jag behövt pricka in det geografiska enbart baserat på hur musiken låter. Med alla fördomar framrullade på en och samma gång hade jag säkerligen gissat att grekhouse skulle bubbla av medelhavsvärme och vara inramad av inte så lite dansgolvsglitter. Equalize It i sin Fusion F & Come T-remix är ungefär så långt från det här som det bara går att komma. Avskalat och nära, maskinellt och känslosamt – i gränslandet mellan techno och house. Och faktiskt, ibland kan man nästan ana Medelhavet långt borta i fjärran, mellan de gröna kullarna.

Âme Setsa
Ända sedan jag först hörde Âme har jag mentalt placerat dem i Japan. Jag tror det är A Hundred Birds fel. För även om Kristian Beyer och Frank Wiedemann både hör hemma i Tyskland så delar de samma känslolägen som A Hundred Birds. Rätt ofta också förkärleken för dramatiska stråkar. I Setsa verkar duon ha gett sig katten på att trycka in så många missljud det bara går för att se hur illa de skär sig med varandra. Under nio minuter bjuds vi på ett självspelade piano som fastnat i en loop, digitala klockspel, knorrande basgång, grovhuggna stråkar, xylofonspel, en koskälla och något som skulle kunna vara den enda överlevaren efter en frontalkrock mellan en ouppdragen speldosa och en ostämd biltuta– allt över en bubbelhotande backdrop. Beyer och Wiedermann inte bara lyckas hålla Setsa-skutan på rätt köl under hela resan, slutresultatet blir dessutom långt, långt bättre än vad som överhuvudtaget borde vara mänskligt möjligt med de förutsättningarna.

The Orange Lights Life Is Still Beautiful (Alan Braxe Main Mix)
Life Is Still Beautiful är en rätt hopplöst genomtråkig låt. Lagom svulstig, lagom bredbend lägereldsgitarrpoprock som radiokanaler tycks älska. Ja, nu pratar vi om originalversionen, förstås. För genom att kasta Life Is Still Beautiful tre årtionden bakåt i tiden gör Alan Braxe låten 00-talsanpassad. Men än viktigare: han ser till att låten blir det den borde ha varit från början: bra. Till och med bättre än bra, en av årets bästa. För när Braxe skalat bort den ursprungliga, Dressman-illasittande kostymen visar det sig att det faktiskt fanns en riktigt trevlig popmelodi. Den behövde bara en skräddarsydd retrooutfit med analogknappar för att kunna glida in på balen på slottet – snyggare och mer stilsäker än någon annan.

Permanent Vacation feat. Kathy Diamond Tic Toc
Som rösten i Aeroplanes Whispers kom Kathy Diamond mer än kanske någon annan att definiera klubbsoundet 2008. Ja, åtminstone den del som försågs med återupplivade discoförtecken. När Kathy återkom med ett gästinhopp hos Benjamin Fröhlich och Tom Bioly blev resultatet rätt långt ifrån det svalt tillbakalutade groovet i Whispers. Istället är det pianohamrad digitalohouse, med väs-hi-hat från den gamla skolan, som gäller. Med sidotacklande syntslingor och en försiktigt plockad gitarr någonstans i kulisserna. Det som däremot är sig likt är Kathy Diamond. Samma svala sång, som i Tic Toc blir till en friktionskylande kontrast till den bubblande musikhetsen.

Adam K & Soha Who Cares
Av alla som har hoppat på Deadmau5-tåget är det få som så konsekvent lyckas inte bara förvalta utan också förädla formen lika väl. Liksom Twilight (med i min lista över 100 fantastiska låtar 2007) fortsätter Adam Kershen och Soha Radjpoust se världen genom ett regndränkt bilfönster med den neonspelande storstaden förvrängt reflekterad i regndropparna. Att melodin dessutom får mig att tänka på Illusives sanslöst vackra Into the Night (även den i 2007-listan) gör förstås inte saker och ting sämre.

Jonni Black feat. Nicole Jenkinson Thinking About You
I avdelning ”glittrande discohouse” fanns det få låtar som var i närheten av Jonni Blacks Thinking About You. För den som minns The Bitch Is Back (som återfanns i min 100 fantastiska låtar 2008-lista) kommer Thinking About You säkerligen att kännas bekant i sitt anslag, men den här gången strösslas det än mer med de discobollsreflekterande paljetterna. De snyggaste discostråkarna dansar runt till ekon från Basement Jaxx Romeo och det finns verkligen inte ett enda bekymmer eller ett enda mörkt moln så långt ögat når.

ALLA DELAR 2009

100 fantastiska låtar 2009

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

(Eftersom jag tydligen hade lite svårt att räkna till tio förra veckan så flyttar jag över Futurist hit från förra veckans listning)

Futurist Simple Things, Simple Lifes
När det handlar om den souliga drum’n'bass som förgyllde stora delar av 00-talet har det oftast handlat om musik där rytmerna, rösterna och melodierna smält samman till ett. I Simple Things, Simple Lifes handlar det snarast om två delar som aldrig riktigt möts. Det som kan ha börjat som en vacker jazzpianoballad har i efterhand försetts med trummor som har alldeles för bråttom att komma i mål. Men trots att det känns som att det finns ett glapp fungerar det ändå, framförallt förstås tack vare den sammetslena melodibakgrunden och det alldeles för vackra pianot. En enastående snygg röd tråd ända tillbaka till LTJ Bukems Logical Progression, som mer eller mindre själv ritade upp ramverket för den atmosfäriskt svävande drum’n'bass-genren. I Futurists fall känns till och felstavningen som en självklar del av musiken.

Marchand Supernova
Två av åttiotalets bästa låtar i syntpopfacket hade sitt ursprung i ett album som kom ut på andra sidan jordklotet. Australiensiska Real Lifes Heartland. Här fanns fullständigt makalösa och tyvärr bortglömda Openhearted (synttrummorna!) och så gruppens stora hit: Send Me an Angel. Jag är inte helt säker, men jag tror att Maarten Hoogstraten är benägen att hålla med mig – åtminstone vad gäller Send Me an Angel. För vad är väl Supernova om inte Send Me an Angel på flykt från strålkastarljuset under falsk identitet, klädd i taktfast, åttiotalsretrofittad filterhouse.

Marchand Starlove
De kan vara snudd på irriterande – de där låtarna som egentligen inte är särskilt speciella. Faktum är att de till och med kanske rentav lätt skulle placeras på en dussinhylla i valfri supermart. Men så finns det något där, något som inte riktigt går att sätta fingret på, men som samtidigt vägrar släppa taget. Som gör att man kommer tillbaka gång på gång på gång. Starlove är precis en sådan låt. Det är ett tvåtusentalsomstuvat åttiotal som det låtit så många gånger förut. Alan Braxe, Fred Falke, Lifelike, Kris Menace. Elektronisk analogdiscodans från den gamla världen. Men så finns det där. Kanske är det melodislingorna. Kanske är det basgången. Kanske är det den avlägsna koskällan. Kanske är det aah-aah-aah-sången. Kanske är det så enkelt att det är titeln. Starlove. Så låter det faktiskt.

Wamdue Project feat. Jonathan Mendelsohn Forgiveness (Eric Kupper’s Love U Remix)
Chris Brann kan vara en av de mest pålitliga leverantörerna av själfull house av det djupare slaget. Antingen i eget namn, som The Ananda Project eller, som här, under sitt Wamdue Project-alias. När Branns musik sedan får en remix av housemästaren Eric Kupper, ja, då är det överhuvudtaget inte längre något att snacka om. Resultatet blir självklart en låt bestående av bakgrundsljudmattor med rötter så långt tillbaka som The Whistle Song och det blåaste av pianon. Och Brann har dessutom i Jonathan Mendelsohn hittat den perfekta rösten att framföra ännu en del i den oändliga historien om brustna hjärtan och dikeskörda relationer.

Will Young Tell Me the Worst (Fred Falke Club Mix)
Första gången jag hörde Tell Me the Worst var jag helt övertygad om att det var en kvinna som sjöng. Men det visar sig att hon är en han – som dessutom vann den första upplagan av brittiska Idol. Och det är tyvärr precis en Idol-låt han har fått i Tell Me the Worst. En ballad som är tänkt att vara av det riktigt storslagna slaget, men som framförallt sänks av de riktigt stela och aptrista trummorna. När stråkarna kickar in är det sedan länge för sent att rädda det sjunkande skeppet. Även efter det att vi korstat kanalen och landat på det europeiska fastlandet tar det ett tag innan saker och ting tar sig. Det som börja som en rätt okej, men rätt tam, Falke-mix lämnar så till sist marken efter lite mer än två minuter. Den stora skillnaden mellan originalversionen och remixen är förstås att remixen är väldigt bra i sina mindre bra stunder – och helt enastående i sina bästa.

Steve Angello Monday (Original Mix)
Det är förstås snudd på omöjligt att släppa att Monday väldigt mycket känns kalkerad rakt av från Chemical Brothers episka Star Guitar. Men det finns sämre förebilder att välja än en av 00-talets absolut bästa låtar. När Angello efter ett par minuter sedan ger Monday tillåtelse att börja skapa sig en egen identitet, till stora delar byggd på stegrande tranceelement, blir slutresultatet en långsam klättring uppför den atmosfäriska progressivhousens melodiska och vindsugande bergsvägg, där solen till sist spränger fram runt de välpolerade snötopparna.

Tiga Love Don’t Dance Here Anymore
Med avstamp i en snygg ordlek skriver Tiga under nästan elva minuter ännu ett kapitel i den ständigt omskrivna historien om lördagnatten. Om dansgolvet. Och om kraschlandningen när magin släpper och ljusen tänds. Men också den sorgfyllda nostalgin från en svunnen era då musiken var bättre, människorna vackrare och dansgolvet var på liv och död. Stillsamt stämplar ett gospelvibbande piano vår inträdesbiljett innan vi kastas rakt ut i en stjärnbestrött discokosmos med rymdljud, koskälla och trummande från Das Pop-sångaren Bent Van Looy. Berättelsen om att växa ifrån den en gång omöjligt livsnödvändiga kärleken blir en backspegelfärd nära släkt Baxendales mästerliga I Love the Sound of Dance Music.

Lyssna på youtube

Kerli Walking On Air (Josh Harris Mix)
Om man ser ut som Lady Gaga och har en Björk-light-brytning är det väl i dessa tidevarv inte särskilt konstigt att man förr eller senare plockas upp av något storbolag. Kerli Kõiv gjorde den inte helt självklara resan från det kommuniststyrda Estland, i sina sista självande dagar, till att tjugo år senare sjunga omkull L.A. Reid så till den grad att ett skivkontrakt med Def Jam svängdes ihop snabbt som bara den. I sin Lester Mendez-producerade originalversion låter Walking On Air rätt mycket som Kerli sjunger: a little creepy girl with her little creepy face, sjunget med en röst som utan problem hoppar mellan det lolitaoskyldiga och det Christina Aguilera-stora. Men när så Josh Harris, som verkar ligga snabbprogrammerad hos alla stora amerikanska r’n'b-artister som vill housa till sig, fått som han vill blir det som oftast när Josh är igång: en pumpande, glittrande, digital och snyggt svängande dansgolvsfest.

Faze Action feat. Yam Who? & Mary Moore In the Light of a Miracle
Från att ha varit en udda och rätt underjordisk fågel på det tidiga åttiotalets discokraschade dansgolvsscen har Arthur Russell sedan det stora upplivningsarbetet tog fart på allvar i samband med 2004 års Calling Out of Context nästan kramats sönder i alla möjliga sammanhang. Självklart var det bara en tidsfråga innan vi skulle se en tributskiva. Glädjande nog blev Go Bang! A Tribute to Arthur Russell en riktigt trevlig historia, som till stora delar gjorde Arthur rättvisa. Bäst av allt blev det när Faze Action och Yam Who? Gav sig i kast med In the Light of a Miracle. Basgången och fyrfyran tar för sig betydligt mer av utrymmet, Faze Actions patenterade suggstivstråkar har kanske aldrig haft en mer självklar plats och när sedan hela kalaset får sällskap av ett Going Back to My Roots-piano blir resultatet discoglitter och housesväsande i en alldeles fantastisk kärleksaffär mellan dåtidsdisco och nutidshouse.

Lyssna hos Juno

Marshall Jefferson presents Ragtyme Raindance (Joey Negro & Marshall Jefferson Mix)
2009 var det 23 år sedan Marshall Jefferson släppte sin banbrytande klassiker Move Your Body (som lär vara den första houselåt som använde det idag så självklara: ett piano). En låt som mer än väl förtjänar sin undertitel (The House-Music Anthem). Två år senare spelade han in Raindance med vokalhjälp från Ragtyme, eller Byron Burke, Herb Lawson och Byron Stingily. Kort sagt den trio som några år senare skulle segla upp som en av garagegenrens allra främsta företrädare, fast då under namnet Ten City. Trots att den var färdig släpptes aldrig Raindance – förrän nästan 20 år senare. Allt tack vare att Dave Lee landade i New York och fick höra låten spelas på en klubb någonstans. Den enda lyssningen satte ett så djupt avtryck att Lee, numer mest känd som Joey Negro, två decennier hörde av sig till Marshall Jefferson och bad att få höra den igen. Eftersom inte ens Marshall satt på mastertejperna satte ett detektivarbete igång för att hitta dem. När de till sist återfanns i Chicago (förstås) putsade Joey upp låten och såg till att resten av världen också skulle få uppleva Raindance. Resultatet är en alldeles hejdlöst housefest av bästa pianodansande, trumhamrande och hi-hat-väsade oldschool-snitt – med Byron Stingilys fantastiska falsett som kronan på verket. Marshall Jefferson. Ten City. Joey Negro. Det är verkligen nästan för bra för att vara sant.

ALLA DELAR 2009

100 fantastiska låtar 2009

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008

Numera brukar bokmässan ha över 100 000 besökare. Det är trångt, varmt och syrefattigt. Tidigare undveks lördagen med fördel men numera är det lika tjockt precis hela helgen. Förutom kanske fredagen då. Det kan vara värt några timmars flextid för att kunna andas mellan montrarna.

Det är inte bara trängseln som gör att mässan inte riktigt är vad den en gång var. En stor del av hallarna tas numera upp av Norstedts, Adlibris och Natur & Kultur. Det är gigantiska montrar. De säljer containermängder med böcker. Visst går man därifrån med stora kassar släpandes i golvet men det är ofta runt hörnet som fynden finns. Ta en sväng om landskapsmontrarna och de mindre förlagen. Det kan vara värt att köpa en kortroman för fyrtio kronor på chans. Adlibris-böckerna kan man ju faktiskt köpa på nätet. Och få hemskickade.

Jag har försökt hitta se- och hörvärda musikevent under helgen. Det var svårt. Dels har det inte släpps nämnvärt mycket bra musikböcker under året. Skörden har snarare bestått av ännu fler heorinskjutna biografier av bortglömda hårdrockare. Senast i raden var… trumvirvel… Guns ‘n’ Roses-trummisen Steven Adler(!) som försökte minnas var han varit och vad han gjort.

Är det någon musikbok som däremot varit på allas läppar under året så är det Patti Smiths självbiografiska berättelse om början av en karriär i sextiotalets New York. Vare sig det är Karin Alvtegen eller valfri tv-kändis som intervjuats i dagspressen har det ständiga svaret på ”Vad läser du just nu?” varit Just Kids av Patti Smith. Den svenska översättningen kom i år och trots att den, liksom Suze Rotolos A Freewheelin’ Time: A Memoir of Greenwich Village in the Sixties, mest handlar om en känd pojkvän (Robert Mapplethorpe respektive Bob Dylan) är det ändå en läsvärd skildring av valen och icke-valen i skapandet av en karriär. Apropå Dylan så gav Sean Wilentz för några veckor sedan ut sin bok Bob Dylan in America. Wilentz fokuserar på Dylan i sextiotalets tidsanda och i relation till andra kulturyttringar och politiska fenomen. Kanske mer om USA än om Dylan.

Patti Smith kommer inte till Bok & Bibliotek som startar idag men boken finns med all säkerhet att köpa i någon av de gigantiska montrarna. Den svenska översättningen heter, liksom originalet, Just Kids.

En svensk artist som släpper en bok lagom till bokmässan – idag faktiskt – är Håkan Hellström.
Boken är en orgie i bilder och anekdoter från Hellströms tioåriga karriär och från uppväxten. Det följer med en CD med bonusmaterial också. På söndagen pratar Håkan Hellström med Filip och Fredrik på Musiktorget.

Filip och Fredrik pratar med Håkan Hellström
V-hallen
Söndag 15.00

Till V-hallen kommer även Andres Lokko på söndagen för att prata om sina böcker och om tjugo år som musikskribent. Moderator är Natalia Kazmierska.

Andres Lokko och Natalia Kazmierska
V-hallen
Söndag 13.00

Han kommer även att prata med SvD:s Stefan Eklund på lördagen om ungefär samma sak.

Andres Lokko och Stefan Eklund
Monter B02:39
Lördag 15.30

Är man intresserad kan man även lyssna på Jan Gradvall prata kritikens framtid med Nils Schwartz i Expressens monter på fredagen.

Jan Gradvall och Nils Schwartz
Monter F01:39
Fredag 14.00

Slutligen så kan det vara värt att besöka mässan på fredagen för att lyssna till Cult of Luna som berättar om och spelar upp delar från sitt bok- och ljudboks-projekt Eviga Riket. Boken och cd:n kom i vintras och skildrar Holger Nilsson som förlorar sin familj och hamnar i en parallell djurvärld.

Cult of Luna
Monter: Litterär Turism i Norr, E03:20
Fredag 16.30

Glöm inte att följa bokmässan på vår systersajt dagensbok.com.

Backstreet Brit Funk tells the story of the underground scene in the UK when punk and disco were giving way to a new blend of jazz, soul and funk, heavily influenced by the American big hitters of the day but re-worked by the UK pioneers for the British dancefloors.

Den sammanfattningen säger ungefär det mesta om Z Records brittiska skivbackssafari. Det här är en samling med den musik som reste sig när dammet efter discokolossens kollaps lagt sig där i början av åttiotalet. Discokraschens överlevare, och för den delen punkens skadeskjutna offer, stapplade fram utan att ha en självklar formel att forma sig efter längre. Resultatet blev ett årtionde av som en gång för alla sköt håll på alla vattentäta genreskott och som bubblade av kreativitet och nya musikaliska riktningar. Postpunk, New Wave, Hiphop, Electro – genrer föddes i ett sällan skådat tempo. I New York och London sökte discon och punken varandras tröst, ett äktenskap som bland annat finns dokumenterat genom samlingsserien Disco Not Disco.

När nu Z Records ger ut Backstreet Brit Funk är det inte första gången som bolaget tittar i backspegeln. I diskografilistan finns samlingar som The Soul of Disco och Destination: Boogie. Vad alla de här uppräknade samlingarna, plus serier som Disco Spectrum, har gemensamt är att mannen bakom dem alla heter Joey Negro. Och Z Records är hans egenägda lekstuga.

När det handlar om arkeologiska gärningar i discons till synes bottenlösa källa finns det få, om ens någon, som kan mäta sig med Joey Negro. Det är inte bara det att han har en osviklig smakkompass, han lyckas dessutom varje gång rota fram rariteter som knappt ens de riktiga discoskallarna hört talas om. En ny Joey Negro-samling kan få självutsedda discoexperter att kasta sig ut på eBay eller vända upp och ner på alla backar hos den lokale skivhandlaren med samma desperata blick som kan ses hos bokhandelsbesökare minuterna efter det att nobelpristagaren i litteratur har tillkännagetts.

Och den här gången är det Joeys hemland som hamnar i strålkastarljuset. Och som alltid finns här gott om nya bekantskaper för mig.

Visst finns det bekanta namn. Freeez, 52nd Street, MBT och The Cool Notes. Samlingens två mesta höjdpunkter var också tidigare favoriter: China Burtons You Don’t Care (About Our Love) (i en version lite omklippt av Joey) och framförallt Hudson Peoples Trip to Your Mind. Men så finns det alltså en väldig massa annat. A collection of the UK’s finest underground soul, jazz, funk and disco, där användandet av ”underground” är mer än ett ord som lät bra i titeln.

Samtidigt sätter undertiteln också fingret på det lilla problem jag har med Joeys senaste samling. Det här är inte en ren discosamling, det är en samling som utforskar just det som föddes ur och influerades av discon – men också av den tidigare musikhistorien. Det är därför inte särskilt förvånande att Incognito återfinns som ett av namnen. För på Backstreet Brit Funk hörs tydliga spår av det som några år senare, när åttiotalet precis hunnit bli nittiotal, skulle få epitetet Acid Jazz och för en tid vara ungefär det hippaste som fanns, med skivbolaget Talkin’ Loud och namn som Jamiroquai, Brand New Heavies, Galliano, Young Disciples och just Incognito. Jazzgitarrer, orglar, blåssektioner och basgroovande.

I sina bästa stunder kunde acid jazz vara enastående groovefester. I sina mindre roliga stunder blev det groovefester som gick lite överstyr och där groovet fick ta över stereon på bekostnad av melodier och refränger. Är man melodiejunkie som jag betyder det förstås att saker och ting fick slagsida av ett slag som inte riktigt funkade för mig.

Precis samma sak återfinns på Backstreet Brit Funk. När tyngdpunkten ligger i de jazzigare eller funkigare regionerna, inte sällan instrumentalgroovande regioner, så konstaterar jag att det är snyggt och inte sällan just groovigt. Men att det däremot är något som fattas. Till och med rätt briljanta Trip to Your Mind lider av sin tiominutersversion.

Inte helt oväntat är det vi dansar in närmare discons hjärta som jag fångas. Bland mina potentiella framtida namndropparkandidater finns Savannas huvudgungande handklappsboogie Never Let You Go med sitt scatsolo, Style X:s blåsdrivna No Secret Affair och E.S.G.-minnande Feel the Real med Adrenalin. Och så de tidigare bekantingarna: MBT:s You Know Too Much, mitt emellan Dancing in Outer Space och Expansions, 52nd Streets Express och The Cool Notes I Wanna Dance (ja, mycket för att gitarrmelodin är plockad rakt av från B.B. & Q. Bands On the Beat). Då är samlingen Joey Negro-bra. Problemet är att den inte är Joey Negro-bra hela tiden.

Nu låter det kanske som att Joey nästan ger oss en enda lång dikeskörning. Så är förstås inte fallet. Om man bortser från det rent skivhistoriska värdet, det vilar lite Northern Soul över samlingens småobskyra sammanslutning, så är det fortfarande väldigt snygg jazzfunkdisco större delen av tiden. Går man dessutom igång på groove mer än låtar och melodier sitter förmodligen Backstreet Brit Funk som en smäck – särskilt när allt avslutas med en funkflöjt på årets första grönbete.

För egen del har Joey Negro skämt bort mig lite för mycket med samlingar av löjligt hög klass att jag ska gå igång riktigt lika mycket som jag skulle vilja. Den här gången.

So Runs the World Away är ett ganska typiskt Josh Ritter-album. Det är grått och regnigt, dramatiskt och målande. Det är betydligt mer än hans tidigare pianoballader och tillrättalagda yvighet. Rattling Locks är svart och överdramatisk.

Frostbite and heartsickness ain’t neither one of them so bad if you can understand the reason why.
/…/
Heaven must be hotter than the Bible tells.
I woke up sorry I was living.
Rather than rattling your locks I’d rather spend another night in hell.

Rattling Locks

So Runs the World Away är förmodligen Ritters bästa album hittills, i alla fall om han ska spela för den stora massan. Sneddande mellan Springsteen-referenser, försiktiga blåsslingor och teatrala verk med tunga trummor och pratig sång ges en föreställning som känns mer sammanhållen än tidigare. Det är tyngre, rakare och framför allt… äldre. Josh Ritter behöver inte leta historien längre, låta sig alltför mycket inspireras av tidigare rockikoner eller lägga känslorna på utsidan. So Runs the World Away är långt från Ritter själv. Istället står något annat i centrum.

So Runs the World Away är ett album för likgiltiga dagar. So Runs the World Away tillför ingenting. Det hänger mest runt dig, i luften, som en påminnelse om historia och känslor som du önskade att du hade. So Runs the World Away är ett perfekt sällskap en dag du inte riktigt orkar med någonting annat. Det är söndagsmusik som låter dig vara utan att vara intetsägande. Det skiftar stämning, takt och orkestrering utan att du märker det. Men lyssnar du så levererar det.

När nu Voluspa till slut landat så är det väl bara att konstatera att det bästa.. tja, det hade vi nog redan hört. Så mycket står Solid Gold ut.

Ett tema, om än inte uttalat, för Voluspa är uppenbarligen eskapism; väntan och hopp om en förtrollad molntussdröm. Den med lite kunskaper i litteraturhistoria kan dessutom också knyta fast albumtiteln i det hela. Visserligen nog så trevligt i sina stunder, men alltför mycket dansande runt eldar, åkallande av mytologiska väsen och spirituell rening tar på krafterna.

I avslutande Thunderbird, det spår som mest närmar sig en klubbproduktion, Freya’s Ghost, en mjuk, behagligt lågmäld historia samt stråksamplingarna på Dance Around the Fire är The Golden Filter ett utmärkt sällskap på den halvt disiga, halvt neonbelysta nydiscostigen. Annars är det ofta utfyllnad, om än oförarglig sådan. Men faktum återstår, Solid Gold är den klart största behållningen här, och det utan att vara någon nyhet.

1. Freddie Wadling The Dark Flower/Den mörka blomman

   Tvetydigheten i att vara artistsveriges mest ljusskygga personlighet och samtidigt en av de mest älskade artisterna är långt från självvald, men likafullt ett faktum. – Jonas Appelqvist

2. Fever Ray Fever Ray

   Ingen kan som Karin. Känns som ett naturligt steg efter Silent Shout. Tills skivan släpps ordentligt tänker jag knarka mp3-filerna. – Dixit

3. Thåström Kärlek är för dom

   Underbar skiva, förstår inte varför inte denna fanns på redaktionens mest lyssnade.. men men, härlig härlig! – Dragonteeth

4. Animal Collective Merriweather Post Pavillion

   Lite för lite galenskap och oväntade grejer på den här skivan, men melodierna är ju finfina. – Henrik

5. Kent Röd

   Är det bara jag som får Roy Andersson vibbar från plattan?
   Speciellt första spåret och en del text-rader känns väldigt Roy Anderssonskt. Kanske har Roy och Jocke Berg typ samma blick för vår samtid. – Göta-Petter

6. The xx XX

   minimalistisk pop av finaste märke, lutar åt att det här blir årets debutskiva. – antz

7. Girls Album

   så bra! – pravda flyers

8. Grizzly Bear Veckatimest

   Synd att jag inte kan med sångarens röst, för musiken och arrangemangen är ljuvliga. – Wavering Radiant

9. Wilco Wilco (the album)

   Som alltid när Herr Tweedy&Co är i farten, en smula ojämnt men ändå strålande!
   Efter 2 ganska så “vanliga” plattor i rad väntar jag nu med spänning på nästa Wilcoplatta där man säkert tar ut svängarna lite mer (typ “A ghost is Born”), då spelar Wilco i en helt egen division. – J.P.Jones

10. Phoenix Wolfgang Amadeus Phoenix

    Hmm, catchy låt. Kanske vore något detta… – westost

11. Anna Järvinen Man var bland molnen
12. Effenberg Associations
13. Röyksopp Junior
14. Lily Allen It’s not me, it’s you
15. El Perro del Mar Love Is Not Pop
16. The Bear Quartet 89.
17. Mastodon Crack the Skye
18. bob hund Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
19. Jenny Wilson Hardships!
20. Bill Callahan Sometimes I Wish We Were and Eagle
21. [Ingenting] Tomhet idel tomhet
22. Deportees Under the pavement the beach
23. Dropkick Abelay Hotel
24. Kings of Convenience Decleration of Dependence
25. Mattias Alkberg Nerverna
26. Antony & the Johnsons The Crying Light
27. Tom Waits Glitter and Doom
28. Jonathan Johansson En hand i himlen
29. Muse The Resitance
30. M. Ward Hold Time
31. JJ No 2
32. Regina Spektor Far
33. Bat For Lashes Two Suns
34. Neko Case Middle Cyclone
35. Dinosaur Jr Farm
36. Iron & Wine Around the Well
37. Fuck Buttons Tarot Sport
38. Florence and the Machine Lungs
39. Taken By Trees East of Eden
40. The Pains of Being Pure at Heart The Pains of Being Pure at Heart
41. Markus Krunegård Prinsen av Peking
42. Leonard Cohen Live in London
43. Markus Krunegård Lev som en gris, dö som en hund
44. Andrew Bird Noble Beast
45. Richard Hawley Truelove’s Gutter
46. Raekwon Only Built 4 Cuban Linx… Pt. II
47. Yeah Yeah Yeahs It’s Blitz
48. Julian Casablancas Phrazes for the Young
49. Perssons Pack Öster om Heden
50. SKRIET Skriet

1. Fever Ray Fever Ray
   

   Jag slås av det stora mörkret på Fever Ray:s självbetitlade debutskiva. Men jag är osäker på vad mörkret består av. /…/

   Det långsamma tempot och de mörka malande tonerna. Även om det strös ut rikligt med lättare toner ovanpå anrättningen smakar det sorg. Det smakar uppgivenhet, förlorad kraft. Men även om smaken är kraftlös är musiken som framkallar den stark

2. Q-Tip Kamaal The Abstract
   

   Den omisskänliga rösten är så klart intakt även om han här ofta testar stämbandens förmåga att sjunga snarare än rappa. Jag är sucker för den där rösten och tycker att den funkar minst lika bra när han sjunger.

   Musikaliskt handlar det om fusionjazz med försiktiga stänk av hiphop snarare än hiphop med försiktiga stänk av jazz.

3. The Bear Quartet 89
   

   Malmö, 2009. Efter ett tretton skivor långt samarbete med A West Side Fabrication är det nu Adrian Recordings som tar emot stafettpinnen i och med 89. Detta, som råkar vara Malmöbolagets 89:e släpp, är årets mest emotsedda och infriar precis allt jag någonsin hoppats på. Till stor del lyser den experimentella lustan från Saturday Night och Eternity Now med sin frånvaro och en bred ljudbild av stora trummor, dubbelkaggar, effektpedaler och melodier att dö för träder istället fram. Mattias Alkbergs uttalande tidigt i inspelningsprocessen om att vilja låta som Kate Bushs två första skivor är inte långt från sanningen.

4. Röyksopp Junior

Bergenduon släpper sitt mest gjutna album till dags dato. Med namnkunniga gäster (Karin Dreijer Andersson, Robyn och Lykke Li) nås högre höjder än de nått på föregående skivor. Det är krispigt, färgstarkt och oemotståndligt. Och hittigt så det förslår.

5. Maskinen Boys II Men
   

   Texterna är fyndiga, stundtals väldigt personliga och med snabba flows och välstrukturerade när det gäller rim. Det vill säga på en betydligt högre nivå än en electrogenren som oftast består av repetitiva fraser med effektmixning. Dessutom den fortsatta fascinationen för Portugisiska språket, i det här fallet från Bonde do Role och Marina Gasolina från samma grupp. Skivan innehåller förutom texter en del instrumentala partier, fina slingor och rivig bas.

6. Little Dragon Machine Dreams
   

   Machine Dreams låter som en film där Yukimi Naganos röst springer runt i en retrofuturistisk science fiction-dröm i bjärta färger. Det är ett programmerat rymdäventyr med det analoga synth-80-talet i minneschipet. Helkroppsdräkter och glashjälmar.

7. Mariachi El Bronx El Bronx
   

   Och de gör det fantastiskt, på trovärdigt eget sätt. De fuskar inte, de gör det i och för sig lekfullt, men inte tramsigt. De bryter inte ens mot de textmässiga reglerna där mariachi-band traditionellt sjunger kärlekshymner. Även om det här är utbytt till Despretador. Eller som den hette när de först spelade den live: Gary Glitter.

8. Deportees Under the Pavement – the Beach
   

   Det kan knappast undgått någon som läst intervjuer med bandet senaste tiden att skivan andas ideologi och politiska undertoner och ja, det är alldeles korrekt. Fast aldrig genom de stora gesterna. Alltid på ett subtilt och stilfullt sätt som filtreras genom en popmusik det var längesedan jag hörde från ett svenskt band.

9. Thåström Kärlek är för dom
   

   Det är en fin linje han numera balanserar på. Det är få förunnat att ligga på rätt sida Lundell-träsket. Joakim lyckas. Med den strålande äran ska tilläggas. I och med Skebokvarnsvägen 209 skrevs ett nytt kapitel i Thåströms karriär, det mest utlämnande världen tagit del av. Fram tills nu.

10. Anna Järvinen Man var bland molnen
    

    Det jag funderar över när jag lyssnar på Anna Järvinens andra skiva Man var bland molnen är vad alla manliga svenska artister håller på med? För det enda de verkar duga till är att stå i bakgrunden när briljanta kvinnor tar över helt och hållet.

11. Kongh Shadows of the Shapeless
12. Jason Lytle Yours Truly the Commuter
13. Wilco Wilco (the album)
14. Dundertåget Skaffa ny frisyr
15. Animal Collective Merriweather Post Pavillion
16. Grizzly Bear Veckatimest
17. bob hund Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
18. Alicia Keys The Element of Freedom
19. Bill Callahan Sometimes I Wish We Were an Eagle
20. Fashawn Boy Meets World
21. Empire of the Sun Walking on a Dream
22. Kent Röd
23. Mastodon Crack the Skye
24. Wolves in the Throne Room Black Cascade
25. Prefab Sprout Let’s Change the World With Music
26. Yo La Tengo Popular Songs
27. Maxwell BLACKsummers’night
28. DOOM Born Like This
29. Sonic Youth The Eternal
30. Brother Ali US
31. The Gossip Music for Men
32. Fat Freddy’s Drop Dr. Boondigga & The Big BW
33. Pet Shop Boys Yes
34. Mono Hymns to the Immortal Wind
35. Amerie In Love & War
36. Princeton Cocoon of Love
37. Cam’ron Crime Pays
38. Guadalupe Plata Guadalupe Plata
39. Buried Inside Spoils of Failure
40. Love Olzon Fri från dig
41. David Sylvian Manafon
42. Jonas Kullhammar Quartet The Half Naked Truth 1998-2008
43. Shafiq Husayn Shafig En A-Free-Ka
44. Mayer Hawthorne A Strange Arrangement
45. Samling Go Bang! A Tribute to Arthur Russell
46. N’Dambi Pink Elephant
47. Bat for Lashes Two Suns
48. Rikard Wolff Tango
49. Converge Axe to Fall
50. AC4 AC4
51. The Stoner Hat Music
52. Sha Stimuli My Soul to Keep
53. Delorean Ayrton Senna
54. Lorentz & M. Sakarias Vi mot världen
55. Eyedea and Abilities By the Throat
56. The Flaming Lips Embryonic
57. Skyzoo The Salvation
58. Shrinebuilder Shrinebuilder
59. The Ghost of a Thousand New Hopes, New Demonstrations
60. Chrisette Michele Epiphany
61. Madness The Liberty of Norton Folgate
62. Svarte Greiner Kappe
63. Editors In This Light and on This Evening
64. HEALTH Get Color
65. Elephant Stone The Seven Seas
66. Switchblade Switchblade [2009]
67. Wooden Shjips Dos
68. Above & Beyond presents OceanLab Sirens of the Sea Remixed
69. Sa-Ra Nuclear Evolution: The Age of Love
70. Qwel & Maker So Be It
71. My Dying Bride For Lies I Sire
72. Max Essa Continental Drift
73. Nephew DanmarkDenmark
74. The Horrors Primary Colours
75. Dark Funeral Angelus Exuro Pro Eternus
76. Depeche Mode Sounds of the Universe
77. A Place to Bury Strangers Exploding Head

Nu vore det fel att säga att Arthur Russell gick obemärkt förbi under sin alltför korta livstid. I det vakuum som uppstod när sensjuttiotalets två stora musikmonoliter kollapsade in i varandra var Russell en av dem som fyllde tomrummet med spillror från implosionen: rytmen och dansgolvet från discon, attityden och kläderna från punken. Postpunken och leftfielddiscon fick New York att blomma upp igen. Oavsett om han kallade sig Dinosaur L, Loose Joints eller kanske bara ”Arthur Russell” så fanns den kreativa cellisten där.

Men även om Russells kreationer blev underjordsklassiker i samma stund som de släpptes – och har fortsatt haft en given plats i spellistorna hos alternativfantasterna – så var det först när Strut gav ut den omistliga samlingen Disco Not Disco med tre Russell-låtar år 2000 som världen verkligen började få upp ögonen för den egensinnige musikskaparen. Rough Trade gav sedan 2004 ut samlingen Calling Out of Context och saker och ting började verkligen röra på sig. Förutom mer grävande i både de utgivna och outgivna Russell-arkiven (han lär ha lämnat 1000 outgivna, mer eller mindre färdigställda alster efter sig vid sin död) och återutgivningar har vi sedan dess också fått dokumentären Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell och biografin Hold On to Your Dreams: Arthur Russell and the Downtown Music Scene 1973-1992.

Arthur Russell fascinerar. Och inspirerar.

Men trots detta har det egentligen aldrig kommit något så självklart som en uppdatering av Russells musik av och med nutida artister. Musiker som haft Russell som inspirationskälla. Inte förrän nu, när Electric Minds samlat ihop ett knippe namn med uppdrag att ta sig an Arthur Russell från ett 2009-perspektiv. Det har resulterat i ett startfält som inkluderar bland andra Faze Action, Max Essa, Pocketknife och väldigt många förekomster av Yam Who?

Hur låter då Arthur Russell anno 2009? Tja, ville jag vara lite drygcynisk skulle jag kunna konstatera att steget mellan originalmaterial och omstöpningar inte är särskilt långt – snudd på smått meningslöst. Om jag är på lite mer välvilligt inställt humör skulle jag istället konstatera att just det här är ett bevis på hur tidlös Russells musik faktiskt är. Och framförallt har den församlade hyllningskören tagit fasta på kärnan och finslipat den. Konturerna har blivit mindre skissartade. Musiken har knuffats några steg närmare dansgolvet med mer uttalat basgångsarbete. Dessutom har bytet av sångare också gett musiken ett mer finslipat helhetsintryck (för även om jag gillar Arthur Russells svajiga röst kan den lätt bli lite för mycket i längre partier).

Perfektion hittas som vanligt i detaljerna och i det hänseendet har Go Bang! lyckats riktigt bra. Och som allra bäst blir det när Faze Action och Yam Who? gör gemensam sak i sin uppdatering av In the Light of a Miracle. Basgången och fyrfyran tar för sig betydligt mer av utrymmet, Faze Actions patenterade suggstivstråkar har kanske aldrig haft en mer självklar plats och när sedan hela kalaset får sällskap av ett Going Back to My Roots-piano blir resultatet discoglitter och housesväsande i en alldeles fantastisk kärleksaffär som dansar sig högt, högt upp i listan över omistliga låtar 2009.

En låt som förhoppningsvis, tillsammans med de andra på Go Bang! får avsedd effekt: att få fler att upptäcka huvudpersonen. För det här är verkligen en väldigt, väldigt bra inkörsport till Arthur Russells värld.

Skönlitteratur om musik, böcker om musik, biografier, självbiografier och böcker av musiker. Vi går igenom våra favoriter och tipsar.

Marias tips:

John Peels självbiografi Margrave of the Marshes. John Peel dog under tiden han skrev boken och hans fru Sheila Ravenscroft skrev klart den.
Alex Kapranos matkrönikor från The Guardian samlade i Sound Bites.
Greg Kot Learning How to Die om Wilco.
Mark Oliver Everetts sorgset humoristiska självbiografi Things the Grandchildren Should Know.
Jeff Tweedys diktbok Adult Head.

Mats tips:

Legs McNeil & Gillian McCain Please Kill Me – Den ocensurerade historien om punken. Det var bättre förr.
Michael Moynihan & Didrik Söderlind Lords of Chaos: The Bloody Rise of the Satanic Metal Underground. Medan kyrkor brann och diverse black metal-hjältar sköt ihjäl varandra, så lyckades de skapa något alldeles fantastiskt. Det mesta finns att läsa här, även om det är på sin plats att ifrågasätta författarnas syfte med boken.
Håkon Moslet Saegan om denimfolket – Turboneger. Boken är snudd på bisarrt faktaspäckad och har den goda smaken att utelämna de sista mindre intressanta åren.
Nina Antonia Too Much Too Soon – The New York Dolls. Rock i sitt esse som återges på ett trevligt och seriöst sätt.
Carlsson, Johansson & Wickholm Svensk punk 1977-1981 – Varför tror du vi låter som vi låter…. Mer humor än politisk kamp, men mest av allt resulterade det i bra musik.

Kal tipsar:

Our Band Could Be Your Life av Michael Azerrad om amerikansk indie från 1981 till Nevermind.
Hip-Hop America av Nelson George om hiphopens uppväxt.
The Portable Henry Rollins av Henry Rollins. Det liknar typ en greatest hits-skiva av Henry Rollins skrivande. Tappar i sammanhang, men man får mycket.
Chuck Klostermans Fargo Rock City. Jag är osäker på hur den här boken ska beskrivas. Men kanske som en dokumentär roman om Chucks uppväxt som heavy metal-fan och hur den uppväxten tecknar hårmetalhistorien.
It’s About That Time av Richard Cook om Miles Davis. Egentligen inte en biografi, utan snarare en genomgång av hans skivor. Intressant som bredvidläsning när man lyssnar sig igenom hans katalog.

Musiknyheter från veckan

Speech Debelle vann Mercury Music Prize. (Spotify)
Tracks fyller 25 år och 1000 program
Glasvegas-sångaren försvann
Nine Inch Nails spelade sin sista liveshow någonsin

Veckan som gått

The Bear Quartet 89
Young Chris The Network
YACHT See Mystery Lights
Pixie Carnation Fresh Poem EP
1900 1900
Grand Archives Keep In Mind Frankenstein
Raised Fist Veil of Ignorance

Grejen med Yo La Tengo är att man vet att de alltid levererar. När andra band i bästa fall spottar ur sig en genialisk låt per skiva har Yo La Tengo en standard och ett omdöme som aldrig sviktar. Oavsett vad de är inne på för tillfället – kraut, loungejazz, flanellskrän, gitarrpop eller, som på Popular Songs, allt samtidigt – lyckas de alltid ro hem det med bravur. Min Jules, Yo La Tengo, är till och med snygg i morgonfrisyr och med intorkat dregel i mungipan.

Just denna genomgående genialitet är naturligtvis lika närvarande som vanligt på Popular Songs. Bandet plockar från hela sitt begåvningsspektra, vilket inte vill säga lite. Är det inte älskvärd gitarrpop med solen i ögonen och sand mellan tårna är det kanske distade vaggvisor som trollbindande vackra Avalon Or Someone Very Similar, där Georgia Hubleys röst sveper in en i ett sockersött moln, och är det inte det så är det kanske monotont mangel som i det 15 minuter långa avslutningsspåret And the Glitter Is Gone.

Och när man trodde att ett band inte kunde vara mer kritikervänligt passar de dessutom på att slänga den alldeles perfekta Four Tops-pastischen If It’s True, där det gifta paret (gifta paret!) Georgia och Ira Kaplan stämsjunger ljuvt över stråkarna från I Can’t Help Myself (Sugar Pie, Honey Bunch). Undantaget trummorna från Be My Baby är det gissningsvis världens mest samplade intro, men eftersom Yo La Tengos ömma händer gör något nyskapande av de mest oväntade byggmaterialen känns det som att höra det för första gången.

Yo La Tengo, ni vet att jag egentligen aldrig har brytt mig speciellt mycket om andra band. Det kanske händer att jag tröttnar och försvinner då och då, men egentligen är det ingen som förstår mig som ni. Jag kan inte tänka mig en bättre livskamrat.

Och ännu mer nu för att de väljer att bli ett annat band nu, ett mariachi-band.

Mariachi är mexikansk traditionell musik, ursprungligen ett band som spelade till fest. Och iklädda charro-uniformer får vi The Bronx i ny sättning. Med guitarrón, vihuela, blås och spansk gitarr.

Och de gör det fantastiskt, på trovärdigt eget sätt. De fuskar inte, de gör det i och för sig lekfullt, men inte tramsigt. De bryter inte ens mot de textmässiga reglerna där mariachi-band traditionellt sjunger kärlekshymner. Även om det här är utbytt till Despretador. Eller som den hette när de först spelade den live: Gary Glitter.

De följer traditionen men gör det med en punkattityd som för skivan så långt att jag inte velat höra något annat sen jag fick den i början av juli. Det är mariachi, det är uppblandat med den popsensibilitet som alltid skint igenom deras punk och det är The Bronx.

Dessutom finns här några av årets bästa låtar. Sleepwalking var den jag fastnade för först. Den spanska gitarren leder in i sången och Matt Caughthran croonar att han följer månens ljus, vemodigt och med hjärtat utanpå den svartvita charrojackan. Slave Labour moraliser uppfodrande med sitt blås. Matt låter sårad och kämpande. Sårad för att du ens behöver fråga.

Och sen allra bäst: My Brother the Gun. Även om det känns fel att kalla den så, jag vill ju bara att den ska heta Mi hermano y pistola. Årets låt hittills.

Kerrang! intervjuar Matt och Joby om Mariachi El Bronx och visar en del av spelningen från ATP London:

Om A Year in Love and Music är en lakonisk lägesuppdatering är ‘Em Are I rimligtvis en slags fördjupande fortsättning på Lewis försök till självterapi. Musikaliskt rör det sig om klassisk amerikansk indiepop, men som den verbala multikonstnär/bulimiker Lewis är låter han sina finurligt litterära texter stå i centrum.

Naturligt nog händer det att Lewis och hans kvickheter stundtals tycks balansera på gränsen mellan klarsynt klurighet (Woody Allen, Jonathan Richman) och ren och skär gräslighet (Of Montreal, filmen Juno). Är man för snabb att döma är det lätt att man missar den centrala hjärtesorgen, som ligger som en skir vattenstämpel över produktionen och kräver ett alldeles särskilt ljus för att förnimmas bland sarkasmerna.

För det är lyckligtvis varken Ellen Page eller någon distanslös unge Werther-typ vi har att göra med. När Jeffrey Lewis håller upp sitt krossade hjärta för allmän beskådan är det med samma barnsliga uppriktighet, värme och humor som återfinns närmast hos underfundiga popsnillen som Daniel Johnston. Lewis lidande är inte fjättrat i några inbillat patologiska bojor. Han vet att känslor, till skillnad från människorna de drabbar, aldrig är unika och att det är just därför det är så viktigt att tala om dem. ”Everytime I feel that I just can’t feel worse I find out that it isn’t true” sjunger han i den enastående charmiga Broken Broken Heart, lika nasalt och svajande som man kan begära av en flanellklädd Brooklyn-bo, och det låter varken pubertalt eller krystat. Det låter precis som det faktiskt kan kännas när ens ex tillika kompbasist träffar en ny och man inser att man konsekvent har betett sig som ett känslokallt stolpskott mot personen man älskar mest i hela världen.

”At least Obama got elected!”, står som fotnot i A Year of Love and Musics avslutande ruta. För hur nere Jeffrey Lewis än är, är hoppet aldrig helt borta. Det gör honom mänskligare än alla klemiga Conor Oberst-kopior i hela världen.

Det märks att det hela går på schema. Någon minut efter utsatt tid stolpar Fletch upp på scenens högerkant, svängandes med luggen. Gore, för alltid oförmögen att släppa kopplingarna till fetischen, åtminstone vad gäller scenklädsel, är en rynkig space age loverboy i silverkostym på vänstern. Dave Gahans ego kommer infarande i sedvanlig stil.

Inledande In Chains lämnar publiken lätt perplex, och de flesta föredrar att låtsas som att det regnar. Wrong känner fler igen, och det är inte heller speciellt svårt att svänga på håret till den tunga basen. Gahan låter underligt tilltäppt och det är tydligt att majoriteten inte hört Sounds of the Universe. När bandet sedan kastar sig in i Hole to Feed, i dess skräniga albumversion, börjar det bli obekvämt. ”Jag vet inte om jag vill vara kvar”, viskas det i publikhavet. Och det är tydligt att oavsett hur mycket Gahan än sliter av sig jackan, vickar på höfterna och piruetterar är det inte det här man vill höra. Det nya materialet känns stolpigt, trots att det borde ha satt sig vid det här laget. Alla små finesser går förlorade i rundgången.

När de sedan släpper igenom en blytung Walking in My Shoes är det lättare att le. Låtarna från Songs of Faith and Devotion faller sig väl för det rockband som Depeche Mode återigen blivit.

En av de mest fascinerande sakerna med att se Depeche Mode live är samspelet mellan Gore och Gahan. Den ene, överdrivet extrovert, och den andre, utan att röra en min, men i glittersmink och försedd med vansinniga mintgröna respektive stjärnformade, glittriga gitarrer. Den enda gång under konserten de närmar sig varandra (i Precious) är det nästan underligt att se.

I en fantastisk A Question of Time kan jag inte göra annat än att skratta. Alldeles perfekt mot en mörknande Arvikahimmel. När sedan In Your Room och, främst av alla, en mullrande, apokalyptisk I Feel You är det bara att känna sig tacksam över att vara på plats. Efter det närmar sig konserten sitt slut och vi kommer givetvis till den obligatoriska (mega)hitparaden. Det är svårt att komma undan Enjoy the Silence.

Det ska mycket till för att göra fel med en backkatalog av Martin Gore. Samtidigt är rutinen lite för tydlig för att det ska bli spännande. Men å andra sidan är det väl inte heller det skäl de flesta har för att se Depeche Mode, inte ens jag själv. Egentligen kan man väl inte gnälla. En lång parad av hits parat med nytt material med ganska hög lägstanivå. Men samtidigt saknar jag Photographic, Shake the Disease, John the Revelator, bland många andra. Femton låtar med två extranummer känns lite snabbt avklarat.

Men självklart. Det är Depeche. Det kan inte bli dåligt.

1. Vad är ditt bästa dscrelaterade minne?
2. Vilken är den mest minnesvärda recensionen?
3. Vad är din drömintervju?
4. Vad är det mest troligt att man kommer få höra dig spela på dscfesten i helgen?
5. Vilka är dina önskningar för dsc i framtiden?

Tomas Lundström:
1. När jag fick beskedet att jag var med i redaktionen, alternativt någon sen natt på någon festival någonstans.
2. Kals Deerhoof-haiku, Olas och Kristofers msn-recension om Buck 65, Shebang-Marinas gästrecension , Hate Eternal – Fury and Flames och Kiss-specialen förra våren.
3. Paul Stanley och/eller Gene Simmons.
4. Kiss, Status Quo och The Hellacopters. Samt lite hårdare grejer.
5. Större, bättre, mer.

Martin Sjölander:
1. När jag fick ett mejl med beskedet att jag skulle få börja skriva för DSC efter 1 års väntan.
2. Poor Favour – Facing Silence av Madelene Holm. Klockan var 03:00 och jag och en kompis kom precis hem från en efterfest. Polaren loggar in på stora fluffiga internet och utbrister: – Martin! Är inte det här ert band eller? (Hade självklart dagensskiva.com som startsida redan då). Efter detta kunde jag omöjligt somna. Var nog vaken till 06:00 på morgonen, då hade jag läst recension 23 gånger.
3. Håkan Hellström
4. Svängig pop från band som jag har givit bra betyg till på dagensskiva.com. Phoenix är ett säkert kort.
5. Att dagensskiva.com blir större och åtkomligt i fler kanaler. DagensskivaTV, recensioner i mobilen (genom någon länk från mobiloperatörernas hemsidor t.ex.) eller varför inte ett samarbete med någon rikstäckande morgon/kvällstidning.

Maria Gustafsson:
1. Första gången jag träffar redaktionen på Stadshotellet i Katrineholm och hamnar i något slags chocktillstånd, när Patrik framför Hit Me Baby One More Time på campingen i Arvika och jag kompar otajt som human beatbox, när Ola och David singstarar PSB så störningsjouren kommer, ”jag går som en perfekt gud” och alla idéer som vi genomfört men mest sådana som vi aldrig genomfört.
2. Kals Nordpolen-recension där han citerar Martin Svenssons Du är så yeah yeah wow wow och väldigt få inser vad de läser.
3. Jeff Tweedy.
4. Built by Snows All the Weird Kids Know, bra göteborgspop som The Greencoats Hello! och Samuraj Cities Spoonful of Talk, gammal rävig indie, nya Camera Obscura för sommarkänsla och så ska jag få in nåt av Jackson Browne.
5. Att vi skriver mer. Att vi gör mer radio – med lyssnarkommentarer i programmet. Att vi gör något av de otaliga idéer som ligger på hög. Och att vi skriver mer.

Rebecka Ahlberg:
1. Ja, jag har ju inte så många än så länge. Preliminär pass!
2. Well. Jag är fortfarande harmynt.
3. Mark E. Smith.
4. Ilskna unga män med gitarrer och/eller anorak samt sorgsna unga kvinnor i matchande håruppsättningar.
5. Att vi annekterar en bit land.

Marie Lindström:
1. När jag träffade Tomas första gången och hans förvåning då han trodde att han skulle möta en två meter lång tatuerad svarthårig brud och istället mötte en liten blond mupp.
2. Young Jeezy – The Inspiration för att Kal gav Snömannen svar på tal, Kjell Alinges recension av Differnet för…jag vet inte, den har bränt sig fast i mitt minne och Franz Ferdinand – Franz Ferdinand för att den utlöste en rolig citatdiskussion i kommentarerna.
3. Stevie Wonder
4. Musikalmusik från 20-talet tills någon drar ur sladden.
5. DSC-TV! Mer text och mer samarbeten.

Martina Nordman:
1. Första (och hittills enda) gången jag var med på redaktionsmöte och var den enda som försov sig. Jag skäms än idag. Och så festivalerna förstås. Eftersom jag blir frånvarande från helgens galej hoppas jag på att årets Arvika blir lika bra som förra upplagan.
2. Alla de som fått mig att brista i skratt eller leta upp skivan. Eller båda.
3. Förmodligen Sioux eller Styrene. Men jag gillar att prata.
4. Jag skulle ha spelat ungefär det här: Delorean, Bauhaus, Pnau, The Fuzztones, Ellie Goulding och Tim Exile. Alternativt kommer jag att försöka ta över det hela genom något i stil med Silent Dance-festerna, fast telepatiskt (som ju bör vara nästa steg i utvecklingen).
5. Att åldras med ovärdighet.

Jonas Appelqvist:
1. När nära nog hälften av redaktionen drack Paddy på en solindränkt presscamping Arvika 2008 och när det på Hultsfred gick upp för Tomas att det var jag som låg bakom forumnicket han väldigt länge misstänkt var Mikael Nordlander…
2. Bortsett från att skivan är värd ytterligare två betygsskivor håller jag Anders Jakobsons recension av Him Kerosenes Recorder som mest minnesvärd. Inte så mycket för själva texten som för att bandet på det stora hela var totalt bortglömt vid recensionens publicering. Him Kerosene förtjänar ett bättre öde och Anders gjorde en välgärning.
3. Ian MacKaye
4. Jason Lytle, Cursive, Wipers och galet mycket mer. Liberators Malmö FF kan komma att bli sista låt ut från dj-båset vid 02:58, som pepp inför söndagens match..
5. Större, bättre, mer.

Patrik Hamberg:
1. Det är faktiskt helt omöjligt att svara på. Tio år. Herregud. Men främst handlar det om alla fantastiska människor jag lärt känna längs vägen, både i och utanför redaktionen. Många hade jag aldrig mött utan dagensskiva.com. Dagens sanning.
2. Dani Anderssons gästrecension av HIM:s Razorblade Romance. Någon av Kjell Alinges alla fantastiska ordmålningar. Fifis recension av D’Angelo på Cirkus. Och ett par hundra till.
3. Meshell Ndegeocello.
4. James Brown från sjutumsvinyl.
5. Att funken styr era steg (och att jag påbörjar och avslutar serien 100 skivor funk).

Ola Andersson:
1. Som Patrik skriver: 10 år, en herrans massa minnen (ja, eller åtta för mig då). Men första och ett av de starkaste dsc-minnena var när jag precis kommit med 2001 och träffade stora delar av redaktionen på Hultsfred när jag var där med några andra vänner. Vi möttes bortåt Rookie-tältet till en väldigt varm dag när jag precis till stora delar studsat mig igenom en Kent-konsert på Hawaii. Kal konstaterade snabbt att jag förstås måste ha en dsc-t-shirt på mig och bytte på stående fot den han hade på sig mot den t-shirt jag bar. En genomsvettig t-shirt var vad Kal fick av mig. När jag sa att det berodde på det massiva och varma folkhavet framför Kent-spelningen blev reaktionen: ”uuuh, Kent-svett, den värsta sortens svett”.
2. Allvarligt. Nu står det helt still. Hur många som helst. Får fundera mer.
3. Vet inte. Det känns som att jag med åren blivit allt mindre intresserad av att lära känna artister på det viset. Jag skapar hellre min egen version av dem. Det blir mycket mer intressant då.
4. Kommer förmodligen inte spela på festen, men det hade förmodligen blivit fjollhouse och glitterdisco. Eller, vad är det för fråga egentligen? Finns det några andra svar på den frågan än det här?
5. Complimentary rullator?

Kal Ström:
1. När stora delar av redaktionen, överförfriskade på husvagnscampingen, chantade en hymn till David Drazdil till långt in på småtimmarna. En tradition som tas upp med jämna nostalgiska mellanrum. Men egentligen är mina bästa minnen varje gång redaktionen ses.
2. Min egen är när jag fick ett personligt tack från Marit Bergman efter min recension av hennes Baby Dry Your Eye. Det kändes så konstigt att jag aldrig kom mig för att svara henne. Andras recensioner är alla de där jag aldrig skulle lyssnat på annars, typ Olas fjollhyllningar och Tomas värsta dödsrosslingar, men på grund av texten verkligen tvingar mig att göra det.
3. Jag har egentligen aldrig haft ett drömintervjuobjekt. Jag inspireras av människor och då vill jag veta saker om dem, men intresset skiftar. Etta av mina bästa tillfällen var när jag ville veta mer om Hans Appelqvist fick jag chansen att prata om vad musik är med honom. Men inte ens då var intervjun i sig inte huvudsaken utan det jag vill ha ut av samtalet. Och det är väl skälet till varför jag sällan vill göra regelrätta intervjuer. (Jag la till exempel aldrig ut intervjun här.)
4. Ska försöka få ihop Kid Koala, Shining och Deerhoof på något snyggt sätt.
5. Att få mer tid att utveckla sajten. Har alltid alldeles för många idéer som inte blir realiserade på grund av tidsbrist. Och så lägger vi ner forumet va? I framtiden kommer allt bli bättre.

Peter Dahlgren:
1. Husvagnssemestrarna på Hultsfred och träffarna hos Hamberg på landet.
2. Hamberg om Modern Talking och min tia på Kents b-sidor.
3. De lyckliga kompisarna. Ett retrospektiv i en högervriden tid.
4. Om jag överhuvudtaget får spela så blir det nog lugn folkmusik eller visa. Kanske lite mespop.
5. Att vi fortsätter vara en plats där musiken finns i första rummet. Att vi snart vågar göra recensioner som inte är vanlig text utan mer av ljud och bild.

Madelene Holm
1. När jag ramlade in, liksom på ett bananskal, i redaktionen.
2. Svårt. Jag är alltid sjukt imponerad av att Ola bara kan blajja på. Och det menar jag på ett positivt sätt.
3. Jag har lite kändisaversion i allmänhet, så jag försöker låta bli att drömma om intervjuer. Jag skulle bara känna mig fånig om jag frågade ut någon som jag verkligen diggar till tusen. Men kanske en massa små svenska indieband. Fast inte samtidigt förstås.
4. Jag kommer ganska troligtvis spela Club 8:s Missing You.
5. Att vi kommer vara som en uppslagsbok där ALLA skivor i hela världen finns att läsa om.

Agnes Arpi:
1. Det kan vara när jag tvingade delar av redaktionen att tävla i musikkunskap på ett hotellrum i Skövde. Urvalet var låtar från min mobiltelefon och tävlingen gick ut på att säga rätt artist snabbast. Jag hade roligt i alla fall. Det kan också vara när Kal, Fifi och Maria lånade mitt röda läppstift och vi tog gruppfoton en blöt kväll under förra årets upplaga av Way Out West. Det kan absolut dessutom vara när jag fick ett mail från Ola redan 2003 med ett tack för en recension av Mystic, alltså flera år innan jag blev en del av dagensskiva.com. Det var stort för mig.
2. Patrik Hambergs Jill Scott-recension, en av flera där jag gick loss i kommentarerna. Ett år senare var jag själv med i redaktionen och fick mina alldeles egna troll att mata.
3. En på svenska med någon man inte blir nervös och darrig inför.
4. Ingenting, för jag ska inte spela. Jag ska däremot hänga runt och dricka öl. Annars hade jag spelat The Spinners, The Pharcyde och Håkan Hellström.
5. Att jag själv får tid och möjlighet vara en aktiv del av sidan igen.

Patrik H håller på med ett parallellt projekt att samla så många som möjligt av de uppräknade låtarna i en Spotify-lista:

Till Patriks Spotifylista

Till sist: ett stort tack till Patrik för hans Spotify-jobbande.

100 FANTASTISKA LÅTAR 2007 DEL 10

• Jackie Laws of Attraction
  Jacek Majer är ännu ett producentnamn från forna östblocket. Warzawa, Polen, närmare bestämt. Men ljudmässigt befinner sig Laws of Attraction en halv värld bort, där människorna är vackra, temperaturen alltid är precis rätt och havet är oförskämt och oskyldigt blått. På en matta av guppande rhodesfyllningar läggs ett discofierat housebygge med rötterna i Chic och en ocean av samplingar. Inskjutet i sjuttiotalets paljettregn finns lite analogsyntretro när Jackie sidsteppar sig in i åttiotalets palettöverdoserade sorglöshet.

  Lyssna hos trackitdown.net

• Underworld Beautiful Burnout
  När Underworld släppt album under 2000-talet har det varit rätt långt till den uppmärksamhet från deras tidiga karriär – framförallt i och med deras klassiska och kartomritande Dubnobasswithmyheadman från 1993. Men även om jag inte suttit och hållit andan i väntan på nästa skapelse från Karl och grabbarna (ja, eller ”grabben” nuförtiden), så har jag alltid gillat deras skivor, utan att de för den delen vänt upp och ner på allt jag haft runt om mig. Deras album har också alltid haft en eller ett par låtar som höjt sig en rejäl bit över de övriga. Så även denna gång: Beautiful Burnout. Åtta minuter som kastar in ett rep i det mörkt förflutna och hittar Dirty Epic – Underworlds förmodligen bästa låt, hämtad från just Dubnobasswithmyheadman. I ett mörkt, metallekande sterillandskap står Karl ensam – autistmässande sitt blood on a tissue on the floor of the train, sun goes down, temperature drops / beautiful burnout, beautiful burnout, beautiful burnout / bird / chrome i ett barnsligt försök att hålla verkligheten stången. Vackert, skrämmande och mäktigt i all sin inneslutna känslostorm.

• DJ Mehdi Signatune (Thomas Bangalter Edit)
  Signatune, särskilt i den här versionen, kan på många sätt vara en av 2007 allra mest fantasilösa. För vad är väl Signatune om inte delar av Redroches och Dave Armstrongs 2005-låt Love Has Gone plockade rakt av? Det enda Daft Punk-Thomas sedan gjort är att förlänga den minutlånga versionen på Mehdis Lucky Boy-album. Knappast något av det mest nyskapande som nådde världen 2007. Men trots att exempelvis Survivol (från samma Medhi-album) egentligen är mer intressant är det ändå Signatune som smäller högst. För det briljanta med låten är att DJ Mehdi tog det bästa från Armstrong/Redroche-originalet och spann det runt, runt, runt. När Bangalter sedan tänjde ut den bångstyriga samplingen blev resultatet ett sex minuter långt – och alldeles enastående – bubblande, skrikande och desperat vulkankaos. Den sönderklippta Spiller-remixen var inte långt efter, men nådde inte riktigt ända fram. Alla versionerna var oavsett vilket roligare än den blodfattiga nyinspelning av Love Has Gone som Armstrong och Redroche av någon outgrundlig anledning gav ut 2007.

  (att båda låtarna egentligen snott discogruppen Dynastys Strokin’ för att bygga sina respektive alster har givetvis ingenting med saken att göra)

• Ananda Project feat. Terrance Downs Into the Sunrise
  Chris Brann är en av de pålitligaste leverantörerna av lätt vemodig solnedgångshouse med precis lagom mycket digital sand mellan tårna. Som Ananda Project har det hunnit bli en hel hög musik under tvåtusentalet, men trots att mycket här varit oerhört bra känns det som att inte mycket kan mäta sig med Into the Sunrise. Ananda Project-veteranen Terrance Downs sjunger bättre än han kanske gjort någon gång tidigare och den enastående vackra krocken mellan textens pulserande livseufori och de mörkare skuggor som sipprar fram mellan springorna känns långt ner i magen – på bästa möjliga sätt.

• Full Intention feat. Lee Muddy Baker I Believe in You (Club Vocal Mix)
  När det var dags att sammanställa de bästa låtarna från 2006 fanns det aldrig någon riktig utmanare till Michael Grays enastående Borderline. Och även 2007 är det Michael som gjort en av de allra, allra bästa låtarna – den här gången tillsammans med parhästen Jon Pearn. I Believe in You påminner inte så lite om just Borderline med sin basvärme och sin analoga inramning, med Shelley Poole utbytt mot Lee Muddy Baker vid mikrofonen. Och precis som i Borderline-fallet är det sången – eller bristen på densamma – som är den subtila skillnaden mellan skitbra och totalt överjävla fantastisk. I Believe in You var bra i de sångstrippade versionerna som gjort mest väsen av sig – men det är när Baker får möjlighet att glänsa som låten verkligen kan euroforibubbla loss. Som om det här inte vore nog finns ju sedan också David Morales mix finkänsligt utrustad med ett klassiskt DefMix-piano – men tvingas jag bara välja en är det Michaels och Jons egna vokalmix som letar sig längst in i hjärtat.

  Lyssna hos Traxsource

• Tiësto feat. BT Break My Fall
  Tiësto har, ända sedan jag upptäckte honom i och med remixen av Sarah McLachlans underbara Sweet Surrender en MTV Partyzone-natt, regelbundet gett oss poptrance av allra bästa sort. 2007 var inget undantag när han, vid sidan av ett antal remixer, hann med att ge oss åtminstone tre skitbra alster. Everything med sång av Jes Brieden, Sweet Things med Charlotte Martin och, framförallt, Brian Transeau-samarbetet Break My Fall. Med avstamp på den skuggiga sidan av känslospektrat växer sig Break My Fall allt starkare i och med att de klassiska poptrance-attributen dras med i den allt starkare crescendovågen för att sedan krönas i den fullständigt magiska refrängen som vräker omkull allt i sin väg medan Transeau rider vågtoppen med ett krampaktigt grepp om mikrofonen. Att Brian dessutom har ett efternamn som gjort för att ge röst åt just poptrance gör ju inte saker och ting sämre.

• Roman Salzger & Lifelike Radio ’84 (2007 Original Mix)
  Lifelike har 2007 varit inblandad i en drös mer eller mindre skitbra låtar. Men frågan är om den absolut bästa i samlingen ändå inte kom tillsammans med Roman Salzger i 2007-mixen av Radio ’84. Radio ’84 sammanfattar nog så väl hur det här låter (som att Lifelikes inblandning inte skulle räcka): en ocean av analogt svepande syntvågor. Här kastar sig sekvensierade melodier desperat upp ur vattenkaskaderna för att fånga en bråkdel sekunds luft innan de dras ner i vattenmassorna igen. Lägg samman alla de samplade delarna från Flashdance, inklusive den sorgsna textraden It’s a song that just keeps playing on the radio / and you know I haven’t seen you for awhile som loopas om och om igen, och du har något lika stillsamt, samtidigt storkänsloslaget ensamt, som Donna Summers klassiska On the Radio.

• Illusive Into the Night
  Jag har ingen aning om vad Ross Couch fick i modersmjölken. Eller om det är något i vattnet. Det jag däremot vet att han som Illusive under 2007 radade upp några av årets allra mest livsbubblande housepärlor med hjärtat pulserande av skimrande discoglitter, där So Good förmodligen var den bästa av dem alla. Men Illusive har också en hjärtskärande blå sida, när musiken inte längre är omgiven av de vackra dansgolvsmänniskorna. När ensamheten ekar öronbedövande och neonskimmer leder bort. När Illusive tar klivet från ”fantastisk” till ”magisk”. Med försynta pianomattor och stråkar som dansar med ryggen mot kameran på horisontens tunna linje som kuliss försvinner den manliga och kvinnliga rösten in i natten. Tillsammans hand i hand, men samtidigt en livstid från varandra. Om det sedan är Ross egna klubbmix eller Kid Massive subtila omstöpning som spelas i bakgrunden är mer en fråga om detaljer.

  Lyssna på Into the Night hos Juno

• llusive Make a Difference
  Mer Ross Couch. Mer discofluerad house när den dansar som allra mest stilsäkert. Om So Good är Ross på danshumör och Into the Night Ross med blåtonslins så landar Make a Difference precis mittemellan. Med en basgång och ett driv som dansar hårdare än de flesta och med en den enkla enradstexten you’ll make a difference om och om igen som ett livsbyggande mantra med ett fånigt leende på läpparna samtidigt som solen spränger fram över planetens Jordens skyline. Housepiano? Förstås. Men så bryter några av de vackraste stråkar som fästs digitalt sedan Portisheads Roads igenom och lägger en magknytande sordin över Illusive. När sedan en nyförälskad melodislinga kastar sig in i leken efter fyra minuter exploderar alla känslorna på en och samma gång och spelar på vartenda känsloläge som någonsin registrerats. Dansmusikens ständiga dragkamp mellan det röda och det blå har sällan förpackats lika snyggt och livsnödvändigt som här.

  Lyssna på Make a Difference hos Juno

• Agoria Les Violons Ivres (Super Remix)
  Stråkar och dansmusik brukar för det mesta bli en enastående kombination. Sorgsna, kaxiga, vackra, rytmbärande eller bara ljudkulissigt välutfyllande – stråkar kan man aldrig få tillräckligt mycket av. Levande eller konstgjorda. Men när stråkarna får chans att kliva fram och ställa sig i huvudrollsinnehavarens strålkastare blir det nästan alltid ännu mycket bättre. Som när franske Sébastien Devaud låter ljuden från en stråkkvartett bära fram melodin i Les Violons Ivres. Det som börjar som smygande och minimal tech house får sakta växa med hjälp av stråkarrangemang som skär rakt igenom bottenfrusna hjärtan. Med en digitalhandklappande rorsman gungar sedan Les Violons sakta fram i samma stilla farled som Sebastien Telliers La Ritournelle. När sedan ett piano för en stund släpps in via sceningången för ett kort gästspel är magin ett faktum. Ett av 2007 års allra vackraste, varmaste och vemodigaste musikbidrag i all sin bedrägliga enkelhet.

TIDIGARE DELAR

100 fantastiska låtar 2007 – del 9

100 fantastiska låtar 2007 – del 7

100 fantastiska låtar 2007 – del 6

100 fantastiska låtar 2007 – del 5

100 fantastiska låtar 2007 – del 4

100 fantastiska låtar 2007 – del 3

100 fantastiska låtar 2007 – del 2

100 fantastiska låtar 2007 – del 1

TIDIGARE 100-LISTOR

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2005

Hälften klassiskt och hälften pop. Bland andra Howard Shore, Nick Cave & The Bad Seeds, Shakespear’s Sister, The Smiths, Kate Bush och Jethro Tull.

Lyssna på låtarna i Spotify.

London. Världens huvudstad.

Alla som sov med tidningen Pop under huvudkudden där i det tidiga nittiotalet närde samma dröm. Att få uppleva London på riktigt. Det London som dolde sig i gliporna när man veckade ihop verkligheten. Där människorna var chict sextiotalsskuret eleganta. Där alla som betydde något alltid fångades på bild i en pose som alluderade ett populärvetenskapligt lexikon där Twiggy prydde det tvåfärgade omslaget. Där de vackra och coola människorna levde för musiken, litteraturen, konsten och popen om dagarna och som festade hela nätterna, utan att frisyrerna någonsin tappade sin skärpa. Där alla åkte vespa och världen var lite grovkornig.

Mars 2009 handlar musikaliskt förstås bara om en sak.

Pet Shop Boys.

Den sextonde mars släpps singeln Love Etc. och den tjugotredje kommer albumet Yes. En video, ett albumomslag och en albumtitel lika perfekt slarviga som sextiotalets fotoalbum trettio år senare. I väntan på vadå finns alltid Pet Shop Boys-relaterade saker att värma upp med.

West End Girlss nya singel Little Black Dress. Girls Alouds The Loving Kind.

Och Saint Etiennes nya, fantastiska singel.

Method of Modern Love har förstås inget med Pet Shop Boys att göra. De har inte skrivit låten, inte heller producerat den. Neil dyker inte upp i körlisserna och Chris gör inte ingenting coolare än alla andra. Den mest direkt kopplingen är att producenten Richard X också hjälpte Pet Shop Boys kring Fundamentalism.

Men det finns ändå gemensamma nämnare. Saint Etienne har mer framgångsrikt och snyggare än några andra byggt vidare på den grund som Pet Shop Boys la under åttiotalets fem sista år – med start i Being Boring-kopian She’s the One på debutalbumet. Hos båda grupperna har formgivning och antiimage nästan spelat lika stor roll hos musiken och båda grupperna har, som britterna gör så bra, förenat den sextiotalsförankrade klassiska gitarrpopen med månadens dansmusiksmak. Båda grupperna har också svajat under sina karriärer och försökt göra just tillbaka-till-rötterna-gitarrpop – något som till och med tog Saint Etienne till Sverige mitt i värsta Cardigans-hysterin – men då var det för det mesta långt till magin.

Men så finns det också rätt stor skillnad. Pet Shop Boys har aldrig varit lika förknippade med en tid eller en plats som Saint Etienne.

Saint Etienne är London. Saint Etienne är nittiotal.

2002 släppte Saint Etienne sitt enastående Finisterre-album. Precis innan det hade jag tappat kontakten med Saint Etienne i takt med att förhållandet sakta svalnade av. Och så kom förstasingeln Action från ingenstans och vände upp och ner på min värld – mest för att jag inte var det minsta beredd på att Saint Etienne fortfarande skulle kunna göra något så fantastiskt. Efter det blev det samma visa igen. Fortfarande bra. Fortfarande intressant. Men sakta men säkert svalnade intresset av igen, därför att Saint Etienne inte var Saint Etienne-bra.

2008 läser jag i efterhand att Saint Etienne släppte ännu en samling. Dessutom med två nya låtar, som jag ännu inte hört. En producerad av just förre Pet Shop Boys-producenten Richard X och en av Xenomania, kollektivet bakom Pet Shop Boys kommande album. Så bra koll hade jag på Saint Etienne 2008.

Men så rasar Method of Modern Love in innan vi knappt hunnit säga hej till 2009 och helt plötsligt sitter Sarah Cracknell där på sin vespa igen och ler sitt omöjliga leende och sjunger så självklart obehindrat att världen stannar upp.

Egentligen är det ganska simpelt. Lite da-dun-da-dun-da. Lite svepande poptrance. Lite kyrkklockor och… ja, där någonstans är jag väl såld. Med kyrkklockor som bara Saint Etienne kan använda dem. Richard X kastar kärleksfullt syntbloppande efter Sarah och Pete och Bob står där i bakgrunden som vanligt utan att vara det minsta missunnsamma.

Captured in an instant, saw the sparks
Multiple and fall
As we align for the next sensation
Coming close, what you wainting for?

Det finns remixar i sällskapet. Av Richard X själv och Cola Boy (som återuppväcker en hel hög nittiotalistiska dansmusikknep i sin remix och… tja, gör He’s on the Phone en gång till. Inte så konstigt kanske, med tanke på att Cola Boy mer eller mindre är Saint Etienne själva). Men det är den popperfektlånga originalversionen som är precis allt som perfekt pop ska vara. Och lite till.

Är det en fullpoängare? Håller den egentligen ställd mot allt det andra fantastiska som Saint Etienne spelat in? När jag gick hem i det blöta mörkret med snön piskande i ansiktet vet jag att det absolut inte spelade någon roll. Det var ovillkorlig kärlek vid första ögonkastet. Det var att kasta sig hejdlöst in någon annans armar utan att ens försöka sig på en kritisk granskning av den verklighet som egentligen finns bakom den rosenskimrande nyförälskelsefasaden. Det är här och nu. Yeah it’s something new and it’s special alright and we were part of it! It’s love, love L-O-V-E love, love!

No rules for foolish hearts
Never looking too hard
That’s the method of modern love
One touch is not enough
When you start, you can’t stop
That’s the method of modern love

Ben Butler and Mousepad består av den glasögonbeprydde veganen Joe Howe. Annars medlem i duon Gay Against You och nu även själv, med en synthesizer som han får att göra otroliga saker, under namnet Ben Butler and Mousepad. In virvlar 80-talstrummor, videospelsblipp, käcka tvreklamsvibbar, glädjehopp och glitterregn och slår dig i huvudet. Ungefär så känns det.

Allt som allt skulle jag vilja summera med ett beskrivande ord, ett av mina favoritord ur det engelska språket: Bonkers!

För tillfället är Ben Butler ute på turné med Max Tundra. Han letar dessutom efter ett skivbolag för att släppa sitt material, något som inte borde bli alltför svårt.


Ben Butler & Mousepad – Other Islands from chris pell on Vimeo.

Det är fullt begripligt att man tröttnar på att intellektualisera och teoretisera sin konst, oavsett vilken form den kommer i. Kärnan, verkets själva grund, går lätt förlorad eller blir missförstådd bakom alla ridåer av ideologi. För mycket energi går åt till att förklara ramverket och essensen hinns inte riktigt med. Där är den självklara lösningen att förenkla, luckra upp, komma till saken, vilket jag förmodar är ungefär vad T(I)NC försökte göra (de får mer än gärna rätta mig om jag har fel). Kampen är mer än böcker och teori, och allra främst är den livslust och kärlek.

The Cross of my Calling landar någonstans på mitten av denna skala. Även om de slutat med litteraturlistorna, så är det som alltid med T(I)NC den totala paketeringen som gör intryck. Personligen är jag en sucker för de litterära referenserna och alla liner notes som sammantaget sätter in låtarna i ett större sammanhang, och också gör det lättare att se vart de kommit ifrån. Ibland föredrar jag citaten framför låtarna de representerar, men det är en annan historia. Spåret är i alla fall mer eller mindre detsamma som tidigare; situationisterna, Crowley, Marcuse, populärkulturens historia.

Rent musikaliskt landar också The Cross of my Calling någonstans mellan sina två föregångare. De två instrumentala partierna känns lite som en tillbakablick på A New Morning…, men då måste man också hålla i minnet att introt till Assassination of Myself mest låter som…. Summer of ’69. Så extrema är generellt dock inte förhållandena i övrigt. Men jag är bortskämd med T(I)NCs finesser och har svårt att nöja mig med låtar som Washington Bullets och Storm the Gates of Beverly Hills, som mest känns som att sparka in öppna dörrar. De har själva gjort och sagt det förut, och bättre dessutom.

Det var det dåliga. Dags för det roliga, som Child of God. Att dissekera, och avfärda, organiserad religion har sällan känts så passionerat. Där är det återigen bara att tacka och bocka för ett av landets bästa rockband. Men oftast fastnar jag för det instrumentala, där bandet släpper loss all sin kraft och det ännu en gång står klart hur tight maskineriet verkligen är, och de små smygfunkiga partierna, som det runt minutstrecket i I Am the Dynamite. Ibland är de som allra bäst när Dennis Lyxzén håller käften.

Men det riktiga krutet här finns i de två sista spåren. Den lömska orgeln på Black September, frontalanfallet som för oss till det som återigen får mig att tro på T(I)NC: titelspåret. Nästan nio minuter psykedeliskt, manglande och fullkomligt förhäxande ljudmassiv. Ett totalt synkroniserat band i fantastisk form. Från avvaktande muller till vidöppna portar. Det påminner mig ytterligare om att det här är ett band som gör sig allra bäst live. När denna soniska katharsis tonar ut är undertecknad försedd med ett löjligt nöjt leende och på väg ut genom dörren.

Oktoberregnet öser ner utanför när Joey Burns, sångare, gitarrist och låtskrivare i Calexico kryper upp i en av de röda plyschsofforna i Vegas foajé. Hes och trött men på gott humör.

Det är några timmar kvar till spelningen i Köpenhamn som är den nästnäst sista på en tre veckor lång Europaturné. Hyllade albumet Carried to Dust släpptes för några veckor sedan. Under oktober har de kuskat Europa runt och om några veckor väntar en lika lång USA-turné.

Ändå turnerar Calexico inte lika mycket som förr. Istället försöker de lägga mer tid på inspelningar och det ständiga jakten på nya upplevelser genom nya projekt och ny musik.

Vi träffas för att prata om inspelningsteknik, utforskandet av nya instrument och ljud, och berättelser.

Berätta om hur er inspelningsprocess ser ut.
– Jag antar att det som är viktigast för oss är ett riktigt bra ljud och en bra inspelningsmiljö. Vi har spelat in varje album, till största del, i Wavelab Studios. Det är en väldigt trevlig studio, en massa instrument hänger på väggarna, det finns drivvis av keyboards och förstärkare, hur mycket vintage-prylar som helst. Studion är både analog och digital och det ligger i Tucsons centrum så det är lätt att ta sig dit.

Spelar ni in analogt också?
– Vi gör både och. På det här albumet har vi spelat in både digitalt och analogt. Och när vi mixar, mixar vi ner det på band också. Även om vi mixar digitalt kör vi ner slutmixen på band. För mig är stämningen – atmosfären i rummet – viktig. Samspelet mellan John Convertinos trummor och min gitarr eller bas.

Inspelningsprocessen startar tillsammans med Convertino som Joey Burns en gång grundade bandet med. De går in i studion för att skriva låtar. Burns tar med sig några idéer eller en text som behöver en melodi och så formar de materialet tillsammans. Gärna med hjälp av instrument de aldrig använt förr.

Är det viktigt för er att utforska nya instrument?
– Det är en viktig del av alltihop. Det kan vara att vi hittar en gammal virveltrumma från femtiotalet, John dyker ofta upp med sånt, nån gammal Ludwig och så får vi en massa idéer från det. Eller att vi använder den pentatoniska skalan, som finns i mycket av den asiatiska musiken. Som i Two Silver Trees där Nick Luca, som hjälper oss mycket vid inspelningarna, hade arbetat med ett band i Tucson som använde en guzheng. En guzheng är en kinesisk harpa och vi lånade den och Nick börjar spela samma melodi som pianot och klockspelet, och låten fick helt plötsligt en orkestral känsla som jag tycker väldigt mycket om.

Calexico på Nalen, 25 oktober 2008.
Bild: Pär Kjellén, rockfoto.nu

Helst spelar Burns de nya instrumenten själv men han inser sina begränsningar.

– Det finns instrument, som fiol till exempel, som jag bara inte kan spela. Men jag tycker om att spela cello och har ett speciellt sätt att spela och över åren utvecklar man en stil och ett eget sound. Men vi vill alltid lägga till nåt nytt till varje album.

Eftersom de flesta i bandet är multi-instrumentalister finns det gott om resurser. Även sångmässigt. På Carried to Dust sjunger bland annat Jacob Valenzuela, som i vanliga fall spelar trumpet.

Jag frågar om hur viktig sången är för honom personligen. Calexico är ju kända för sina otaliga samarbeten och albumen brukar krylla av gästsångare. Att sjunga är viktigt, men mest handlar det om att hitta en balans i att göra musik tillsammans med andra och få utlopp för det man vill göra. Vare sig det är att kompa någon annan, sjunga eller göra andra projekt. Som filmmusik.

Förra året kompade bandet andra artister på flera av spåren till filmen I’m Not There om Bob Dylan, och Burns spelade till och med i filmen. Just nu arbetar Calexico på filmmusiken till The Love Ranch med Helen Mirren och Joe Pesci. The Love Ranch är ett drama som utspelar sig på ett horhus utanför Reno, Nevada. James Newton Howard, som bland annat gjort musik till Batman och spelat med Elton John, har skrivit låtar som Burns, John Convertino och Nick Luca färgar med det typiska Calexico-soundet.

Berättarelementet i Calexicos musik är tydligt och vårt samtal handlar snart mest om det.

Vad är ditt förhållande till litteratur?
– Jag är ett stort fan.

Vilka historier vill ni berätta på Carried to Dust?
– Många. Det handlar mycket om känslan att vara på fel ställe. Vissa av historierna, och karaktärerna, försöker hitta någon fast punkt eller någon slags balans i den tid vi lever i. Det är mycket metaforer på albumet och flera av berättelserna tar dig på äventyr från the south-west, till Hollywood, till öknen, till vintern i Moskva…

Känner du nånsin att inspirationen tar slut?
– Ibland tappar jag fokus eller förmågan att jobba disciplinerat. Jag har en massa musikaliska idéer och jag funkar bäst när jag jobbar med andra. Det är därför vi gör så många samarbetsprojekt. Jag gillar det sociala och jag älskar att spela musik så mycket att jag ibland måste bli påmind om att ta en paus. Äta middag och så där. Vår studiotekniker, Chris Schultz, är en riktigt stor kille med rött hår och bockskägg. Jag ser ibland hur han förändras och tappar energin. Då vet jag att vi borde ätit för flera timmar sedan, men han säger aldrig nåt. Chris ser ut som en björn och Craig som äger studion påminner mig alltid om att jag måste mata björnen. Så jag försöker att jobba lite mer strukturerat.

Vi pratar om vilka de bästa historieberättarna inom dagens musik är. Burns lista är lång. Bill Callahan, Vic Chesnutt, Jeff Tweedy, Gillian Welch, Will Oldham, Tom Waits.

– De är alla viktiga. De finns så många orsaker till varför man väljer att lyssna på någon när man gör det. Olika berättare har sin plats i ens liv vid olika tillfällen. Det finns några som verkligen sätter fingret på vad det är som händer just nu. Conor Oberst till exempel är fantastisk.

Samarbetet med Conor Oberst har varit på gång men aldrig blivit av.

– Han frågade om jag ville spela bas på en av hans turnéer men jag hade inte möjlighet då. Att spela med honom är något jag verkligen vill göra. Vi har jobbat lite med Jim James och jag vill absolut fortsätta det samarbetet också. Och jag saknar verkligen Jairo när han inte är med oss på turnéerna. Förhoppningsvis kommer vi spela en del tillsammans i Europa i januari nästa år.

Jairo Zavala från Spanien sjunger på Victor Jara’s Hands från Carried to Dust. Victor Jara var en chilensk poet och politisk aktivist som mördades 1973 och låten är ännu en av de fängslande berättelserna på albumet.

Även om texterna och historierna är viktiga kan Burns inte beskriva varför han lyssnar på och skriver musik. Orsakerna och ändamålen är så många.

– Jag vet en sak. Det är att man ibland överanalyserar vad det är man tycker om eller vad det är man vill eller försöker göra. Analyserandet kommer i vägen. Den naturliga impulsen är så mycket mer ren, och försöker man påverka den så blir det, tja…

Är det svårt att inte bli för teoretisk när du skriver och spelar in…?
– Det är väldigt svårt. Därför är det skönt att ha någon som John Convertino.

… och att inte överproducera?
- Ja. Producentrollen betyder så olika saker för olika projekt och genres. Om man gjort många album kanske man vill göra något som har en stark rytm och balanserar ut tungheten, eller fokuset på texterna. Men John och jag jobbar med låtarna tills vi har en solid bas. Sen kan vi ta in olika instrument, musiker och till slut gästmusiker om det behövs. Vi får hela tiden idéer, så vi spenderar mycket tid att lyssna igenom dem och bestämma oss för vad vi ska använda, spara eller slänga.

Det finns mycket material i Calexicos idébank. Drömmarna om samarbeten med Gillian Welch och David Rawlings eller fler projekt med Jim James lurar förmodligen runt hörnet. Eller varför inte något mer med Nicolai Dunger, som Calexico för några år sedan spelade in en version av Loves Alone Again Or med? En låt som enligt Burns ”kicks serious ass”. Senast de träffades sjöng de Lille Katt tillsammans men det förstår jag inte förrän jag lyssnar på min inspelning av intervjun och hör melodin till Burns ”lilleskatt”-nynnande som drunknar i stöket från turnéteamet som dykt upp och tycker det är dags att gå vidare i programmet. Burns har verkligen inte lätt att avsluta. Han hinner grilla mig om vad min sånglärare har för tips för att inte anstränga rösten, Peter, Bjorn and John och kvällens tänkta setlist innan vi kastas ut.

Svårigheten att avsluta gör sig dock bäst på kvällens konsert. Tjugoen låtar och tre extranummer senare har Burns röst nästan försvunnit. John Convertinos förtjusande knackande har charmat scarf-prydda danskar som letar sig ut på regnblanka gator med Arizonas ökentorra trumpetslingor sjungande i öronen. För en liten stund lägger ingen märke till höststormen som slår en till marken.

Efter två år av väntan släpper In Flames sitt efterlängtade nionde album, A Sense of Purpose, i april. Nysläppta singeln The Mirrors Truth triggade massornas förväntningar ytterligare. Något försenat, på grund av att Jesper Strömblad måste avsluta sitt World of Warcraft-spelande, börjar min intervju med bandet på ett öststatligt sparsmakat skivbolagskontor.

– Jag har gjort elva intervjuer under sex timmars tid idag, säger Jesper trött.
Han öppnar en öl och förklarar att rockstjärnejobbet inte är särskilt glamoröst, men att det är ett val de har gjort, även om det medger vissa uppoffringar.
– Det tuffaste är hemlängtan, den gör mig illamående. Man missar ju sex månader av sina barns uppväxt när man turnerar, och det händer ju så mycket i den åldern. Under den tiden går vi upp klockan tre på eftermiddagarna och knäcker första ölen för att börja repa vid sex.

Det levernet är troligen inget som passar en vanlig familjefader, men så är inte heller en turnerande metalmusiker särskilt representativ för fadersgestalten. Likt ett familjeliv växer en gemenskap fram när man är på vägarna med ett band, berättar Anders Fridén.
– In Flames är som en familj och i vilken familj som helst blir det en del gnabbande när man umgås länge, någon har snott någons dvd-film och städar inte efter sig och så vidare. Mycket av tiden i bussen går åt till dvd-boxar och Xbox-spelande.
Även Anders säger att saknaden är påtaglig och en del av det beror på den moderna teknologin. Även om internet, e-post och mobiltelefoner gör oss mer tillgängliga, finns det en baksida också, menar sångaren.
– Det var nästan bättre innan det fanns mobiltelefoner, för när man pratar varje dag blir familjen så nära men ändå oåtkomlig.
Föräldrarskapet är även en inspirationskälla, fortsätter han
– När man blir pappa får man nya perspektiv på livet. Jag undrar vad det är för värld som min dotter egentligen ska växa upp i. Den låt jag är mest nöjd med någonsin är absolut Come Clarity, den skrev jag till min dotter och jag fick in några snygga liknelser i den som jag är väldigt nöjd med. Utöver det inspirerar omgivningen mycket; när man frågar folk hur läget är så är det ju ofta jobbigt och tungt. Alla har ont någonstans. Det genomsyrar ju verkligen det jag gör, det är skitsvårt att skriva positivt. Det är ett privilegium att ha möjlighet att skriva av sig. Jag har alltid skrivit i metaforer, det gör att man inte måste känna mig och mitt liv för att förstå texterna.
Det psykologiska djupet och den poetiska tonen i In Flames-texterna gör det lätt att tro att Anders är inspirerad av litteratur eller lyrik. Men så ligger det inte till, fortsätter han.
- Alice in Chains låttexter inspirerar mig mycket. Jag läser inte så mycket, verkligen ingen poesi eller något sådant, möjligen standarddeckare och musikdokumentärer.

Vad är det som gör att det fortfarande är värt att leva det strävsamma rockstjärnelivet efter arton år?
- Det blir ett politiskt korrekt svar, men det är nog allt som vi har förmånen att uppleva, säger Anders . Att få titta ut över Grand canyon enda dagen och spela Black Jack i Vegas nästa. Men när man är där tar man det faktiskt lite för givet. Vi har världen som arbetsplats.
Att inspirera andra skapar också mening, menar Jesper.
- När människor berättar att de börjat spela gitarr på grund av In Flames till exempel. Den finaste komplimang jag fått var en kille i USA som kom fram till mig med sin gravida fru och pekade på hennes mage och berättade att barnet skulle heta Jesper.
– Det är stort att få träffa dem man själv ser upp till också, säger Anders. När vi träffar dem som vi beundrar är det liksom ”Fan, vad coolt, spelar du också i band?”, skrattar han.
- En lite hemsk grej var när jag blev inbjuden att spela poker med några killar. När jag kom till backstagebordet visade det sig att det var Jerry Cantrell i Alice in Chains, vilket är ett av banden jag håller närmast. Jag blev lite skakis, och när vi spelade slog jag ut honom! Herrejävlar.

Efter syntiga Soundtrack to your Escape och gitarrbaserade Come Clarity blev A Sense of Purpose som en slags syntes, berättar Jesper och förklarar hur de ville behålla en form som de hittade när de gjorde Come Clarity, melodierna i synnerhet. En egen studio gjorde att musikskapandet blev mer hantverk för första gången på flera plattor och att mer utrymme för improvisation lösgjordes. Alla sångmelodier skrevs i studion, liksom solona. Råmaterialet gjordes med trummaskin och slaskgitarr och sedan spelades allt in en gång till med riktiga trummor. De ville föra in en del akustiska inslag, vilket bland annat hörs på The Chosen Pessimist, Jespers personliga favorit från skivan.
Den har ett sound som påminner lite om Everlost, en låt från tidiga Lunar Strain.
–Jo visst, vi har ju vårt bagage med oss, vår historia hänger med, säger Jesper. The Chosen Pessimist var en utmaning att göra, den blev väldigt bra känslomässigt och textmässigt och den är väldigt lång. Jag är för övrigt 100 procent nöjd med hela skivan. Alla i bandet har utvecklats som musiker och gitarrspelet har varit väldigt tekniskt krävande.

Den nionde skivan bryter inte direkt In Flames-traditionen med ångeststinna texter och nattsvarta mollmassiv.
- Man får aldrig slut på ångest att skriva om, säger Jesper och blinkar till när han bländas av dagsljuset som silas in genom persiennerna.
– Den förvärras snarare med åren. Samtidigt är det klart att man har skrivit om mycket redan, så det försvårar ju delvis.
I en intervju i Close Up-magazine för några år sedan berättade Anders att han periodvis mått själsligt dåligt.
– Texterna har förändrats från de tidigare albumen, jag hoppas att man ser någon form av ljus i de nyare texterna. Jag har ständigt en satellit uppkopplad för att få nya intryck till texter, men inspireras samtidigt av saker som jag upplevde när jag var yngre. Jag vill ha en poetisk touch när jag uttrycker mörkret. Det kan lätt bli töntigt, det är en svår balansgång.
Det hårda turnélivet är inte oförenligt med en kontemplativ tillvaro som inåtblickande textförfattare, förklarar Anders.
– Jag har mycket tid till att fundera över saker under dagarna. På kvällen i turnébussen samlar jag ihop det och skriver texterna. Huvudtemat på skivan är precis som förut mitt liv och det som händer omkring mig. Det kan hända att jag får en idé till en strof när som helst, precis som Jesper får ett riff på huvudet då och då, sedan sätter man ihop det. Sedan gäller det att få ett schysst flow med orden, det är en del pusslande. Och ibland när jag låter en text vila ett tag och läser den senare kan jag tänka: Hur fan tänkte jag då?
I den melodiska metalfalangen finns en tradition att basera texterna på medeltidsanknutna ämnen som drakar, svärd och demoner. Det är inget som lockar Anders.
- Jag vet ju inget om sånt! Texterna är verkligen skitviktiga för mig. Jag pratar aldrig med någon om texterna heller. Killarna i bandet bryr sig ärligt talat inte så mycket om mina texter, men när de fått läsa dem i konvolutet efter att skivan är klar har det hänt att de frågat hur jag egentligen mår.

Det finns en del existentialism och funderingar kring livet i era texter. Tror ni på någon högre makt?
– Efter döden så tror jag ju inte att man äts upp av maskar och sen är det slut, säger Jesper.
- Men vad som händer vet jag inte och jag funderar inte så mycket på det där. De tio budorden är bara sunt förnuft, alla försöker vara bra människor. Många band inspireras av satanism, men det har aldrig lockat. Visst handlar den om egoism mycket men mest om själförtroende, att inte låta sig begränsas så mycket av samhällskonventionerna. Man är full av naturlig instinkt och blir hämmad av samhället.

Att hämmas av andras åsikter är inget som kännetecknar In Flames. De har ofta anklagats för att ha svängt åt nu metal-hållet och blivit för kommersiella, men säger sig bara skratta åt alla typer av klagomål. På en konsert häromåret bar de t-shirts med citat från en recensent som sågat dem.
När blev ni senast arga för något ni läste om In Flames?
– Man kollar ju runt på olika forum och kollar vad förskolebarnen skriver, säger Anders. En snubbe på något internetforum tyckte att vi hade svikit våra rötter och inte var ärliga mot publiken. Som att vi bedriver en service, för att folk ska köpa den! Men vi sover bra ändå liksom.
– De vet inte hur mycket skit som ligger bakom det färdiga materialet, om de bara visste hur det är att leva på vägarna! säger Jesper, och fortsätter;
– Vi levde på kranvatten och nudlar i fem år och nu lever vi i anarki. Men det är totalt oglamouröst, vi sitter inte hemma och väntar på att tio miljoner ska dimpa ner, jag blir sur på de som tror att vi lever så, och på de som klagar på att vi blivit för kommersiella. Vi har åldrats 25 år under tiden med In flames. Men samtidigt, folk nöjer sig med sina nio-till-femjobb och två veckors semester medan de drömmer om något annat. Vi lever vår dröm, säger Jesper.

In flames turnerar fortfarande stora delar av året, i vintras i Ryssland och i vår i Nordamerika tillsammans med Megadeth, Children of Bodom och High on fire. Anders berättar att konserten på Ullevi för ett par år sedan gav honom den största kicken han fått någonsin av en konsert, mycket beroende på att han trodde att Ullevi var helt ointagligt.
–. Jag är aldrig nervös innan konserter, när jag kliver ut på scen har jag inte en tanke i huvudet, är helt blank och exalterad. Vi är inte ett sånt där band som håller varandra om ryggen och drar ramsor innan vi går ut på scen. Att spela med Slayer och Priest är också nåt att berätta för barnbarnen. Men de mindre, svettiga klubbspelningarna då man är nära publiken gillar jag mycket också, som under Sverige-Norge-rundan vi gjorde för ett tag sedan.

I dagens musikindustri blir image allt viktigare, något som Anders inte tycker att In Flames bryr sig om. Han anser dem vara hundra procent imagelösa och dessutom världens ödmjukaste band, som inte skulle ha förändrat sig ens om de sålt fyrtio miljoner skivor. Samtidigt inser han att den bild media förmedlar av honom och de andra kan bli snedvriden.
- När det ska tas foton och man är extremt bakfull och andas sprit och bara vill vara hemma och slappa är det svårt att ge ett bra intryck. Vår självbild har dock inte förändrats av våra framgångar. Vi är inte in it for the drugs, vi kunde ta mer plats men det vill vi inte, avslutar han.

Vilken In Flames-låt är du mest nöjd med någonsin, Jesper?
– Svårt, men det är nog Moonshield. Med facit i hand ser jag att den är väldigt skumt uppbyggd och jag fattar inte egentligen hur jag gjorde den, den är väldigt mogen. Min farfar och pappa var spelemän och jag fick min första fiol när jag var fem. Idag känns det synd att jag slutade, men på den tiden resonerade man ju att det fick man inga brudar av. Vi har gjort nya versioner gamla folkvisor, Hårgalåten och Pallar Anders visa till exempel.
Jag har alltid undrat vad den sistnämnda handlar om.
– Om en fredlös man som flyr skogen efter något slags crime of passion. Jag hörde den på buzuki , ett slags gitarrinstrument, med en tjej som sjöng för många år sedan och tänkte att den där ska jag göra något av! Jag har ju fört farfars arv vidare, kanske till många sjuttonåriga hårdrockare som inte skulle lyssnat på folkmusik annars. Det är dock inget som influerar oss längre.

Trots att metal som er faktiskt vidareför en nationalskatt av gammalt svenskt kulturarv tas den inte så ofta in i finrummet. Hur kändes det därför att få regeringens exportpris?
– Det var ett jättekul erkännande så klart, säger Jesper. Man blir aldrig profet i sin egen hemstad men vi lyckades, det är fortfarande svårt att ta in att man kommit någon vart. Vi vet inte hur länge vi kommer att fortsätta. Det blir aldrig tråkigt, men vi kommer ju inte fortsätta i 180 knyck, man gör inga bra låtar då. På A Sense of Purpose hade vi verkligen inte några sådana svårigheter; däremot det delikata problemet att vi tvingades välja bort låtar, vi var så nöjda med alla sjutton.

Intervjutiden är över. Jesper öppnar ännu en öl och sjunker in i World of Warcraft igen för en stunds paus innan det är dags för nästa halvtimme av rutinmässig självutlämning. Något säger mig att det är lär dröja innan det finns tid för kvalitetstid med familjen igen.

Det är inte bara gruppnamnet som är ungefär hur bra som helst, hela paketet stavades julafton i Ola-format. Cover-versioner i discoglitterhouse-kostym av r’n'b-låtar som i flera fall var skitbra redan i sina original, Luther Vandross Shine och Lucy Pearl Don’t Mess With My Man framförallt. Musik skapad av Seamus Haji, Carl Ryden och T&F vs. Moltosugo. Chic-sampling, neonljus och en hel hög discokulor på omslaget. Allt utgivet av Hed Kandi.

Kort sagt omöjligt att misslyckas.

Ändå var det på något sätt precis det som blev resultatet. Eller, kanske inte misslyckande – i sina bästa stunder svängde Boogie 2Nite (och ännu mer de många remixer som rann ut från albumet) riktigt mycket. Men under den (vansinnigt) snygga ytan började saker och ting att spricka i sömmarna. Förmodligen mest av allt för att hela Booty Luv-äventyret var fast förankrat i en av förra årets mesta dansmusiktrender: discohouse med ”electro” som något slags förled (hur pass rätt den underkategoriseringen är kan man diskutera länge – kanske hade det passat bättre med att använda ”digital” i någon lös mening, som Mark Doyle gjorde på sin samling Digital Angel).

Jag vet egentligen inte vad mitt problem är här. Det ligger någonstans i basgången, mitt emellan en rakt igenom 303-knorrande variant och ett riktigt blodpulsmullrande discoklassiskt dito. Men det är en annan historia.

Första gångerna med Hercules and Love Affair var jag väldigt nära att avskriva den på precis samma grunder som Booty Luv. En yta som har precis alla attribut på precis rätt ställen men som, tja, inte går mycket djupare än så.

Första smakprovet Blind lät mest som en 2008-version av Blurs Girls and Boys och Antonys röst var lika enerverande som alltid. När houselegenden Frankie Knuckles stökade om lite blev saker och ting förstås bättre, men det var först när Knuckles hade den goda smaken att göra en dub-version nästan utan sång som det blev riktigt överbra.

Ytan i det här fallet handlar om den musik som kravlade sig ut ur spillrorna efter discons hårda och smärtsamma fall när sjuttiotal blev åttiotal. Disco som förenade sig med en annan skadeskjuten sjuttiotalsdominant: punken. Postpunk av den typ som Joey Negro och Sean P blåste liv i med sina Disco Not Disco-samlingar. Musik som den lät när skivbolaget Ze Records och Arthur Russell gav oss den.

Med tanke på det här kommer det inte som någon större överraskning att mannen bakom Hercules and Love Affair – New York-bon Andrew Butler – har just Russell som en av sina stora förebilder. Lika lite förvånande är det att albumet släpps av bolaget DFA, ett av de första att haka på det nyvaknade intresset för postpunken efter Disco Not Disco-skivorna, eller att alltihop producerats, med Butler, av Tim Goldsworthy, med förflutet i U.N.K.L.E. och ena halvan bakom såväl DFA som LCD Soundsystem.

Jag höll som sagt var på att avfärda hela Butlers albumskapelse. Ljuden är otroligt snygga. Uppdateringen av åttiotalssoundet har gjorts finkänsligt tack vare de levande instrument som används gett en direktkoppling tillbaka till såväl postpunkens som discons rötter – inte minst basgångarna, blåset och stråkarna. Det jag trodde skulle bli mitt stora problem med skivan – vanligt förekommande gästen Antonys röst – är heller inget som faktiskt står i vägen. Mitt problem var snarast att låtarna slirar iväg åt tomgångskörning ganska snabbt.

Visst finns det stunder på Hercules and Love Affair då intresset falnar. True False/Fake Real är för mycket Jultomtens verkstad för sitt eget bästa, Easy låter som en kasserad The Beloved-inspelning och You Belong kör, trots den goda smaken att återanvända Inner Citys Big Fun, mest runt i cirklar.

Men resten gillar jag faktiskt mer och mer. Betydligt mer än jag först trodde att jag skulle göra. Även Blind har sträckt på sig några snäpp – trots att den fortfarande inte är lika bra Knuckles-mixarna och trots att den fortfarande mer än något låter som Girls and Boys. Framförallt är det fyrfyra-Billie Jean-raka Hercules Theme, Raise Me Up med sitt blås och sina klockspelsslingor och översöta, human beatbox-vibbande Iris som jag mest återkommer till.

Här trodde jag att postpunken dog för den här gången för några år sedan, men att Hercules and Love Affair dyker upp nästan
samtidigt som Disco Not Disco-serien återuppväcks kanske är ett tecken på att det är dags för en sväng till.

Fast den här gången kanske med färre koskällor och förhoppningsvis med mindre chartersemesterylande och mer finess.

Klara sedan tidigare är bland andra: Saul Williams, Behemoth, The Go! Team och O’Death.

Intressant nog har Burial i och med det också förmodligen gjort årets crossover-skiva i musiköverintresserade kretsar.

När det handlar om dansmusikskivor som lyckas korsa de ibland vattentäta genreskotten kan Burial visserligen kryssa för flera av grundförutsättningarna. Det handlar om en artist som gör något helt nytt. Något helt nytt, då, för dem som inte lyssnat på den aktuella genren tidigare. The Streets och Dizzee Rascal är två exempel på det här – artister som lyfter en genre . Det handlar också om musik som kommer med en väldigt behändig etikett att sätta på musiken när någon frågar vad man lyssnar på för tillfället. I Burials fall dubstep.

På Burials självbetitlade album från förra året var det mycket av det som kännetecknat dubstepen sedan dess födelse strax på andra sidan om millenniestrecket. Ett möte mellan dub och 2step i ödesmättade och svävande och löst hållna ljudlandskap. Ett möte mellan Sabres of Paradise och Flangers New Orleans-projekt.

När Burials hyllade Untrue släpptes var skillnaden, om inte som natt och dag, i alla fall ganska påtaglig. Musiken har gjorts betydligt mer rytmisk. Röstinslagen är rejält många fler. Överlag är Untrue en mycket mer tillgänglig skiva än föregångaren. På många sätt är det här, i ljuset av Burial, en popskiva – vilket säkerligen också bidragit till populariteten. Och med tanke på att dubstep-inslag även återfinns på Britney Spears omtalade comeback-skiva för den som letar lite extra noga så känns det på något sätt helt självklart.

Dubstep och dubstep, förresten. Att hålla fast vid att Untrue är en dubstep-resa rakt igenom är att göra det väl enkelt för sig. Just i och med att 2step-rytmerna får ta över en rätt stor del av showen är det här mer en någonsin en 2step version framtid. Det mörker som alltjämt finns där, begravt i mullrande och långsamt vältrande basgångar, lättas upp genom de halvsmurfklippta soulröstsamplingar som dansar omkring ovanpå. De sammanförda elementen är i sig inget nytt – de fanns ju med redan på fjolårsskivan – men den här gången har de fått mullra ut i sin studsande helhet. Lite övergivet. Lite längtande. Musik som skulle vilja kasta sig ut bland de andra glitterprydda glädjespridarna på dansgolvet, men som inte riktigt törs. Inte riktigt kan släppa loss tillräckligt mycket. Dansmusikens självpåtaget missuppfattade och ensamma indiepopkille.

Burial arbetar precis som förra gången med en rätt begränsad palett av intryck och ljud. Det är nyanserna som får leda vägen. Det här gör att jag ibland kan önska att exempelvis de vokala inslagen getts större bredd eller helt fått stryka på foten. Men det är ofta fråga om tidpunkt och tillfälle – Untrue är definitivt inte musik som funkar för mig i alla lägen. Inte ens i ett december som ihärdigt håller stånd mot den naturliga ordningen och håller fast vid ett väder som hör oktober till – omständigheter som gjorda för Untrue.

Men de gånger som Burial passar, när Untrue får tid att studsa runt mellan hörlurarna och veva fram sin egen neonregnbeströdda dagbokshistoria fylld av lösryckta brottstycken, är Untrue en både fascinerande och innerligt ovanlig vän i en alldeles vanlig vardag.

Jag brukar, när jag får frågan, säga att Beatles aldrig betytt något för mitt musiklyssnande och mitt musikintresse. Jag har aldrig lyssnat aktivt på dem. Jag äger inget album. Ingen samling.

Det här är inte för att jag inte gillar Beatles. Tvärtom. Jag gillar rätt mycket av det jag hör, utan att för den delen någonsin ha trillat av stolen. Det handlar mest om att jag aldrig känt behovet. Beatles finns ju här, där och mest everywhere.

Samtidigt är det förstås naivt att tro att inte jag påverkats någonstans. Framförallt har väldigt mycket av den musik jag lyssnar på kanske aldrig kommit till om inte den kostymklädda kvartetten bestämt sig för att börja spela musik ihop.

Framförallt är jag tacksam för att Beatles gav oss Patrick Adams.

Patrick Adams lär nämligen ha varit en av de där människorna som såg Beatles uppträda hos Ed Sullivan den där gången. En upplevelse som vände upp och ner på knappt tonårige Patricks värld. En upplevelse som fick honom att förstå att musik var det han ville syssla med resten av sitt liv.

Mer än 40 år senare har Patrick Adams ett trettiotal guld- och platinaskivor i bagaget. Han har jobbat med namn som Sister Sledge, Jocelyn Brown, Loleatta Holloway, Leroy Burgess, Main Ingredient, Spinners, Glady Knight, Rick James och R. Kelly.

Och han är framförallt en av discons allra främsta producenter.

På The Master of the Masterpiece – The Very Best of Mr. Patrick Adams finns 18 Adams-producerade låtar. De allra bästa av de allra bästa, alltså, som titeln antyder. Som alltid när det handlar om ”best of”-skivor är det där med vilka som är en artists, låtskrivares eller producents låtar alltid väldigt mycket en fråga om tycke och smak – men här fokuserar man ändå på det som ändå är det mest intressanta när det handlar om Patrick Adams: hans egna projekt.

Likt valfri dagsaktuell artist inom elektronisk eller klubbanpassad musik var Adams en kameleont i utsvängda glitterbyxor. Olika Adams-konstellationer växte upp som svampar runt dansgolv världen över. Många gånger med rätt likadana medverkandelistor, men med tillräckligt nyansfina skillnader för att de skulle stå på egna ben. Åtminstone för en stund.

Precis som Adams egna karriär inleds The Master of the Masterpiece med Leroy Burgess-gruppen Black Ivory och tongångar från en tid mitt emellan Northern Soul och disco (här allra bäst i form av Daybreaks softsouliga Everything Man) över förhållandevis tidiga Adams-discoförsök fram till den riktiga Adams-guldåldern.

Här finns förstås Musique med genom In the Bush och Keep on Jumpin’, Phreeks klassiska Weekend har en given plats, liksom Cloud One – just här representerade av en alternativ version av Atmosphere Strut. Och världsbästa Bumblebee Unlimited som surrar omkring över Patrick Adams patenterade syntslingor i över nio minuter långa, charmiga Lady Bug. Svårt att inte fullständigt älska läget.

Men de två allra bästa låtarna på samlingen ligger inskjutna strax före, nästan precis i mitten. Båda två med artister som aldrig blev mycket mer än just de här två låtarna, tyvärr.

Marta Acuna dansar runt, lätt latinofärgad, bland congas, jazzgitarr, piano, xylofon och Adams-syntar som det inte finns några problem helst i världen i sin enda singel Dance, Dance, Dance. Nog för att lysa upp till och med ett riktigt genomregnigt december.

Så förstås, förstås, förstås det förmodligen enskilt bästa stycke disco som överhuvudtaget spelats in i någon form, någonstans: Four Below Zeros My Baby’s Got E.S.P.. Fem minuter och tjugo sekunder som fångar det allra bästa med disco. Rytmen. Basgången. Den vänsterväsande hi-haten. Pianot. Den Ernie Isley-vibbande gitarren. Den perfekta stämsången. Det sordinerade blåset. De outgrundligt sorgsna sråkarna. Den vibrerande magin.

Musik att rädda liv med.

Egentligen räcker det med My Baby’s Got E.S.P. – en låt som inte är helt lätt att hitta på cd – som anledning att köpa The Master of the Masterpiece. Men sedan finns det 17 låtar som är väldigt värda att lyssna på om och om igen. Eller kanske till och med att bli nyförälskad i.

Låtvalsmässigt hade jag bytt ut någon låt för det där lilla extra sista. Men det är en parentes.

The Master of the Masterpiece är ett måste i vilken discofilsamling som helst.

Pimp C hann inte mer än lämna fängelset innan hans liv var över. Att han gör det på en sällsynt musikalisk topp kommer säkert att hjälpa till att placera honom och UGK i historieböckerna vid sidan av 2Pac och Notorious B.I.G..

UGK:s berättelser är på många sätt den musikaliska motsvarigheten till utmärkta tv-serien The Wire (även om de bara beskriver knarklangarens verklighet).

Pimp C och barndomsvännen Bun B berättar nostalgiskt färgade historier om langandets konst, hur det var bättre förr och hur alla langares egentliga dröm är att kunna flytta till lugnare kvarter. De tar lyssnaren till de smutsiga bakgatorna med samma närvaro som litteraturens Pelecanos eller Lehane.

They wish they lived in the ‘burbs
Wish they didn’t have to hang
Out on corners in low-income housing projects and slang
- How Long Can It Last

Att de ligger bakom en av årets tio bästa låtar med den Three 6 Mafia-producerade och Outkast-gästade Int’l Players Anthem (I Choose You) är väl redan en vedertagen sanning. Även om Underground Kingz hela tiden haft potential att bli årets stora hiphop-crossover lär redaktionerna som inte redan placerat den på sina årslistor ropa ”Stoppa pressarna!” nu.

För det här är något så ovanligt som en dubbel som håller hela vägen.

Musiken lutar sig tungt mot de fetaste delarna av 70-talets soul- och funk. Willie Hutch, Aaron Neville och Al Green är några av de som samplas och det ger en bra bild av hur albumet som helhet låter. Det är ofta mjukt, svängigt och tjockt som sirap. Någon gång får vi ett hårt minimalistiskt klubb-beat. Tempot är generellt lågt och att det är ingen som behöver fundera över om det här kommer från den heta södern eller inte. UGK är Texas-pionjärer och har förfinat sin konst i femton år.

När jag försöker lyfta fram favoriter är det oväntat svårt, främst beroende på att det är så svårt att begränsa urvalet. Chrome Plated Woman (med Hercules-samplingen) kan så klart inte undvikas. Redan nämnda Int’l Players Anthem och den kalla Take the Hood Back likaså.

Real Women med Talib Kweli och Raheem DeVaughn är kanske inte lika stark som Country Cousins från Kwelis Eardrum, men ändå. Å andra sidan verkar jag inte kunna få nog av DeVaughns gästinsatser i år. Lika lite som Bun B:s de senaste åren.

Och hur jag skulle kunna stå emot en hook som ”I got Bobby by the pound / Whitney by the key / DJ Screw by the gallon / Bitch the game belongs to me”, vet åtminstone inte jag. Du hör den i den med andra ord oemotståndliga The Game Belongs to Me.

Att kalla Underground Kingz för ett moget album känns inte riktigt rätt, men det hörs att det här är två artister som hållit på länge. För en gångs skull utan att tappa stinget.

”Roisin Murphy”. ”Let Me Know”.

Inuti fanns två versioner av cd-singeln och en bildsingel på absurt tjock vinyl. En förpackning som dessutom innehöll en av årets trevligaste låtar i lite olika versioner.

Det är förstås helt löjligt att dra paralleller till Moloko varenda gång det blir dags för Roisin att släppa något i eget namn efter det på många sätt känsloslitande uppbrottet från band- och livspartnern Mark Brydon. Men lika lite som det går att lyssna på Tracey Thorn utan att tänka på Ben Watt är Roisin inte riktigt hel utan Mark. Och omvänt. Även i fallet Tracey och Ben.

Sammantaget har de fyra gett oss två av de bästa popband världen sett. Resultatet av den där magi som uppstår väldigt sällan när några människor kastas samman vid precis rätt tillfälle.

När Matthew Herbert klev in för att fylla rollen som Roisins motvikt och bollplank på Roisin-debuten Ruby Blue hade resultatet en bit kvar till det jag hoppades på. Det kändes inte som Roisin. Det kändes som en Roisin som irrat sig lite för långt bort från det dansgolv som trots allt var en central del i Moloko. Så här i efterhand kanske jag var ett snäpp för snäll mot Ruby Blue.

När det så blev dags för album två – den här gången på EMI, enligt Roisin därför att de tyckte att hon påminde dem om Robbie Williams – var det Bugz in the Attic-Seiji som var första nya namn ut i producentstolen. Och även om jag gillar titelspåret bättre nu än när jag först hörde det, fick Overpowered mig inte direkt att gå taket. Elektropop av ungefär samma slag som Tracey Thorn bjöd oss på tidigare i år.

Men så bytte stafettpinnen händer ännu en gång och lite Andy Cato-hjälp och ett lån från Tracy Webers makalösa discoglitterkula Sure Shot senare så sköt förväntningarna vips i höjden.

Med eller utan rosa kartongförpackning.

Okej. Det faktum att världens bäste Joey Negro snurrade bort alla annalkande höstslasktankar med framförallt sin ”Destination Boogie”-remix kan ha spelat in.

Med en bredare palett av samarbetspartners lyckas Roisin den här gången ironiskt nog göra ett album som ligger betydligt närmare det hon och Mark skapade under tiden som Moloko. Spretigare. Kaxigare.

Visst är Overpowered ett barn av sin tid. Det electroknorrande som återfunnits på ganska många album av överdatoriserat snitt senaste året. Att titelspåret därför blev första spår ut är därför alldeles självklart. Men i sällskap av de tio andra spåren framstår inledningsspåret som det snudd på tamaste och minst intressanta.

Checkin’ On Me med sin röstljudrytm och sitt blås är de fyra och en halv minuter som knyter ihop Ruby Blue och Overpowered. Human beatbox-vibbarna följer med in i snygga och återhållsamt känslostormande Primitive (med den smått briljanta refrängtextraden ”I gotta get you out of your cave, man”). Footprints är Prince för 30 år sen. Dear Miami lånar gitarrslingan och Roisin-dubbelkörandet från The Flipside, vilket förstås är ett jätteplus i sammanhanget. Och så Tell Everybody med Roisin i Timbaland-terräng.

Okej. Movie Star är något halvtrist överblivet från en sen efterfest hemma hos Goldfrapp och Jacques Lu Cont. Och brötiga Cry Baby, med all sin gissningsvis inplanerade dansgolvvältarpotential, är lite för nära rockdansträsket för sitt eget bästa (då är Paul Oakenfolds Baby Wants to Ride-remix roligare).

Men det är ganska snabbt glömt när Let Me Know rullar igång. Bäst tillsammans med discoglittrande Madonna-flörten You Know Me Better (som snyggt nog plockar såväl från Madonnas allra tidigaste och allra senaste alster).

I de stunderna är Overpowered precis lika bra som Roisin själv. Och även om Roisins andra fullängdare inte kan mäta sig med Molokos fullängdare känns det som att det här är en skiva jag kommer att lyssna på betydligt fler gånger än debuten. Dessutom känns det som en skiva som mycket väl kan växa till sig ordentligt om den får lite mer tid med mig i höstmörkret.

Nu ska jag bara hitta ett bra ställe till min rosa Roisin-box också.

Luminary Amsterdam (Smith & Pledger Remix)
Tillsammans har Ashley Tomberlin och Laurence Rapaccioli skapat svävande, intrikata och varmt mjuka ljudillustrationer på ett antal singlar de senaste åren. Allt från lågmäld Portishead-alternativpop i genommaskinell kostym till trance för sena och övergivna nätter. 2006 var Amsterdam är fantastiskt prov på det sistnämnda, där den slits mellan ATB och Chicane. Om man föredrar originalversionen eller Oliver Smiths och Mark Pledgers är en smaksak av allra mest findetaljerade sort, men de lite vassare kanterna, tillsammans med lite fler färger i den musikaliska paletten, gör att Smith & Pledger-mixen ändå är den som får min röst när det kommer till kritan. Att Amsterdam till stor del är byggd kring Ashleys mässande av orden ”I miss you” gör förstås att parallellerna till Missing är rätt oundvikliga, men samtidigt en väldigt god kvalitetsstämpel.

Lyssna hos Juno

Luminary Dark Eyes
När jag gjorde min sammanställning över 100 fantastiska låtar från 2005, liksom när jag gjorde denna motsvarande 2006-lista, så har det aldrig varit något uttalat mål från min sida att bara ha med en låt från respektive artist (artister, alltså, inte remixare). Däremot har det fallit sig så. Kanske för att jag omedvetet ändå satt upp några såna mentala riktlinjer för mig själv. Men i fallet Luminary måste det ändå få bli dubblering. För 2006 bjöd Ashley Tomberlin och Laurence Rapaccioli på två helt igenom fantastiska singlar. Om Amsterdam var en resa med den tranceeuropeiska expressen så är Dark Eyes en audiosuggestiv färd rakt in i det allra vackraste av mörkerhjärtan, med namn som Heed, Mandalay, Everything But the Girl och en hel drös andra namn som lockat fram viskande finkänslighet ur sina maskiner. Lågmält. Stillsamt. Nattsvart. ”Well, I would give my soul to you again / I have no fear, no I have no fear / I would slash my heart in two / for just one touch from you / I would do anything / you want me to” och allt är i Dark Eyes känns precis så. Vill man sedan dra upp tempot bjuder Tom Porcell i sin remix in till samma trancevärld som i Luminarys Amsterdam.

Lyssna hos officiella sidan

Patric La Funk Sundrops (Outdoor Mix)
Ibland är det roligare utomhus än inomhus. Okej, det kan det vara rätt ofta, men i synnerhet när det gäller Sundrops. När Patric La Funk sitter inomhus blir resultatet lätt instängd minimalisttechno. Inte utan värde, men på något sätt känns ”Indoor”-mixen av Sundrops lite för hämmad för sitt eget bästa. När Sundrops släpps fri på grönbete släpper alla säkerhetsventiler och Sundrops förvandlas till sitt namn, med stora maffiga soldroppar av svulstväxande trancecrescendon obarmhärtigt smattrande över landskapet. Att det tar mer än fem minuter innan Sundrops slutligen förvandlas till en mäktig supernova gör bara orgasmen desto mer intensiv när den till sist skjuter upp genom ryggslutet.

Lyssna hos DJ Tunes

Lifelike & Kris Menace Discopolis
Steget från Discopolis och Fairlight, Kris Menace samarbete med Fred Falke, är inte särskilt långt. Båda handlar om en rätt enkel rytmgrund och sedan en keyboard vid mikrofonen, med en enkel melodislinga loopad om och om igen. Men där Fairlight är en rätt beskedlig historia är Discopolis den elaka tvillingen från landet Långtbortistan. Mer opolerad, mindre förfinad, vräkigare och med en slinga som ylar smått okontrollerat mot allt som liknar månar. Allt det här utan att Discopolis aldrig riktigt släpper taget om Dr. Jekyll. Vilken mix väljer vi? Svårt. Originalet är house i Fred Falke-land, medan Chris Lake lyfter hela härligheten lite närmare ljuset. Claude Monnet å sin sida timewarpar tillbaka till 1979 och förvandlar Discopolis till Giorgio Morodersk fet rymddisco (komplett med robotröst) och A Hundred Birds gör det (fantastiska) vanliga – målar om de digitala Matrix-originalen till ett spöklikt, organiskt och lössläppt liveset (med såväl som utan trummor). När dammet lagt sig står den sista nervdallrande huvudgateduellen nog ändå mellan A Hundred Birds och Claude Monnet.

Lyssna hos Juno

Craggz & Parallel Forces Train Track
Lite vid sidan om fullängdaren Northern Soul (som var inslagen i det kanske fulaste omslaget den här sidan 2000-talet) gav Craggz & Parallel Forces också Train Track på en tolva. Precis som nästan all bra drum’n'bass de senaste åren pratar vi Hospital här. Eller, det är väl vad jag skulle ha gissat på om inte Craggz & Parallel Forces haft ett helt annat skivbolagshem. Sex och en halv minuter överklockat trumsmattrande och elakt morrande kaos. Men ett kaos där det helt plötsligt, precis när ljudvallen bryts för tredje gången, exploderar fram sorgpianofyllda vakuum som filar ned de vassaste kanterna.

Lyssna hos Juno

Pussy Dub Foundation Struggle for Pleasure
Ibland säger ett artistnamn mer än alla samlade programförklaringar. När jag stötte på Pussy Dub Foundation, särskilt med den efterföljande titeln, var det inte någon större tvekan om att det skulle handla om Miami bass-studsande ghettotech komplett med riktigt snuskig text. Så skulle det kunna ha varit. Men ibland kan ett artistnamn också lura iväg dig till helt fel kontroll. Som i fallet Pussy Dub Foundation. Visst finns det en synnerligen stadig rytm som hade kunnat vara en passande grund för det jag trodde jag skulle få höra, men bygget ovanpå doftar snarare rymddiscoinfluerat sjuttiotal med en duettdans mellan mörka stråkar och ett ökenödsligt ekande piano mitt i strålkastarljuset. Kasta in några trance-ljudexplosioner och hör Struggle for Pleasure försvinna bort i över horisonten. Pluspoäng för att pianot stundtals låter väldigt mycket som hämtat från Sheila & B. Devotions klassiska Spacer.

Lyssna hos Juno

Lawrence Along the Wire (Superpitcher Remix)
Along the Wire låg ursprungligen på Lawrence-albumet The Night Will Last Forever och var definitivt inte ett av de spår som gjorde något djupare intryck hos mig. Inte dåligt, men heller inte något särskilt. Det kändes som att något fattades. Något som knöt ihop de olika elementen, som mest kändes spretiga och ofokuserade. När Along the Wire sedan släpptes som singel var det Kompakt-Superpitcher som lyckades hitta precis det kitt som behövdes. Som kastade ner den redan från början sotfärgade musiken långt ner i underjorden med en Tour de Trance som enda ljusfackla. Utdragen till nio och en halv minut blev Along the Wire i Superpitchers händer en av årets mest hypnotiska och Chicane-vackra resor.

Lyssna hos DJ Tunes

Jose Amnesia feat. Jennifer Rene Louder (Original Mix)

Can you feel it?
It is calling in the air
Turn it up, louder
Turn it up, louder
I need to speak up, I need to speak up
I cannot sleep, I need to find you

1998 döpte Jose Amnesia en singel till Last Sunset in Ibiza. Den titeln hade lika gärna kunnat sitta på omslaget till Louder. Några få textrader från Jennifer Renes viskhesa röst som säger mer än vad som någonsin behövs där klubbnattens puls slitits i bitar och bara kall sand återstår. Fullständigt makalöst.

Lyssna hos Juno

Akabu I’m Not Afraid of the Future (Joey Negro Medusa Mix)
Första gången jag hörde I’m Not Afraid of the Future. ”A Joey Negro Mix” brukar ju för det mesta betyda house med rötterna djupt ner i sjuttiotalets discomylla. Särskilt som mannen som döljer sig bakom Akabu också är Joey Negro. Samtidigt borde jag inte blivit förvånad egentligen. Akabu är ju Joeys acid house-alias. Tillbakablickande ny-acid i samma kupé som det Larry Heard bjöd på på Loose Fingers: Soundtrack from the Duality Double-Play). Men precis som tidigare Akabu-släpp är det inte bara acid house som återfinns i innehållsförteckningen – Joey öser också ur åttio- och det sena nittiotalets houseflod och fångar fler nyanser. Blaze-färgad ”aaaa-aaaaaa-aaaaaa”-sång mjukar upp de knorrande 303:orna, en jazzig rhodes-slinga fungerar som brobyggare och Yolanda Wynns predikande ekar av The Sunburst Band. Fantastiskt? Det är Joey. Vad annat? Framtiden är nog trots allt inte så pjåkig.

Lyssna hos Juno

Moony For Your Love (T&F vs. Moltosugo Klub Mix)
Frankie Tamburo, Mauro Ferrucci och Tommaso Vianello börjar samla på sig en riktigt trevlig portfoliopärm. Men det är tillsammans med Monica Bragato de lyst som allra klarast. Lyssna bara på trions arbeten med Acrobats (Looking for Balance) och framförallt fullständigt fantastiska Dove (I’ll Be Loving You). Om remixen av For Your Love är där uppe med Dove-ditot är det lite för tidigt att säga, men just nu känns det som att det kanske snarare är fråga om huruvida Dove når upp till For Your Love. Sådär skamlöst, discofierat housepumpande glitter som nästan bara italienare kan få till. Dessutom är refrängen kanske årets mest livsbubblande med sitt underbara och känsloöverdoserade ”for your love / I could die for love / for your love / break my heart in two / for you love / climb a mountain high”. Och alla som någon gång undrat hur ljudet av solen som spränger fram över horisonten skulle låta om det fångades på skiva är det bara att lyssna på det där magiska ögonblicket varje gång Moony går in i refrängen.

Lyssna hos Juno

ÖVRIGA DELAR I OLAS 2006-SAMMANFATTANDE

100 fantastiska låtar 2006 – preludium

100 fantastiska låtar 2006 – del 1

100 fantastiska låtar 2006 – del 2

100 fantastiska låtar 2006 – del 3

100 fantastiska låtar 2006 – del 4

100 fantastiska låtar 2006 – del 5

100 fantastiska låtar 2006 – del 6

TIDIGARE SAMMANFATTNINGAR

100 fantastiska låtar 2005

Parkinsondarrig av nervositet och overklighetskänslor över att snart få prata med skaparen till en stor del av soundtracket till mitt liv väntar jag i hotellobbyn i nästan en kvart efter utsatt tid, då Tuomas huvud plötsligt dyker upp från ett krukväxtbuskage några meter bort. Han och Anette är mitt i en ganska äventyrlig fotosession och det tar ett tag innan de sjunker ner i fåtöljerna mittemot mig.
– Jag hatar verkligen kameror, foton överensstämmer aldrig med verkligheten, säger Tuomas.
– För att inte tala om talkshower, när mamma ropar att jag är med på teve brukar jag alltid gömma mig.
Anette instämmer och de faller in i ett allierat skratt. Hur stor chans trodde Anette egentligen sig ha när hon sökte hårdrocksvärldens mest eftertraktade jobb?

– Ingen vidare chans. Jag har en rockröst, de sökte en klassiskt skolad sångerska. Om de inte var beredda att ändra riktning skulle jag förmodligen inte vara ett särskilt bra val. Jag spelade in Ever dream hemma hos en medlem av mitt förra band, Alyson Avenue, och jag skickade in den som demo, utan särskilt höga förhoppningar.
Lyckligtvis ville bandet inte ha någon ny operasångerska – det skulle vara meningslöst att försöka ersätta den unika Tarja, nu satsade de på förändring.
– Jag befann mig i en stuga i Lappland tillsammans med några vänner då jag lyssnade på demon, säger Tuomas. En andlös tystnad svepte igenom hela gruppen då vi lyssnade för att det var så bra. Jag hörde verkligen att rösten fanns där, och tänkte att nu måste vi träffa henne och ta reda på vem hon var. Men när vi kontaktade Anette och jag fick veta att hon hade barn, backade vi direkt. Vi ville inte ta några risker och tackade nästan nej. Men hon var så väldigt envis och ihärdig…
– Att vara envis är bra…, ler Anette segervisst.
– Haha, kanske inte hela tiden, svarar Tuomas, men hennes ihärdighet ledde till att vi lät henne komma på audition. Våra kriterier när vi sökte sångerska var främst att hitta en ”good guy”, en person med bra självförtroende, massor med humor, helst av samma skruvade typ som vår, perfekt engelskt uttal, som kunde funka perfekt med oss personkemiskt. Hennes röst skulle vara emotionell, mjuk och mångsidig. Anette uppfyllde allt det.

Några månader senare, i januari 2007, blev jobbet slutligen Anettes. Till hennes stora förvåning. Nu följde dock en svår etapp; hemlighetsmakeriet. Otaliga personer blev utpekade som ny sångerska, något som bandet fann mycket irriterande. Men Anette var tvungen att vara tyst.
– Eftersom jag är en otroligt öppen person som utan svårighet berättar hela min livshistoria på tio minuter, fanns det bara ett sätt att inte försäga mig: jag blev tvungen att isolera mig helt från de vänner som kände till min ansökan, i fyra månader! Det var bra träning för mig att hålla tyst. Jag är väldigt stolt över min sexåriga son som var knäpptyst om saken. Vid ett tillfälle var det väldigt nära att alltihop avslöjades: jag träffade några vänner på universitet, och de frågade vad jag jobbade med. Musik, svarade jag, och så sade jag att jag väntade på att få svar på en jobbansökan. Jaså, är det Nightwish? frågade de då!

Anette var inte överdrivet familjär med bandet hon ansökte till.
- Jag hade inte lyssnat på Nightwish alls innan jag fick jobbet som sångerska i bandet. Skånska radiostationer spelar inte Nightwish. (Undertecknad bor två mil från Anettes hemstad Helsingborg och är smärtsamt medveten om detta). Jag hörde första låten med dem dagen innan Tuomas ringde mig! Det tog vi som ett tecken. Men jag tycker om opera och hårdrock sedan innan, gillade tanken på fusionen av de två genrerna.

Jag slås av hur skilda världar som förenades när Anette, utbildad bland annat vid Balettakademien, sångerska i coverband, gospelkörer och musikalen Gränsland i Helsingborg, och vars enda erfarenheter av Finland var hämtade från Ålandsfärjan, mötte operahårdrockens ärkemaestros. Fusionen var uppenbarligen klockren. Av deras personkemi att döma verkar de ha känt varandra ett helt liv. De påminner om varandra på något sätt; det är något med de stadiga, mörka blickarna, eftertänksamheten och de oförutsägbara skratten.
– Språket är inget hinder, säger Tuomas, engelska är helt okej. Men i turnébussen, med femton finska killar, kan du förmodligen inte vänta dig att vi pratar engelska, ler Tuomas snett och Anette skrattar igen.
Tarja beskrevs ibland som divig och överlägsen. Anette är långt ifrån de adjektiven man kan komma – hon är eftertänksam, skrattar mycket och låter ingen åsikt förbli osagd.
– Jag märkte verkligen att det var en annan värld jag kom till, när jag tog jobbet. Man blir kritiserad när man skrattar och det är meningen att man ska vara gravallvarlig och trångsynt, men jag är inte sån. Jag tänker aldrig någonsin bli ett metalhead.
Integritet är ännu en sak de två nyblivna kollegorna delar.

Anette ser heller inga problem med att kombinera rollen som mamma till en sexårig son med rockstjärnelivet.
– Det är inga problem, det är tur att han har en stöttande pappa. Min son har blivit väldigt populär där vi bor, snart kommer nog Lordi-tröjorna barnen har bytas ut mot Nightwishtröjor.

Holopainen verkar ha släppt tyglarna en aning. Han berättar att för första gången i bandets historia kommer sångerskan nu delta lite i musikskapandet. Anette har redan satt sin prägel på interpretationen och utformningen av några textrader på det nya materialet. Marco Hietala (bas, sång) är upphovsman till en av de nya låtarna, The Islander. En orkester på 66 personer medverkar på nya skivan, som bland annat är influerad av irländsk folkmusik. Det gör mig, som älskar folkmusikinslagen på Angels fall first, glad. Vad har mer inspirerat?

- Tarjas avhopp. Jag har varit arg under det gångna året. Förbannad och sorgsen med, det är många känslor inblandade, och texterna har alltid varit som en dagbok för mig. Bye bye beautiful är ett farväl till Tarja.

- Ni fick inspirationen till Creek Mary’s blood från en novell av Dee Brown och Deep Silent Complete innehåller några rader från ett Shakespeare-poem. Har ni gjort fler låtar med litterära referenser?
- The poet and the pendulum är inspirerad av Edgar Allan Poe-novellen med nästan samma namn. Den är fylld av metaforer.

Just den låten har läckt ut på Youtube, och säkra källor säger att den är ett riktigt symfoniskt monster på fjorton minuter, i fem olika sektioner, med en text innehållandes allt som är signifikant för Tuomas lyrik. Nightwish-lyriken är helig för mig. Jag kan i princip varenda en av deras låttexter utantill. Tuomas känsla för sinnrika metaforer, och sättet han anknyter till urgamla element och fenomen, litteratur och myter, bidrar till känslan av att kliva in i en annan värld när man lyssnar på Nightwish. Få andra bands musik speglar känslor av att längta bort, Wanderlust, och hur viktigt det är att drömma.
- Mina texter bygger mycket på metaforer och element med symbolisk mening, och varje låt är en egen historia. Det handlar mycket om eskapism också, det är väldigt viktigt att tillåta sig att drömma. Jag är en väldigt längtande person. Visst, det finns band som skriver texter med politiskt budskap, som U2, men utan stark känsla så kan man inte skapa musik, säger Tuomas och får medhåll av Anette.
- Just det. Många människor säger att det inte är okej att drömma och längta bort, att man måste vara här i nuet hela tiden, men jag tror tvärtom att det kan vara det bästa många gånger. Min mormor var den enda som sade åt mig att följa och aldrig förlora min dröm om att bli sångerska, ingen annan uppmuntrade mig. Och se, här sitter jag idag, säger hon och ler. Ögonen glimrar i ljuset från hotellets softade belysning. Hon är ett levande bevis på tesen Ingenting är omöjligt.

Nu återstår mästarproven, en lång världsturné och släppet av nya skivan Dark passion play. Kommer fansen att acceptera Tarjas ersättare? Min försvinnande snabba halvtimme med Tuomas och Anette har gjort mig smått övertygad om att Nightwish nya era kommer att bli segerrik med Anette i täten.

Compared to the metabolism of a fruit fly
The Universe really is quite simple

Compared to the metabolism of a fruit fly
The Universe really is quite simple

Den i oändlighet upprepade frasen i avslutande Black Castles är det jag starkast minns av Soft Hearted Scientists fullängdare Uncanny Tales from the Everyday Undergrowth. Ett mantra så besynnerligt och kraftigt att det trots att resten av skivan, en tredelad sådan sammansatt av bandets tre tidigare ep:s, bjöd på utmärkta melodier blev det bestående intryck som fortsatte vibrera på trumhinnorna långt efter att skivan tystnat.

Take Time to Wonder in a Whirling World inleder där debuten lämnade av, med motsvarande monotona, repetitiva sång. En sång som med samma entoniga klang som hos Beta Band trummar in sitt tillkännagivande.

Drive the little white car on the A470
We’re going off to see the mountains
Waterfalls and animals and glittering skies
There is nothing in the city that is half as pretty

Om och om igen. I flera av låtarna verkar det som om man inte besvärat sig att skriva någon vers, utan istället sjunger refrängen genom hela låten. Om och om igen.

Walesiska Soft Hearted Scientists vårdar sannerligen sitt brittiska arv. Hela skivan andas vindpinade landskap, vissa låtar är som tagna ur filmen The Wicker Man (1974, givetvis). Med sin folkpsykedelia ärar de naturen och de små underverk de ser omkring sig. De sjunger om hagtorn och fjärilslarver, vattenfall och berg. Men de gör det utan att kännas så besvärande kristna eller hippieflummiga som delar av den amerikanska trädkramande folkscenen.

Bara en sådan sak att Soft Hearted Scientists på sin hemsida har ett manifest, där de meddelar sitt utdömande av reality-TV och irriterande ringsignaler. Och att det istället är de små underverken de vill uppmärksamma.

WE WILL create music with a sense of wonder: like the sound of stars flying off the end of a wand or, if it were possible, the sound of plucking a spider’s web encrusted with dew drops. Nothing less will do.

Själv tar jag mig gärna tid att förundras i en virvlande värld.

LÄNKAR:

www.softheartedscientists.com

www.myspace.com/softheartedscientists

Wolf går hur som helst totalt i spinn. Materialet tas huvudsakligen från The Magic Position som släpptes i februari samt, kanske något överraskande, från Lycantrophy, den då omskrivna debuten där han spelade fullt ut på varulvsmyten. Den mestadels pianobaserade Wind in the Wires representeras enbart av sina uptemponummer The Libertine samt Tristan. Den senare, en av mina favoriter (vilka dock måste erkännas vara ganska många) i Wolfs produktion, tappas tyvärr dock bort i ljuddebaklet. Men överhuvudtaget är det här inte en konsert där man ska bry sig om detaljerna, må vara att det inte är alltför logiskt eftersom det är just Wolfs oerhörda musikaliska säkerhet som gör hans skivor intressanta. Det är dock tid att roa sig, och att göra det på allvar. Patrick Wolf äntrar scenen röd från topp till tå, med glitterränder i hår och ansikte, iklädd nämnda kortbyxor med hängslen och skjorta. Den sistnämnda ryker dock ganska fort, och sen hinner även hängslen dras av och knappar knäppas upp innan scenmanagern känner sig manad att begära ett slut på uppvisningen av kött. Då har man redan dock, med lite halvtur (allt är relativt), fått sig en glimt av Wolfs rumpa. ”Jag trodde att ni var liberala här i Skandinavien!”, ropar han och skrattar.

Hela konserten är ett stort virrvarr av intryck. Jag har försökt komma ihåg ordningen på låtlistan någotsånär, men det är hopplöst. Det är till och med svårt att minnas om det är Bloodbeat eller något annat som mitt i allt övergår till en spontan coverrefräng på Rihannas Umbrella. Maria har förmodligen rätt om att det är svårt att göra fel i ett sånt här läge. Publik och artist eldar på varandra tills att det helt enkelt är slut på tid. Ganska ofta är det svårt att se vad Wolf egentligen håller på med eftersom han tillbringar ungefär lika stor tid liggandes på scen sprattlande med benen, nere i scendiket eller ute i publiken som stående på scen. Det är tydligt att greppet är rätt – visor från Cornwall hade inte passat in här. Sen är det till exempel lite tråkigt att Bluebells inte blir större, de förinspelade fyrverkerierna låter mest som kinapuffar och det atmosfäriska dränks i svett. Det svarta vaskas ut mot grått, några nyanser försvinner. Typexemplet The Childcatcher, som handlar om pedofili, blir intressant nog också allsång.

När jag recenserade The Magic Position gnällde jag lite om att den var alldeles för positiv. Efter den här spelningen är det dock ganska logiskt. Till skivans titelspår, som avslutar konserten, kommer jag på mig själv med att både hoppa och skrika. Sen om det var i dur kan säkert diskuteras.

Inför Laaksos spelning på Andromeda var förväntningarna högre. Jag har sett Laakso ett par gånger förut och de brukar alltid lyckas riva taket. Eftersom Marit Bergmans spelning pågår för fullt på stora scenen är publiken mindre än väntat, men desto mer angelägen, när bandet kliver på tillsammans med Jari och senare Adam från Shout Out Louds. Adam gör en hygglig insats i dunderhiten Italy vs. Helsinki men annars var det nog väl tidigt på kvällen för Laakso, som snabbt hoppade in då amerikanska Shiny Toy Guns ställde in.

Lättlurad passerar jag under kvällen IAMX och Nine varpå jag missar både Hey Willpower och The Tough Alliance.

När Strip Music äntrar Andromeda klockan ett den vackra fredagsnatten har publiken vaknat ordentligt. Det dåliga ljudet, där gitarrerna knappt hörs och Henrik De La Cour inte verkar höra sig själv ordentligt, rättas till efter hand. Hur läget än är så berör det knappt bandet. De går på som vanligt om livet och döden och svär mellan låtarna åt varandra på scenen. Det storslagna och de tacksamma rockposerna sätter punkt för fredagen. I alla fall för det som finns på spelprogrammet.

Lördagen inleder jag med norska Ida Maria. Jag har hört ryktas om hennes energi på scen och direkta låtar. Min förhandslyssning gav mig vibbar av rockabilly och det bekräftas från scenen. Publiken verkar trogen och engagerad när Ida Maria jävlas med raka, enkla melodier och rockröst à la Py Bäckman. Vi tar en öl innan vi drar oss bort till Apollo-scenen och flickfavoriten Kristian Anttila.

Vid det här laget har regnet hunnit ta omtag och det är rejält packat i det stora tältet. Det finns få som har en så hängiven publik som Anttila men själv tycker han de verkar lite trötta. Hans välartikulerade pop får efter hand publiken att vakna. Paul Weller bidrar en halvtimme in i setet. Till att börja med med sin hit-faktor, men efter halva låten startar den riktiga showen. Anttila plockar av sig gitarren varpå en tjej kommer in på scenen med en Michael Jackson-flagga. Den får dölja Anttila när han slänger plagg efter plagg. Snart släpps flaggan och Anttila stegar fram iklädd kavaj, ridstövlar och ögonmask och med en hästsvanspiska i handen. ”Är det nån som vill knulla med mig ikväll?” Och publiken är inte sen att svara. Tyvärr blir det upptakten till sista låten. Anttila kastar frukt till publiken, kallar dem sina ”små apor” och river av Ingenting, ingenting… ingenting!!! varpå han ger sig ut i publikhavet och lämnar de upprörda vakterna efter sig. Liksom de andra i redaktionen har lämnat mig i spöregnet för att bevaka lördagen själv.

Glitteralven Patrick Wolfs publik är extatisk. När han dyker upp i sina röda shorts och hängslen är jublet öronbedövande. Med sig har han en stråkduo, körtjej, trummis och en kille med laptop och själv alternerar han mellan fiol, piano och en dans som nästan slutar med att byxorna är nere. Han ursäktar sig för att han rycktes med lite väl mycket men egentligen är det inte Patrick Wolf som gör jobbet under spelningen. Med en sådan publik kan man inte göra fel.

The Magic Numbers spelning blir den sista jag ser på festivalen. Dammar av vatten gör att stora delar av planen framför stora scenen är avstängd, även om regnet faktiskt gör ett uppehåll. Bandet inleder med en lång räcka låtar från den självbetitlade debuten och det låter fantastiskt. I See You, You See Me med den självklara stämsången är så vacker som bara den kan vara. Basistens uttrycksfulla scennärvaro får aldrig riktigt utlopp, men den brittiska folkpopen mår bäst när tempot ökar. Det är snarare den väl sammanhållna musiken än bandet som håller tillbaka på scenen. Mina förväntningar på The Magic Numbers blir mer än väl uppfyllda. Ett syskonduett från den kommande EP:n utgör ett mörkare inslag och bådar gott inför framtiden. Bandet lovar att återkomma till Sverige runt jul innan de avslutar med extranumret Crazy In Love. Rent sångmässigt ganska orepat men de slår i alla fall Beyoncés rumpmått med hästlängder.

När vi lämnar fäderneslandet och rullar in i Danmark börjar de första mörka molnen synas vid horisonten. ”–Åh, vad skönt med ett svalkande duggregn!” säger jag. När vi kör in i Roskilde, är den nordiska monsunen i full styrka. Festivalbusschauffören slänger vrålande ut oss i den decimetertjocka lervällingen och den ishårda regnstormen exploderar över oss. Mina ballerinaskor (gummistövlar var onödigt, tänkte jag) fastnar vid varje steg med ett klafsande ljud i ”vägen” som egentligen är traktorhjulspår. Danskar i orange uniformer vrålar inte helt olikt SS-soldater något otydbart om att vårt camp ligger tre kilometer åt norr. Min biljetts magnetremsa funkar inte och vi måste vänta i fyrtiofem minuter på att den ska kontrolleras. Någon trär en sopsäck över mig och sedan börjar den plågsamma vandringen till vår tältplats, ungefär två hektar iväg.
Jag tänker på fångtransporter till koncentrationsläger. Jag tänker på hur en egyptierna måste ha känt sig under sin fyrtioåriga slavvandring genom öknen. Ja, associationerna är många när vi halvkrypandes och skakande av köld tar oss genom lerstormen, jag iklädd sopsäck och med väskan djupt släpandes gruslervällingen, med mina splitternya elektronikprylar närmast marken.
Våra ”landsmän” stannar flera gånger och hånskrattar åt oss på vägen och börjar leka med tanken på att det här måste vara något sorts straff för allt dåligt jag gjort i hela mitt liv.

Efter fyra timmars letande hittar vi våra tidigt ankomna vänner vid vårt tält, som tyvärr har blivit vält under natten och nu är en vit presenning på pinnar. När jag skälvandes öppnar min väska upptäcker jag att alla mina plagg utom två är drypande genomblöta och leriga. Ingen orkar laga mat, så jag får nästan diabeteskoma och äter upp två digestivekexpaket. Alla har räkost och knäckebröd med sig. Alla. Vilka camp man än besöker har alla räkost med knäckebröd som enda medtagen föda. Men kostcirkeln är nästan fullständig, vodka är ju bryggt på korn, sädeslag! upprepar jag som ett föga hoppfullt mantra. Ett par dagar senare är min kropp svårt urlakad av vitaminbristen och några av matställena tvingas slå igen på grund av risken för botulism, en livsfarlig jordsjukdom som sprids via luften. Ett gram av giftet kan döda en hel nation.

Snart börjar musiken, då blir det bättre, upprepar jag envist i huvudet medan människor besinningslöst börjar kasta lera utanför vårt krigsläger. På morgonen har någon bajsat i vårt förtält. Min sovsäck är genomblöt och vi tvingas tillverka en presenning av sopsäckar för att tältet läcker in.

När musiken drar igång på torsdagen så är det som att Zions portar öppnas. Naturligtvis ackompanjeras detta av kulmen av århundradets värsta danska regnväder. Murphys lag, kanske? Jag och en kompis försöker ta oss till internetcafét på andra sidan fältet; det blir ungefär som i Sagan om Ringen då Frodo och Sam ska ta sig över det livsfarliga kärret där döda själar försöker suga ner dem i träskvattnet. Det här är en nyttig upplevelse, nu har jag varit med om en naturkatastrof, tänker jag medan vi hjälplöst sjunker i kvicksandsleran och stormen välter människorna omkring oss. ”–Nu lämnar jag det här djävla skitlandet!” Vrålar vår tältgranne och mängder av festivaldeltagare följer efter i långa lämmeltåg. –Uthärda, uthärda, upprepar jag tyst i huvudet medan vi blir överfallna av någon sorts medeltida gycklargrupp med galna blockflöjtister.

Nåväl – en av kvällarna är solig. Övrig tid dövas den konstanta känslan av att vara stelfrusen och genomblöt av diverse stimulantia, socker och C2H5OH däribland. Och In flames är precis den extatiska, religiösa upplevelse jag föreställt mig, det bandet gör en aldrig besviken på scen (trots att jag fortfarande inte har förlåtit dem för videon till ”Touch of red”). Längst fram bland tvåtusen moshpitande metalheads (samtliga av manligt kön) behöver jag knappt lyfta fötterna för att föras upp i luften i de kollektiva extashoppen och de loopande Pinball map-riffen eliminerar alla smärta-andnöd-köld-och tinnitusförnimmelser. Det är som ett frikyrkomöte. Allra bäst är låtarna från Soundtrack to your Escape, de har jag längtat efter att höra i liveversion, och det är häftigt att höra Anders Fridéns melankoliska ångestgrowlande blandat med hans glada inskjutna göteborgska tillrop mellan låtarna. Hans fru och dotter tittar på bakom scenen, iklädda rosa öronskydd.

Annars är mitt musikintag inte särskilt imponerande. Av sympatiskäl drar jag med till Beastie Boys , festivalens kraftfullaste publikmagnet med kanske nittio tusen besökare. Förvånande. De ser gamla ut. Som hårdrockare blir jag fortfarande generad vid minnet av hur jag hur jag vid ett senare tillfälle plötsligt finner mig ståendes i ett Mando Diao-publikhav, tjutandes med övriga indiepoppare från fiendesidan omkring mig. Jag känner mig fortfarande…smutsig.

De boende i vårt camp decimeras successivt och på lördagen bestämmer jag mig för att civilisationens kall blir för starkt för att inte följas. Det känns som att ha varit blöt i flera år. Mina trötthetsreceptorer är avtrubbade, aptiten liksom bortprioriterad av kroppens överlevnadssystem, simhud har börjat växa fram mellan tårna. Scouten i mig är död.
Men på något märkligt sätt är jag lycklig också. Det känns som i slutet på amerikanska filmer om koreanska krigsläger då den heroiske huvudpersonen frigivs.

Jag sätter mig på Roskildetåget med en sista blick på de demolerade lermarkerna som utgör det vi kallar en festival – denna i-landsmänniskans frivilliga mentala prövning och dionysiska hedonismens högborg, subkulturernas och mainstreamkulturens korsbefruktningsarena, eskapin som hundra tusen människor av någon märklig anledning gör vad som helst för att få tillgång till en vecka om året.

När har återvänt till Sverige och vandrar hem genom mitt hardcoremoderata villaområde ser folk ut som om de tittar på något som klivit ur Träskmonstret återvänder.

Att Guidelines for an Emerging Century följer med mig i just det sällskapet är en händelse som ser ut som en tanke.

When I was little, my dad used to tell me about the new world order
He tucked me in at night, talked about how the guidelines for the emerging century were being drawn up
He said ”they need people like us, you and me, people who have no idea what is going on”
He said ”to them, we are nothing more than cattle”

Att Mr Suitcase på de låtar som tidigare släppts seglat upp som en av de främsta artisterna i att föra vidare den musikaliska nisch som Neil Tennant och Chris Lowe mejslat ut har säkerligen inte undgått särskilt många. Den ådran finns alltjämt här, men influenserna från Everything But the Girl i allmänhet och Ben Watt i synnerhet tar allt mer utrymme. Då menar jag inte först och främst rent musikaliska influenser, som den väldigt snygga tolkningen av Lullaby of Clubland, utan snarare hur Guidelines for an Emerging Century är uppbyggd.

She doesn’t speak my language, and that’s fine
She doesn’t speak my language, and that’s alright
Her world is so much more, and that’s fine
Her world is so much more than mine, and that’s alright

Precis som på Buzzin Fly-serien känns det som att Billy Rimgard på sin debut berättar en sammanhängade historia, men bara speglad i lösryckta brottstycken. Hela historien ligger i betraktarens öron. Alternativt djupt begravd i Billys huvud. Något som lika gärna för tankarna till Paddy McAloons I Trawl the Megahertz.

Var Moloko passar in i den här ekvationen har jag inte riktigt luskat ut än. Men de finns där. Någonstans.

We don’t have to give up now
We don’t have to do what we are told
We don’t have to go home now
We don’t have to … I belong right here with you

Den som hört något av Mr. Suitcase tidigare alster kommer känna sig hemma. Det är melankoliskt och elektroniskt, tillbakalutat och bubblande, poppigt och knorrande. Allt skrivet och producerat av resväskan själv. Med Johan Tuvesson och främst Sanna Fischer (den sistnämnda tyvärr alltför sparsamt utnyttjad) som stöd vid mikrofonen undviker Guidelines for an Emerging Century också fällan som många andra svenska elektroniskpopindienånting-artister trillar i gång på gång: charmig sång (läs: bedrövlig falsksång).

Do we have free will?
Do we have souls?
Does it matter if we have?

Ibland är det alternativelektronik-knastrande, ibland skamlöst inbjudande. Tillsammans med Sanna blir You Don’t Smile Anymore en Your Daft Punk Records del två (varje gång Sanna dessutom sjunger det jag tror ska vara ”With Superpitcher blowing the room” hör jag bara ”super bitch is blowing the room” – hysteriskt roligt när man har tråkigt på jobbet). Och trilogin Backwaters, Missionaries (med sin samplade vittnesutsaga omklippt till ett helt annat budskap) och Blueprints for an Emerging Century är verkligen som lyft rakt från valfri Buzzin Fly-utgåva.

I never thought you’d be my baby
I never thought you’d be my baby
I never thought you’d be my baby
I never thought you’d be my baby

Men bäst av alla sammanfattar förmodligen Billy själv sitt album med orden ”sorgligt men studsigt, det är något slags ideal /…/ All verkligt bra musik ska det både gå att deppa och dansa till”.

Jag gissar att Guidelines for an Emerging Century just därför kommer fungera ännu bättre i höst.

And we can sing la-la-la-la-la-la-la
Till we wake up everyone
Cause tomorrow haven’t even begun

Länkar

Officiella sidan / myspace / Billys privata sida / Skivbolagets sida

The Reminder är vid första anblick inte lika varierad som tokhyllade Let It Die från 2004. The Reminder har inte de små knorrarna eller försiktiga dansnumren. Let It Die var den bitterljuva skilsmässoskivan som blev så kramad och spelad att Feist snart ratades hos känsliga individer för sin indieikonstatus. The Reminder är stadigare. Mer sansad. Men det betyder inte att glitterdräkten från Bitch Lap-Lap-tiden inte åker på i 1234. Det betyder inte heller att Sea Lion Woman är något annat än ett accelererande handklappsepos som exercerar manglande gitarrer och överväldigande sång. Det betyder snarare att Feists publik blivit van vid hennes värld. Variationerna känns inte lika spännande som på Let It Die. Kanske inte för att de inte finns där, utan snarare att de är svårare att upptäcka och Feists röst känns så bekant. Bekant från de tre senaste årens kafébesök, middagar och efterfester. Indiepopens Björk har inte gått någon förbi. Det kanske är svårt att uppskatta hur bra man har det.

Past in Present är en handklappsdänga av det mer traditionella snittet. Om inte formationsdansen i 1234 passar kan Past in Present fungera som en värdig ersättare. Det är dansnumren som lyfter Feists album. Utan dem vore balladerna inte lika smärtande uttrycksfulla. Om Maxim Lindqvist har problem med att se sin flickvän i ögonen skulle jag rekommendera honom att avstå. Det är ändå en överskattad sysselsättning. Speciellt till ett album som The Reminder. Feist är en fylla, en glittrig trikådräkt och påföljande bakfylla. Visst är jag totalt försvarslös inför enkla ballader som The Park eller The Water — mitt hjärta syns förmodligen genom mina ögon — men det har inget med romantik att göra. Musik som kan förenklas till en ”vår låt” är för banal för sammanhanget.

Inledande So Sorry bjuder in på det där sättet Feist avsåg när hon stoppade det färdiga albumet för att kasta om låtlistan. Hon ville fånga lyssnaren med de första trettio sekunderna på albumet, eftersom hon själv sällan ger ett album en längre chans vid provlyssningdisken. Hon lyckas fånga mig med ett spår som verkar nästan för enkelt. Påföljande I Feel It All är en avig historia och redan där är det kört. Ron Sexsmith återkommer som kompositör i småtjocka och enkla Brandy Alexander. En låt om sprit. Ett intressantare samarbete på The Reminder är avslutande How My Heart Behaves där Jamie Lidell agerar duettpartner. Ett spår som sticker ut som en Zemya Hamilton-ballad på ett Feist-album.

Nu ska vi se framåt. Så lyder devisen för dagen. Städa ut det gamla. Bita sig fast i framtidsdebatten.

Samtidigt kan jag sakna de där vissångarna. Från igår. De som inte ville stå bredbent och göra lugna Lundellballader. De som framstod som dryga i sitt självförhärligande och sitt självömkande. Men som skrev de allra vackraste visor. Men som skrev mänsklig lyrik och poesi. Som lät den viskande naturen och den brusande historien inspirera och tolka deras tankar. De som levde i nuet, ville forma framtiden men fick sin glöd från gårdagens hjältar.

Finns de idag? Säkert. Fast för det mesta spelar de mot öl på den lokala pizzerian på fredagskvällens trubadurafton. Fast det gjorde de kanske då också. Men det politiska? Det finurliga? Det vemod som berör vårt djup?

Sofia Karlsson står nog trygg i den svenska folkmusiken. Det verkar dock som om hennes längtan för henne till visorna av igår. De som finns på vinden.

Och hennes skivor har alltid berört och fått de mest oväntade att vakna till liv. Enn Kokk, en levande gigant inom arbetarrörelsen, skriver långt och beundrande. Andra har fastnat i detaljer som vilken text som blivit Sofia Karlssons version. Men hennes betydelse för själen verkar vara en bit borta.

Visorna från vinden är väl inte partipolitiska. Kanske inte ens politiska. Bara mänskliga. Fast det är ju nog så politiskt i en värld där klusterbomber säljer som aldrig förr och där taktiska kärnvapen bara är ett måste för den som vill hänga med. Ja, visorna är mer kärlek än fördelningspolitik. Men det gör ingenting för människor behöver kärlek. Inte den där självförhärligande kärleken som framgångsteologin på traditionellt högermanér lyckats pumpa våra hjärnor fulla med. Den som säger att lycka är dyr bil och stort hus. Nej, Dan Andersson, Charles Baudelaire och Boris Vian ser kärleken som något annat. En kärlek till naturen och medmänniskan för att den är rättvis, solidarisk och välgörande – och inte för att den skulle ge VIP-biljett till himlen.

Och starkast och bäst blir det när Sofia Karlsson gör Le Vin des Amants, Milrök, Frukostrast på en liten syfrabrik på landet, Jag står här på ett torg, Hemlängtan och Moesta et errabunda. De är fantastiska. Fyllda av längtan och kärlek. Och tron på det goda.

Det är tur, för det finns en del ojämnheter. Spelar för Livet (Peps Persson) är en av de där låtarna då det blir flåshurtigt och inte särskilt bra.

Sofia Karlsson är ojämn men efterlängtad. Hon för vistraditionen vidare. Om än lite för beläst och för skolad.

För arbetarrörelsen borde fundera på varför litteraturen och musiken inte längre är en levande del av vardagen. Kulturen eleverar inte hjärtan längre.

Martin Luther sa en gång att människan inte kan leva av ordet allena. Vi behöver ett mått av materialism i vår liv.

Arbetarrörelsen borde idag tänka att människan kan inte leva av stadsjeepar allena. Vi behöver något för själen.

I den omsvängningen borde Sofia Karlssons visor kunna vara en pusselbit.

De snubblar säkert över varandra i gathörnen så projektet att få ett gäng författare skriva ett gäng texter åt ett gäng musiker är inte så himla svårgenomförd eller speciell egentligen. Å andra sidan var det ett utmärkt projekt att få kulturbidrag för. Alltså presenteras 18 sånger där en författare skrivit en text som en musiker eller ett band fått tolka hur helst de vill.

För tokfans av alla eller några av dessa artister är skivan en måste, i övrigt är det en trevlig anförskaffning. Alla gör sin grej i vanlig ordning, vanligtvis duktiga textförfattare får här en extra skjuts till högre litterära höjder för i saken ligger att det här automatiskt är högkvalitativt.

Vissa sammankopplingar är bättre än andra, Aidan Moffats fylleröst till Ian Rankins text blir på något underligt vis ljuv musik i all sin brötighet.

Malcolm Middleton är ganska rå i sig själv men med Alan Bissetts oerhört deprimerande realitet går han fullt ut, det låter obehagligt men ändå tilldragande. Det finns många andra små färgklickar, som Aerogramme och Vashti Bunyan som är lika sockerspröd när hon sjunger andras ord. Hon står i kontrast till Mike Herons ”Song For Irena” som är något av den grövsta falsksång som någonsin hörts på skiva.

I övrigt har sångerna inte så mycket med varandra att göra. Den enda gemensamma nämnaren är Skottland. På omslaget sjunger en liten fågel att vi ska sjunga som om vi levde i de första dagarna i ett bättre land och jag är förvånad att ingen vinsthungrig politiker har tagit detta på allvar. I det stundande skotska valet där Skottlands självständighet är en het potatis är detta ett bevis på att de klarar sig alldeles utmärkt själva, åtminstone musikaliskt.

Senast uppdaterad 31 januari 2008

Om du vill söka bland skivsläppen kan du använda Sök-funktionen i din webbläsare (Ctrl-F på PC och Kommando-F på Mac).

Januari , februari, mars, april, maj, juni, juli, augusti, september, oktober, november, december, 2009

Januari

2008-01-01

Praxis Profanation (Preparation for a Coming Darkness) (Columbia/Sony Japan)

2008-01-02

Smashing Pumpkins American Gothic (Warner)

2008-01-04

Legion of the Damned Feel the Blade (Sound Pollution)
Psycopunch Moonlight City (Sound Pollution)

2008-01-07

Beanie Sigel The Solution (Universal)
Chingy Hate It or Love It (Universal, 7 januari
The-Dream Lovehate (Universal)
Ill Niño Enigma (Cement Shoes/Fontana/Universal)

2008-01-08

GZA Pro Tools (Babygrande/Universal)
Sia Some People Have Real Problems (Hear/Starbucks)
Teenage Bottlerocket Warning Device (Red Scare)

2008-01-09

Marah Angels of destruction (Playground)
Amanda Shaw Pretty runs out (Playground)
Rhonda Vincent Good thing going (Playground
Zach Ashton Just Like Beatiful (Ward)

2008-01-11

108 A new beat from a dead heart (Sound Pollution)
And Harmony Dies Flames everywhere (Sound Pollution)
Austin Lucas Putting the hammer down (Sound Pollution)
Clone Quintet Well-oiled machine (Sound Pollution)
Control Human Terminal world perspective (Sound Pollution)
Crest of Darkness Give us the power to do your evil (Sound Pollution)
Dead Will Rise Entrepreneur (Sound Pollution)
Deathstars Termination Bliss Tour Edition (Sound Pollution)
Deinonychus Warfare machines (Sound Pollution)
Eddie and the Subtitles Fuck you Eddie (Sound Pollution)
Even Vast Teach me how to blead (Sound Pollution)
Forgotten Sunrise Willand (Sound Pollution)
Gary Lucas and Gods and Monsters Coming clean (Sound Pollution)
Gathering A noise severe (Sound Pollution)
Malevolent Creation Warcult + The will to kill (Sound Pollution)
Oblivio Dreams are distant memories (Sound Pollution)
October File A long walk on a short pier (Sound Pollution)
Orient Express Illusion (Sound Pollution)
P-Nissarna Kalla den va fan du vill (Sound Pollution)
Queers Tribute God save the Queers (Sound Pollution)
Republic of Desire Realpolitik (Sound Pollution)
Reverend Organdrum Hi fi stereo (Sound Pollution)
Rosa Antica Seven (Sound Pollution)
Rövsvett Sorgedödaren (Sound Pollution)
Samling Ten years of noise pop (Sound Pollution)
Samling Public service broadcast (Sound Pollution)
Shivan When wishes sicken (Sound Pollution)
Smallpaul Smallpaul (Sound Pollution)
The Sun of Weakness Trompe l’oeuil (Sound Pollution)
These Days Chained to the lake (Sound Pollution)
Tholus Constant (Sound Pollution)
Thor Into the noise (Sound Pollution)
Trina Still the Baddest (Slip-N-Slide/EMI)
Toilet Boys Sex music (Sound Pollution)
Vlad in Tears Seed of ancient pain (Sound Pollution)

2008-01-14

Chino XL & Playalitical Something Sacred (Illuminated/Universal)
The Coathangers The Coathangers (Rob’s House Records/Dotshop.se)
Drive-By Truckers Brighter than creation’s dark (Playground)
Eleanoora Rosenholm Vainajan Muotokuva (Fonal/Dotshop.se)
Kottonmouth Kings Greatest Highs (Suburban Noize/Playground)
Guru’s Jazzmatazz The mixtape: Back to the future (Playground)
Jordan McCoy Just Watch Me (Bad Boy/Warner)
Kaada O’Horten (Filmmusik) (Playground)
Karen Busck En kaerlighedsaffaere (Playground)
The Magnetic Fields Distortion (Nonesuch/Warner)
Puddle of Mudd Famous (Universal)
The Million Dollar Orchestra Better Days (BBE/Playground)
Raz Ohara & the Odd Orchestra Razz Ohara & the Odd Orchestra (Playground)
Samling Monika Bärchen: Songs For Bruno, Knut & Tom (Monika Enterprise/Dotshop.se)
Shed Seven The Singles Collection (Universal)
Ville Leinonen Suudelmitar (Fonal/Dotshop.se)

2008-01-15

Eels Useless Trinkets [dvd] (Dreamworks/Universal)
Matt Costa Unfamiliar Faces (Brushfire/Universal)

2008-01-16

British Sea Power Do you like rock music? (Rough Trade/Border)
Britta Persson Kill Hollywood me (Bonnier Amigo)
Filmmusik My blueberry nights (EMI)
Kenny Rogers A love song collection (EMI)
Motoboy Moto Boy (Border)
Olivia Newton John Olivia’s live hits (EMI)
Olle Nyman Venture (Border)
Raheem Devaughan Love behind the melody (Sony BMG)
Ringo Starr Liverpool 8 (EMI)
Rotten Sound Cycles (Spinefarm/Universal)
Steeldrivers Steeldrivers (Playground)
Stevie Ray Vaughan Solos, sessions & encores (Sony BMG)
Samling Disco not disco (Playground)
Zucchero All the best (Universal)

2008-01-17

Lapko Young desire (Sound Pollution)

2008-01-18

Alec Empire Golden foretaste of heaven (Sound Pollution)
BMX Bandits Bee stings (Border)
Deadfly Ensemble A seed catalogue for extinct annuals (Sound Pollution)
Disfear Live the storm (Relapse/Border)
Lechery Violator (Border)
LM.C Glitter loud box (Sound Pollution)
Mar Silence (Border)
Paradox Electrify (Sound Pollution)
Sandalinas Fly to the sun (Border)
Omar Rodriguez-Lopez & Lydia Lunch Titel ej fastställd (Border)
Sterioside So long (Sound Pollution)
Tearabyte Doom generation (Sound Pollution)

2008-01-21

Al DeLoner Mountains on the moon (Playground)
Audition Champion (Border)
Black Mountain In the Future (Jagjaguwar/Border)
Cat Power Jukebox (Playground)
Charlottenfield What friends are for (Border)
Chris Bathgate Cork tale wake (Border)
Eels Meet the Eels: Essential Eels Vol. I (Dreamworks/Universal)
Eric Matthews Imagination stage (Border)
Evangelicals Evening descends (Border)
Lightspeed Champion Falling off the Lavender Bridge (Domino/Playground)
Saviours Into Abaddon (Border)
Silje Nes Ames room (Border)
Songdog Wretched sinner’s song (Border)
With Blood Comes Cleansing Horror (Border)

2008-01-22

Fleshtones Take a good look (Border)
Ladysmith Black Mambazo Ilembe: Honoring Shaka Zulu (Heads Up/Naxos)
Natasha Bedingfield Pocketful of Sunshine (Epic/Sony BMG)
Moe. Sticks and Stones (Epic/Sony BMG)
The Whigs Mission Control (ATO/Sony BMG)
Zox Line in the Sand (SideOneDummy/Bonnier Amigo)

2008-01-23

Anna Christoffersson, One (Bonnier Amigo)
Anna Stadling & Idde Schultz Hjärtat fullt (Olga/Bonnier Amigo)
Avantasia Scarecrow (Bonnier Amigo)
Brooke Valentine Physical Education (Subliminal/Virgin/EMI)
Hoffmaestro & Chraa Titel ej fastställd (Warner)
Jan Lundgren & Richard Galliano & Paolo Fresu Mare Nostrum (Bonnier Amigo)
Jarlsmark Revolution (Sony BMG)
Nicolai Dunger Nicollide and the Carmic Retrebution (…)
Pascal Galgberget (Bonnier Amigo)
Pennebaker Ghost of a love (Playground)
Samling Festivalfavoriter 4 (EMI)
Tiny Dancers Titel ej fastställd (EMI)

2008-01-25

Accursed Seasons of the Scythe (Sound Pollution)
Alestorm Captain Morgan’s revenge (Border)
Ayreon 01011001 (Border)
Benedictum Seasons of tragedy (Sound Pollution)
Brainstorm Downburst (Border)
Breathing Process In waking divinity (Sound Pollution)
Broken Teeth Electric (Border)
Burning Witch Crippled Lucifer (Sound Pollution)
Cortez Thunder in a forgotten town (Sound Pollution)
Damn Seagulls Soul politics (Sound Pollution)
Decorate Decorate Normandie (Sound Pollution)
Demiurg Hate chamber (Border)
Deville Come heavy sleep (Sound Pollution)
Dickies Go bananas an evening with (Sound Pollution)
Girugemäsh Girugemäsh (Sound Pollution)
Godsquad Watch the cripple dance (Border)
Hegemon contemptus Mundi (Sound Pollution)
Isole Bliss of solitude (Border)
Jack Bruce & Robin Trower Seven moons (Border)
Jim Ford Point of no return (Border)
L’ame Immortelle Namenlos (Sound Pollution)
Leona Lewis Spirit (Sony BMG)
Marzuraan/Tenhorned Untitled split (Sound Pollution)
Mariachi Soud of hysteria & heartache (Border)
Memphis May Fire Memphis May Fire (Border)
Mevadio Fresh kill daily (Sound Pollution)
Milu Longing speaks with many tongues (Border)
My Ruin Heart full of throat (Sound Pollution)
Pest Rest in morbid darkness (Sound Pollution)
Samling 4 those about to rock (Sound Pollution)
Samling Thrashing like a maniac (Sound Pollution)
Sludge Lava (Sound Pollution)
Stonerider Three legs of trouble (Border)
Thao Nguyen We brave bee stings and all (Border)
To Cast a Shadow, All alone (Sound Pollution)
Too Pure to Die Confidence and consequence (Border)
Twice A Man, Clouds (Sound Pollution)
Wendy James Racine Racine 2 (Sound Pollution)
Wyldfyre/Grave Stompers Born to rock (Sound Pollution)

2008-01-26

Mobius Band Heaven (Misra/Dotshop.se)

2008-01-27

Xiu Xiu Women as Lovers (Kill Rock Stars/Border)

2008-01-28

4Lyn Hello (Border)
Aaron Jerome Time to rearrange (Playground)
Blue Rodeo Small miracles (Universal)
Bullet for My Valentine Scream, Aim, Fire (Sony BMG)
Chinese Firedrill Circles (Border)
Chtonic Pandemonium (Border)
Clark Turning dragon (Warp/Border)
Crematory Pray (Sound Pollution)
Dub Trio Another things is dying (Border)
Foxy Shazam Introducing Foxy Shazam (Border)
Gilles Peterson In the house (Border)
Glory Tellers Glorytellers (Border)
Harrisons No Fighting In The War Room (Melodic/Dotshop.se)
The Helio Sequence Keep your eyes ahead (Sub Pop/Border)
Human Bell Human Bell (Border)
Joni Mitchell Titel ej fastställd (Hear)
Jose James The dreamer (Cooperative Music)
Justus Köhncke Safe and Sound (Kompakt/Dotshop.se)
Kenyatta Cuture Hill Pass the torch (Playground)
Kimmie Rhodes Walls fall down (Border)
Little Annie When good things happen to bad (Border)
Luke Doucet Blood’s too rich (Playground)
The Mars Volta The Bedlam in Goliath (Universal)
Moffat Aiden John I can hear your heart (Border)
Nurse With Wound Gyllensköld, Geijerstam and I at Rydberg’s (Border)
Patty Larkin Watch the sky (Playground)
Project Creation Dawn on Pyther (Border)
Protest the Hero Fortress (Border)
Rodrigo y Gabriela Rodrigo y Gabriela (Border)
Samling D’Soca Zone 8th Fete (Border)
Samling Songs for reggae lovers (Border)
School of Language Sea from shore (Border)
Susumu Yokota Love or Die (Lo Recordings/Dotshop.se)
This Will Destroy You This Will Destroy You (Border)
Tiles Fly paper (Border)
We Tention & rerelease (Border)
Project Hate In hora mortis nostrae (Playground)
Sons and Daughters This gift (Playground)
Tremolo Beer Gut Nous sommes theTremolo Beer Gut (Playground)
These New Puritans Beat pyramid (Playground)
Vampire Weekend Vampire Weekend (XL/Playground)
Le Loup The throne of the third (Cooperative Music)

2008-01-29

Chris Walla Field Manual (Barsuk/Bonnier Amigo)
Hawksley Workman Between the Beautifuls (Universal)
Nemeth Film (Border)
Sarah Brightman Symphony (Angel/Capitol/EMI)
Willie Nelson Moment of Forever (Lost Highway/Universal)

2008-01-30

Animal Alpha You pay for the whole seat but you only need the edge (Playground)
Blind Boys of Alabama Down in New Orleans (Bonnier Amigo)
The Cardigans Best of (Universal)
Hästpojken Caligula (Roxy/NFM)
Idina Menzel Titel ej fastställd (Warner)
Joe Jackson Rain (Bonnier Amigo)
Joybells Gospelklassiker (EMI)
Kaka Kaka (Playground)
Lisa Loeb Purple tape (Border)
Lykke Li Youth novels (EMI)
Marilyn Mazur/Jan Garbarek Elixir (Bonnier Amigo)
Sailon Sacred (Sony BMG)
Simple Plan Simple Plan (Warner)

Under januari

9th Wonder The Wonders Years (Asylum/Atlantic/Warner)
Ben Becker Die Bibel (Border)
Ellinor Titel ej fastställd (Universal)
Gulity Simpson Ode to the ghetto (Border)
Joe Zawinul & Absolute Ensemble, Absolute Z (Border)
L’ Âme Immortelle Namenlos (Gun/Sony BMG)
Olga Kouklaki Getalife (Border)
Stevie Wonder The Gospel Inspired by Lula (Motown/Universal)

Februari

2008-02-01

Decrepit Birth Diminishing beween worlds (Sound Pollution)
This Will Destroy You This will destroy you (Sound Pollution)

2008-02-04

Black Lips Good bad, not evil (Border)
Cass McCombs Dropping the Writ (Playground)
Dead Meadow Old growth (Playground)
Dolly Parton Backwoods Barbie (Dolly Records)
Kelley Stoltz Circular sounds (Border)
Lee Scratch Perry Chicken scratch deluxe (Playground)
Loved Ones Build & burn (Border)
Morcheeba Dive deep (Border)
Nada Surf Lucky (Cooperative Music)
One Night Only Started a Fire (Universal)
Rings Black Habit (Paw Tracks/Dotshop.se)
Rivers Cuomo Alone: The home recordings (Universal)
Sam Amidon All is Well (Bedroom Community/Dotshop.se)
Samling All the rage (Playground)
Samling Controversy – A tribute to Prince (Playground)
Samling Kitsune Maison 5 (Border)
Shelby Lynne Just a little lovin’ (Universal)
Solar Fake Broken grid (Border)
State Radio Year of the crow (Playground)
Syd Matters Ghost days (Border)
Willy DeVille Pistola (Playground)
Winds of Plague Decimate the Weak (Century Media/EMI)

2008-02-05

AZ Undeniable (Fast Life/Universal)
B.G. Too Hood 2 Be Hollywood (Chopper City/Atlantic/Warner)
Clutchy Hopkins Walking Sdrawkcab (Ubiquity)
The Deadweights From the Age of Doublethink (Reprise/Warner)
Gwen Stacy The Life I Know (Ferret/Sony BMG)
Santana Multi-Dimensional Warrior (Arista/RCA/Sony BMG)
They Might Be Giants Here Come the 123s (Walt Disney/EMI)

2008-02-06

22 Pistepirkko (Well you know) Stuff is like (Bonnier Amigo)
American Music Club The golden age (Bonnier Amigo)
Celine Dion Live in Las Vegas – a new day (Sony BMG)
Emil Strandberg & Jonas Östholm Once around (Bonnier Amigo)
Hot Chip Made in the Dark (EMI)
Jack Johnson Sleeping Through the Static (Universal)
Johnta Austin Ocean Drive (Island/Universal)
Konie The club is open (Bonnier Amigo)
The Last Goodnight Poison Kiss (EMI)
Lenny Kravitz It is time for a love revolution (Virgin/EMI)
Mary J Blige Growing pains (Universal)
Niccokick The good days we shared, were they so bad? (Bonnier Amigo)
VHS or Beta Bring on the Comets (EMI)

2008-02-08

Bloodjinn This machine runs on empty (Sound Pollution)
Chip Hanna and the Berlin Three Old South Jamboree (Sound Pollution)
Degreadead Til death do us apart (Sound Pollution)
Gwydion Ynis Mön (Sound Pollution)
Hate Morphosis (Sound Pollution)
Svartby Kom i min kittel (Sound Pollution)
Total Chaos Avoid all sides (Sound Pollution)

2008-02-11

Atlas Sound Let the Blind Lead Those Who Can See but Cannot Feel (Kranky/Border)
Baby Dee Safe inside the day (Border)
Bob Mould District line (Playground)
Boy Kill Boy Stars and the Sea (Universal)
Cave Singers Invitation songs (Playground)
Isis Holy tears (Border)
Los Campesinos! Hold On Now, Youngster (Wichita/Cooperative Music)
Mae Shi HLLLYH (Cooperative Music)
Matthew Deer Asa breed (Black Edition) (Playground)
Michael Jackson Thriller 25 (Playground)
Monade Monstre Cosmique (Playground)
Samling Funky Nassau – The Compass Point Story 1980 to 1986 (Playground)
Samling Strange breaks & Mr Thing (Playground)
Teitur The singer (Playground)
Type O Negative Dead again (red version) (Border)

2008-02-12

NLT Not Like Them (Tug/Geffen/Universal)

2008-02-13

Asa Titel ej fastställd (Bonnier Amigo)
Ben’s Brother: Beta male fairytales (EMI)
Cassie Titel ej fastställd (Warner)
Estelle Titel ej fastställd (Warner)
Foxy Brown Brooklyn’s Don Diva (Universal)
Goo Goo Dolls Greatest hits 2 (Warner)
Hellsongs Songs in the key of 666 (Playground)
Ketil Björnstad/Terje Rypdal Live (Bonnier Amigo)
Machinae Supremacy Overworld (Spinefarm/Universal)
Mariah Carey Titel ej fastställd (Island/Universal)

2008-02-14

Mats Westling Café Jacob (Border)
Romeo Gumbo Station (No Limit/Gutta/Universal)

2008-02-15

Biomechanical Cannibalised (Sound Pollution)
Earth Bees Made Honey in the lion’s skull (Sound Pollution)
Eluveitie Slania (Nuclear Blast/Sound Pollution)
Groove Armada Late night tales (Border)

2008-02-18

Danava Unonou (Border)
Envelopes Here comes the wind (Border)
Eve Here I am (Universal)
I Was a Cub Scout I want you to know (Playground)
Jenn Grant Orchestra for the moon (Playground)
Kaizers Orchestra Maskineri (Universal)
Kingdom of Sorrow Kingdom of Sorrow (Border)
Malcolm Middleton Sleight of the heart (Border)
The Mountain Goats Heretic pride (4AD/Playground)
Neil Young The Riverboat (Live) (Reprise/Warner)
Our Brother the Native Make amends (Border)
Porcupine Tree Nil recurring (Playground)
Rick Ross Trilla (Universal)
Royal Wood A good enough day (Playground)
This is Hell Misfortunes (Border)
Under byen Siamesisk (Playground)
Willie Nelson Moment of forever (Universal)

2008-02-19

Grand Archives The Grand Archives (Border)
Jim Launderdale & Honey Lions Honey songs (Border)
KMFDM BRIMBORIUM (Bonnier Amigo)
The Lions Jungle Struttin’ (Ubiquity)
No Kids Come Into My House (Tomlab/Dotshop.se)
Paint It Black New Lexicon (Jade Tree/Border)
Time Again Darker Days (Hellcat/Epitaph/Bonnier Amigo)
Virgin Black Requiem – Fortissimo (Massacre/Sound Pollution)

2008-02-20
Adele 19 (XL/Playground)
Gary Louris Vagabonds (Bonnier Amigo)
Jackson Browne Solo acoustic vol. 2 (Bonnier Amigo)
Korpiklaani Korven kuningas (Nuclear Blast/Sound Pollution)
Sheryl Crow Detours (Interscope/Universal)
Steve Lukather Ever changing times (Bonnier Amigo)

2008-02-22

A Life Divided This far (Sound Pollution)
Ascension of the Watchers Numinosum (Sound Pollution)
Braindrill Apocalyptic feasting (Border)
Byzantine Oblivion beckons (Sound Pollution)
Clueless Clueless (Sound Pollution)
Everfest Rising (Sound Pollution)
Exciter Thrash, speed burn (Sound Pollution)
Hate Eternal Fury and flames (Border)
Jason Collett Here’s to Being Here (Arts & Crafts/CitySlang/Border)
Latent Anxiety Reaction (Sound Pollution)
Magnum Wings of Heaven (Live) (SPV/Border)
Metalium Incubus chapter seven (Sound Pollution)
Ophiolatry Transmutation (Sound Pollution)
Shai Hulud Misanthropy pure (Border)
Steel Attack Titel ej fastställd (Sound Pollution)
To Mera Delusions (Sound Pollution)
Winterborn Titel ej fastställd (Sound Pollution)

2008-02-25

The Afters Never Going Back to OK (Epic/Sony BMG)
Beach House Devotion (Cooperative Music)
Carl Craig Sessions (Playground)
Chris Rea The return of the fabulous Hofner B (Playground)
Correcto Correcto (Playground)
Death Angel Killing Season (Nuclear Blast/Sound Pollution)
Erykah Badu New Amerikah (Universal)
Evangelista Hello, voyager (Border)
Ferraby Lionheart Catch the brass ring (Playground)
Gary Numan + Tubeway Army Replicas 2008 tour edition (Playground)
Janet Jackson Discipline (Island/Universal)
Kamera Resurrection (Playground)
Leeland Opposite Way (Essential/Sony BMG)
Les Savy Fav Inches (Cooperative Music)
Matisse Toys up (Playground)
Minus Great Northern whalekill (Border)
Neverstore Titel ej fastställd (Epic/Sony BMG)
Valet Naked acid (Border)
Tift Merritt Another country (Universal)
Toumani Diabaté The Mandé variations (Playground)
Tha 4orce Mind the gap anthems vol.2 (Playground)

2008-02-26

Joe Budden Mood Muzik 3 – The Album
Pete Rock NY’s Finest (Nature Sounds/Border)

2008-02-27

Arash Titel ej fastställd (Warner)
Cheri Dennis Titel ej fastställd (Warner)
Colbie Caillat Coco (Universal)
Danko Jones Never too loud (Bad Taste/Border)
DJ Dolores 1 real (Border)
El Perro Del Mar From the valley to the stars (Playground)
Get Cape Wear Cape Fly Titel ej fastställd (Warner)
Goldfrapp Seventh Tree (Mute/EMI)
KD Lang Watershed (Warner)
Laura Marling Alas I Cannot Swim (EMI)
Muse Titel ej fastställd (Live) (Warner)
My Chemical Romance Titel ej fastställd (Live) (Warner)
New Order Live in Glasgow (Warner)
Norther N (Century Media/EMI)
Pacific! Reveries (EMI)
TIAC Overstaying the Welcome (Hybris/Border)
Uno Svenningson Titel ej fastställd (Warner)

2008-02-29

Averse Sefira Advent Parallex (Sound Pollution)
Draconian Turning Season Within (Napalm/Indie Distribution)
Sinew Beauty of contrast (Sound Pollution)
Starofash Thread (Sound Pollution)

Under februari

A Beautiful Friend (You’ve already) passed this moment (Universal)
Alpha Galates A stimulus for reason (EMI)
Cut Copy In Ghost Colours (Fabric/Border)
Daniel Lanois Here is What is (Daniel Lanois/Dotshop.se)
David Jordan Set the mood (Universal)
Dear Jayne Titel ej fastställd (EMI)
Dem Franchize Boyz The point of no return (EMI)
Die! Die! Die! Promises Promises (S.a.f.)
Estelle Shine (V2/Bonnier Amigo)
Firefox AK If I were a melody (Bonnier Amigo)
Ginger Market Harbour (Round/Sound Pollution)
IQ Crush (Universal)
Kings of Convenience Titel ej fastställd (EMI)
Love is All Love is all mixed up (EMI)
Luciano Jah is my navigator (Border)
Lydia Illuminate (NZW/NLP)
Lyfe Jennings Change (Sony BMG)
Nas Nigger ( The Jones Experience/Def Jam/Columbia/Universal)
Paul Steel Moon Rock (Polydor/Universal)
Q-Tip The Renaissance (Motown/Universal)
Sonny J Disastro (EMI)
Tomas Andersson Wij En sommar på speed (Universal)
Zero dB Heavyweight Gringos (Ninja Tune)

Mars

2008-03-03

Autechre Quaristice (Warp/Border)
The Black Crowes Warpaint (Playground)
Black Spade To serve with love (Border)
Gutter Twins Saturnalia (Border)
Kelley Polar I need you to hold on while the sky is falling (Playground)
Nick Cave & the Bad Seeds Dig Lazarus, Dig!!! (EMI)
Ruby Suns Sea lions (Cooperative Music)
Solange Knowles Just What I Want (Geffen/Universal)
Tangent Not as good as the book (Border)
Temposhark The Invisible Line (Paper & Glue/Border)

2008-03-04

Kathleen Edwards Asking for Flowers (Zoe/Playground)
Me First and the Gimmie Gimies Have another ball (Border)
Sevendust The 7th Chapter (7 Bros/Asylum/Warner)
Tiffany Evans Titel ej fastställd (Columbia/Sony BMG)
Usher Titel ej fastställd (Jive/Sony BMG)

2008-03-05

Billy Bragg Mr Love and Justice (Bonnier Amigo)
Caesars Strawberry Weed (Dolores/Virgin/EMI)
Flogging Molly Float (Bonnier Amigo)
Montys Loco Farewell Mr Happy (SideOneDummy/Bonnier Amigo)
Simple Minds Themes (EMI)

2008-03-07

Fates Warning Perfect symmetry (Border)
Meshuggah ObZen (Nuclear Blast/Sound Pollution)

2008-03-09

Mike Oldfield Music of the Spheres (Mercury/Universal)

2008-03-10

A Silver Mt. Zion 13 blues for thirteen moons (Border)
Baby Dee Robin’s tiny throat (Border)
Junior Boys Body language vol 6 (Playground)
Junkie XL Booming back at you (Playground)
Keyshia Cole Just like you (Universal)
The Kills Titel ej fastställd (Playground)
Mia Doi Dodd Gea (Playground)
Mike Patton A Perfect Place (Filmmusik) (Border)
Nostalgia 77 One-Offs, Remixes & B-Sides (Tru Thoughts)
Rubies Explode from the Centre (Hybris/Border)
Surrounded Nautilus years (Border)

2008-03-11

Fat Joe The Elephant in the Room (Imperial/EMI)
Nerf Herder Nerf Herder IV (Border)
The Presidents of the United States of America These Are the Good Times People (PUSA Inc.)
Van Morrison Keep It Simple (Lost Highway/Universal)

2008-03-12

Bauhaus Go away white (Bonnier Amigo)
Brolle Titel ej fastställd (Bonnier Amigo)
Mattafix Rhythms & hymns (EMI)
Vincent Vincent and the Villains Gospel bombs (EMI)
The Vines The best of the Vines (EMI)

2008-03-14

At the Gates Slaughter of the soul (Sound Pollution)
The Embassadors Healing the Music (Nonplace/Dotshop.se)
Marty Freidman Exhibit A (live in Europe) (Border)
White Lion Return of the Pride (Frontier)

2008-03-17

Young Heart Attack Rock and Awe (Not On Your Radio)
Vanessa Amorosi Somewhere in the Real World (Universal)

2008-03-18

Buckshot & 9th Wonder The Formula (Duck Down/VME)
Bury Your Dead Titel ej fastställd (Border)
Destroyer Trouble in Dreams (Merge/Border)
Three 6 Mafia Last 2 Walk (Hypnotize Minds/Columbia/Sony BMG)

2008-03-19

3 Doors Down Titel ej fastställd (Universal)
Bryan Adams 11 (Universal)
Grid Doppelgänger (Border)
Merz Moi et mon camion (Border)
OneRepublic Dreaming out loud (Universal)

2008-03-21

Dismember Titel ej fastställd (Sound Pollution)
Everon North (Border)
Soilent Green Inevitable collapse in the presence of conviction (Border)

2008-03-24

Bryan Adams 11 (Universal)
Andy Hunter Colour (Playground)
Delbert McClinton Titel ej fastställd (Playground)
Kid Creole The shadow of something real (Playground)
Kissey Asplund Plethora (Playground)
Semifinalists Titel ej fastställd (Cooperative Music)
Supergrass Diamond Hoo Ha (EMI)

2008-03-25

Pennywise Free for the People (MySpace/Fontana/Universal)

2008-03-26

The B-52′s Funplex (Astralwerks/EMI)
Bebo & Colina Live at the Village Vanguard (Sony BMG)
Cavalera Conspiracy Titel ej fastställd (Bonnier Amigo)
Charles Lloyd Quartet Live from Basel (Bonnier Amigo)
D’Angelo Greatest hits (EMI)
Elephant Man Let’s Get Physical (Atlantic/Warner)
Håkan Hellström Försent för Edelweiss (EMI)
The Rasmus Black roses (Playground)
Specials Best of (EMI)
Thomas Dolby Best of (EMI)

2008-03-28

Incubator Titel ej fastställd (Sound Pollution
Midnattsol Nordlys (Napalm/Indie Distribution)

2008-03-31

Black Keys Titel ej fastställd (Cooperative Music)
Heart Dreamboat Annie – live (Playground)
James Last Live at the Royal Albert Hall (Playground)
J-Walk Rumpshakers & heartbreakers (Border)
Kamelot Ghost opera reprise (Border)
King’s X Go tell somebody (Border)
Kreator At the pulse of kapitulation 1991 (Border)
R.E.M. Accelerate (Warner)
OMD Live: Architecture & Morality (Playground)

Under mars

50 Cent Before I Self Destruct (Universal)
Ashlee Simpson Bittersweet World (Universal)
Basshunter Titel ej fastställd (Warner)
Bebe Titel ej fastställd (EMI)
Belinda Carlisle Sight and sound (EMI)
Beth Rowley Titel ej fastställd (Universal)
Cherish The truth (EMI)
Cinema Bizarre Titel ej fastställd (Universal)
Colny 5 Titel ej fastställd (Border)
The Counting Crows Saturday Nights & Sunday Morrnings (Universal)
The Cure Titel ej fastställd (Universal)
Daniel Merriweather Titel ej fastställd (J Records/Sony BMG)
David Banner The greatest story ever told (Universal)
Dido Titel ej fastställd (Arista/Sony BMG)
Dream Theater Best of (Warner)
Fat Joe Titel ej fastställd (EMI)
The Feeling Join With Us (MCA/Island/Universal)
Franz Ferdinand Titel ej fastställd (Domino/Playground) [vår]
Fratellis Titel ej fastställd (Universal)
Free Pressure Free (Roc-A-Fella/Def Jam/Universal)
Guillemots Titel ej fastställd (Universal)
Haggard Tales of Ithiria (Drakkar Entertainment/Sound Pollution)
I’m From Barcelona Titel ej fastställd (EMI)
James Morrison Titel ej fastställd (Universal)
Johnossi Titel ej fastställd (Universal)
Johnta Austin Ocean drive (Universal)
Joe Lean & the Jing Jang Jong Titel ej fastställd (Universal)
Josh Pyke Titel ej fastställd (Universal)
Kaiser Chiefs Titel ej fastställd (Universal)
Kate Walsh Titel ej fastställd (Universal)
Killerpilze Titel ej fastställd (Universal)
Kleerup Titel ej fastställd (Virgin/EMI)
Lil Mama The Voice of the Young People (Jive/Zomba/Sony BMG)
Lil’ Wayne The Carter III (Universal)
Linda Bengtzing Titel ej fastställd (Warner)
Matt Costa Unfamiliar faces (Universal)
Melissa Horn Titel ej fastställd (RCA/Sony BMG)
Missy Elliott Titel ej fastställd (Goldmind/Atlantic/Warner)
Nevada Tan Titel ej fastställd (Universal)
Portishead Titel ej fastställd (Universal)
Raphael Titel ej fastställd (EMI)
Rumble Strips Girls and weather (Universal)
RuPaul The Greatest RuHits (RuCo.) (vår)
Samling Refugees: A charisma anthology (EMI)
Shapeshifters Do not disturb (EMI)
Sheek Louch Silverback Gorilla (Ruff Ryders/Universal)
Simian Mobile Disco Remixes (Cooperative Music)
Snoop Dogg Ego Trippin’ (Doggystyle/Geffen/Universal)
Stephen Malkmus Real Emotional Thrash (Domino/Playground)
System Titel ej fastställd (Border)
The Subways Titel ej fastställd (Warner)
Seth Lakeman Titel ej fastställd (EMI)
Toni Braxton Titel ej fastställd (…)
Tyra Bolling Past Due (Asylum/Warner)
Union of Knives Titel ej fastställd (EMI)
Uriah Heep Wake the Sleeper (Sanctuary/Universal)
Vampire Weekend Vampire Weekend (XL/Playground)
Van Hunt Popular (EMI)

April

2008-04-01

Apples in Stereo Electronic Projects for Musicians (Border)
Cherish The Truth (Sho’ nuff/Capitol/EMI)
Hawk Nelson Hawk Nelson is My Friend (Tooth & Nail/Naxos)
No Use for a Name Feel good record of the year (Border)
Sun Kil Moon April (Border)

2008-04-02

Doktor Kosmos Hallå? (Bonnier Amigo)
In Flames A Sense of Purpose (Nuclear Blast)
Moby Last night (Mute/EMI)

2008-04-03

Juvelen Titel ej fastställd (Hybris/Border)

2008-04-07

Children of Bodum Blooddrunk (Universal)
Mudhoney Titel ej fastställd (Border)

2008-04-08

The Breeders Mountain Battles (4AD/Playground)
Eric Avery Help Wanted (Dangerbird/Import)
Man Man Rabbit Hats (Anti/Epitaph/Bonnier Amigo)
P.O.D. When Angels & Sepents Dance (Columbia/Sony BMG)
Tantric The End Begins (Silent Majority)

2008-04-09

Duffy Rockferry (Universal)
Millencolin Machine 15 (Burning Heart/Bonnier Amigo)
Roxy Music 72/73 (EMI)
Vapnet Titel ej fastställd (Hybris/Border)

2008-04-11

John 5 Titel ej fastställd (Border)

2008-04-14

Blood Red Shoes Titel ej fastställd (Cooperative Music)
Chromeo Fancy footwork (Cooperative Music)
Frightened Rabbit Midnight organ fight (Border)

2008-04-15

American Princess Other people (Border)

2008-04-16

Kooks Konk (EMI)

2008-04-18

The Hellacopters Head off (Sound Pollution)

2008-04-21

Atmosphere When Life Gives You Lemons … (Rhymesayers/Warner)
Deus Titel ej fastställd (Cooperative Music)
Jack’s Mannequin The Glass Passenger (Sire/Warner)
Stereolab Titel ej fastställd (Playground)

2008-04-23

The Kid Titel ej fastställd (Hybris/Border)

2008-04-25

Totenmond Thronrauber (Sound Pollution)

2008-04-28

Ashanti The Declaration (The Inc./Universal)
Isobel Campbell Titel ej fastställd (Cooperative Music)
Thrice Alchemist index vol 3 & 4 (Border)

2008-04-29

Jamie Lidell Jim (Warp/Border)
Testament The Formation of Damnation (Nuclear Blast/Sound Pollution)
The Roots Rising Down (Def Jam/Universal)

Under april

Alanis Morissette Titel ej fastställd (Warner)
Alphabeat Titel ej fastställd (EMI)
Billy Ray Cyrus Titel ej fastställd (EMI)
Black Affair Titel ej fastställd (Cooperative Music)
Boyzone Greatest hits (Universal)
Chrisette Michelle I am (Universal)
Emmy Rossum Titel ej fastställd (Universal)
Euros Child Titel ej fastställd (Cooperative Music)
Gabrielle Titel ej fastställd (Universal)
Gnarls Barkley The Odd Couple (Warner)
Hadouken Titel ej fastställd (Warner)
Iced Earth Revelation abdomination (Border)
Jack McManus Titel ej fastställd (Universal)
Ja Rule The Mirror (The Inc./Universal)
Laura Jean Titel ej fastställd (Cooperative Music)
Lemonheads Titel ej fastställd (Rhino/Warner)
Lifehouse Titel ej fastställd (Universal)
Little Ones Titel ej fastställd (EMI)
M83 Titel ej fastställd (EMI)
Milburn Titel ej fastställd (Universal)
Misfits Titel ej fastställd (Misfits)
Molly Hatchet Titel ej fastställd (Border)
Mya Titel ej fastställd (Universal)
Nashville Pussy Titel ej fastställd (Border)
Nelly Brass knuckles (Universal)
Nicole Sherzinger: Her name is Nicole (Universal)
Nine Black Alps Titel ej fastställd (Universal)
Peter Gabriel Big Blue Ball (Real World/EMI)
Peter Morén The last tycoon (Cooperative Music)
Prodigy Titel ej fastställd (Bonnier Amigo)
Power Quest Master of Illusion (Majestic/Border)
Remi Nicole Titel ej fastställd (Universal)
She Wants Revenge Titel ej fastställd (Universal)
Sa Ding Ding Titel ej fastställd (Universal)
Samling Born to the breed (Bonnier Amigo)
t.A.T.u. Waste Management (…)
Vanessa Carlton Titel ej fastställd (Universal)
Whitesnake Good to be bad (Border)

Maj

2008-05-09

Alice Cooper Titel ej fastställd (Playground)
The Notwist Titel ej fastställd (Cooperative Music)
Resurrection Titel ej fastställd (Sound Pollution)

2008-05-13

Showbread Nervosa (Tooth & Nail/Naxos)

2008-05-14

Jape Titel ej fastställd (Cooperative Music)

2008-05-19

John Hiatt Titel ej fastställd (Playground)

2008-05-23

Siebenburger Anno Diaboli (Sound Pollution)

2008-05-27

Solan Titel ej fastställd (Border)

Under maj

Adagio Archangels in Black (Sound Pollution)
Basshunter Titel ej fastställd (Warner)
Death Cab for Cutie Titel ej fastställd (Atlantic/Warner)
Emmylou Harris Titel ej fastställd (Warner)
Ladytron Titel ej fastställd (Major/Border)
Like Honey Titel ej fastställd (Hybris/Border)
Motörhead Titel ej fastställd (Border)
Nicole Wray Titel ej fastställd (A.Fam Entertainment)
Raven-Symoné Titel ej fastställd (MCA/Universal)
Scarlett Johansson Titel ej fastställd (Warner)
Sounds Titel ej fastställd (Warner)
Tokyo Police Club Titel ej fastställd (Cooperative Music)
Týr Land (Napalm/Sound Pollution)

Juni

2008-06-25

Strawberry Flower Ai No Uta (Nintendo)

Under juni

Cee-Lo Titel ej fastställd
Daylight Dies Lost to the Living (Candlelight/Sound Pollution)
Dr Dre Detox (Aftermath/Interscope/Universal)
Randy Newman Titel ej fastställd (Warner)

Juli

Under juli

Sean Paul Titel ej fastställd (Atlantic/Warner)

Augusti

Under augusti

Oasis Titel ej fastställd (Big Brother)

September

Under september

The Black Eyed Peas The E.N.D. (The Energy Never Dies) (Interscope/Universal)
Morrissey Titel ej fastställd (Warner)
T.I. Paper Trail (Grand Hustle/Atlantic/Warner)

Under 2008

+44 Titel ej fastställd (Interscope/Universal) [vår]
Abalone Dots Titel ej fastställd (Sony BMG)
AC/DC Titel ej fastställd (Sony BMG)
Ace of Base Titel ej fastställd (Sony BMG)
Acid House Kings Titel ej fastställd (Labrador/Border)
Aerosmith Titel ej fastställd (Universal)
Aimee Mann Smilers (V2/Bonnier Amigo)
Alice in Chains Titel ej fastställd (Sony BMG)
The All-American Rejects Remember Us? (Interscope/Universal)
Amanda Jensen Titel ej fastställd (Sony BMG)
Andrea Lewis Sugar & Spice (Maple Music/Universal )
Anna Maria Espinosa Titel ej fastställd (Bonnier Amigo)
Anti-Flag The Bright Lights of America (Fat Wreck Chords/Border)
Apocalypze The Legend Within
The Avalanches Titel ej fastställd (XL/Playground) [höst]
The Bamboos Titel ej fastställd (Tru Thoughts)
Basement Jaxx Titel ej fastställd (XL/Playground)
B-Real Smoke & Mirrors (Audio Hustlaz)
Baptist Generals Revolutionary modern heart (Border)
Belleruche Titel ej fastställd (Tru Thoughts)
Big Boi Sir Luscious Left Foot (…) [sommar]
Blitzen Trapper Titel ej fastställd (Border)
Blue Sky Black Death Late Night Cinema (Mush/Border)
Blur Titel ej fastställd (EMI)
Boondox Krimson Creek (Psychopathic)
Brandy Titel ej fastställd (Universal)
Bree Sharp Robots in Love (Trauma/Interscope/Universal)
The Brian Jonestown Massacre My Bloody Underground (A Records/VME)
Busta Rhymes Back on My BS (Universal)
Cannibal Corpse Titel ej fastställd (Metal Blade/Border)
CDOASS Titel ej fastställd (…)
Cherry Poppin’ Daddies Susquehanna (TBA)
Christian Walz Titel ej fastställd (RCA/Sony BMG) [sommar]
Clem Snide Lose Big (Fargo/Indie Distribution) [vår]
Coldplay Titel ej fastställd (EMI) [vår]
The Concretes Titel ej fastställd (Licking Fingers/Playground)
Courtney Love Nobody’s Daughter (Virgin/EMI) [höst]
Covenant Titel ej fastställd (Synhetic/Sound Pollution)
CSS Titel ej fastställd (Border)
Cult of Luna Titel ej fastställd [sommaren]
Daniel Moore Titel ej fastställd (Border)
Danity Kane Titel ej fastställd (Warner)
David Gray Titel ej fastställd (Warner) [höst]
Death by Stereo Titel ej fastställd (Epitaph/Bonnier Amigo)
Death Vessel Titel ej fastställd (Border)
Deerhunter Microcastle (Kranky/Border) [vår]
Def Leppard Songs from the Sparkle Lounge (Universal)
Dirty Pretty Things Titel ej fastställd [sommar]
DMX Walk with Me Now and You’ll Fly with Me Later (Bodog/Playground)
Dokken Lightning Strikes Again (Rhino/Warner)
Doves Titel ej fastställd (Heavenly/Capitol/EMI)
Eagles of Death Metal Heart On (Gun/Sony BMG) [höst]
Edith Backlund Titel ej fastställd (Bonnier Amigo)
E.M.D. Titel ej fastställd (Sony BMG) [vår]
Eminem King Mathers (Shady/Aftermath/Interscope/Universal) [höst]
Exodus The Atrocity Exhibition … Exhibit B (Nuclear Blast/Sound Pollution)
Extreme Titel ej fastställd (Universal) [höst]
From First to Last From First to Last (Epitaph/Bonnier Amigo)
Flight of the Conchords Titel ej fastställd (Border)
Florence Valentin Titel ej fastställd (Bonnier Amigo)
Frida Hyvönen Titel ej fastställd (Licking Fingers/Playground) (sommar)
The Futureheads Titel ej fastställd (Warner) [höst]
Garbage Titel ej fastställd (A&E/Warner)
Gary Schutt Loss 4 Words (Universal)
Gavin deGraw Titel ej fastställd (J/Sony BMG)
Get Cape. Wear Cape. Fly Searching for the Hows and Whys (Atlantic/Warner)
Ghostface Killah & MF DOOM Swift & Changeable (Lex/Warp/Border)
Glasses Malone The Beach Cruiser (Universal)
The Gossip Titel ej fastställd (V2/Bonnier Amigo) [vår]
Gym Class Heroes The Papercut Chronicles (Fueled by Ramen/Warner)
Hank Williams III Damn Right, Rebel Proud (Curb/Warner)
The Haunted Titel ej fastställd (Century Media/EMI) [höst]
Heaven Shall Burn Iconoclast (Part 1: The Final Resistance) (Century Media/EMI)
Human Fortress Eternal Empire (Massacre/Sound Pollution)
I Am Kloot I Am Kloot Play Moolah Rouge (PIAS/Border)
Ice Cube The Raw Footage (Lench Mob Records) [höst]
India.Arie Testimony: vol 2, Love & Politices (Univeral) [höst]
Jewel Titel ej fastställd (Atlantic Warner) [sommar]
Jean Grae Prom Nite (Blacksmith)
Jean Grae and 9th Wonder Jeanius (Blacksmith)
Jin The Voice (Crafty Plugz)
Jo Dee Messina Titel ej fastställd (Curb/Warner)
Jóhann Jóhannsson Titel ej fastställd (4AD/Playground)
John Legend Titel ej fastställd (Columbia/Sony BMG)
Jeanette Lindström Titel ej fastställd (Bonnier Amigo)
K Smith Streetz to Hollywood (Overbrook/Sony BMG)
Kardinal Offishall Not 4 Sale (Konvict/Universal)
Keri Hilson In a Perfect World (Interscope/Universal)
Kiley Dean Mood Swings (Music World/Sony BMG)
The Killers Titel ej fastställd (Island/Universal)
Kylie Auldist Titel ej fastställd (Tru Thoughts)
Lil Fizz House Party (Def Jam/Universal)
Lily Allen Titel ej fastställd (Parlophone/EMI)
LL Cool J Exit 13 (Def Jam/Universal) [vår]
Lloyd Banks Gang Green (G-Unit/Interscope/Universal)
Looptroop Titel ej fastställd (Border)
Lupe Fiasco LupEND (1st & 15th/Atlantic/Warner)
Madonna Licorice (Warner)
Markus Krunegård Titel ej fastställd (Universal)
Mario Winans Titel ej fastställd (Warner)
The Mars Volta B-sides (Universal)
Massive Attack Weather Underground (Virgin/EMI) [sommar]
Matchbox Twenty Titel ej fastställd (Atlantic/Warner) [höst]
Mercury Rev Titel ej fastställd (V2/Bonnier Amigo)
Metallica Titel ej fastställd (Warner)
Mike Patton Mondo Cane (Ipecac/Border)
Milez Benjiman Titel ej fastställd (Tru Thoughts)
Mudvayne Shades of Gray (Epic/Sony BMG)
My Bloody Valentine Titel ej fastställd (Island/Universal)
Mystery Jets Titel ej fastställd (Warner)
N*E*R*D N*3*R*D (Virgin/EMI) [vår]
Neil Young The Archives Vol. 01 1963-1972 (Reprise/Warner)
Nikki Flores This Girl (Epic/Sony BMG)
Niklas Strömstedt Titel ej fastställd (Warner) [vår]
Nine Inch Nails Year Zero Part 2 (Nothing) [höst]
Nitzer Ebb Titel ej fastställd (Mute/EMI) [höst]
No Age Titel ej fastställd (Border)
No Doubt Titel ej fastställd (Universal) [höst]
Noel Gallagher Titel ej fastställd (Big Brother) [höst]
Offspring Titel ej fastställd (Columbia/Sony BMG)
Outlawz Godz Plan (Ca$hville/Sony BMG)
Oxford Collapse Titel ej fastställd (Border)
Panic! At the Disco Titel ej fastställd (Warner)
Papa Dee Titel ej fastställd (Bonnier Amigo)
Patti Smith Titel ej fastställd (Columbia/Sony BMG)
Pete Doherty Titel ej fastställd (Parlophone/EMI) [höst]
Plan B Titel ej fastställd (Warner)
The Postal Service Titel ej fastställd (Border) [vår]
Pyramaze Immortal (Nightmare/Sound Pollution)
Quan Until My Death (Ill Will/Atlantic/Warner)
Queen Titel ej fastställd (Parlophone/EMI)
The Raconteurs Titel ej fastställd (XL/Playground)
The Radio Dept. Titel ej fastställd (Border)
The Rancid Titel ej fastställd (Warner)
The Rakes Titel ej fastställd (V2/Bonnier Amigo) [höst]
Rakim The Seventh Seal (Universal) [sommar]
Reflection Eternal Titel ej fastställd (Blacksmith)
Refreshments Titel ej fastställd (Bonnier Amigo)
Renegade Five Titel ej fastställd (Bonnier Amigo)
Reverie Sound Revue Titel ej fastställd
Rise Against Titel ej fastställd (Geffen/Universal)
Sad Days for Puppets Titel ej fastställd (Border)
Saravah Soul Titel ej fastställd (Tru Thoughts)
Saves the Day Daybreak (Vagrant/Border)
Scott Weiland Titel ej fastställd (Atlantic/Warner) [höst]
Sebastian Titel ej fastställd (RCA/Sony BMG) [sommar]
Sigur Rós Odin’s Raven Magic (Capitol/EMI)
Simon & Garfunkel Live 1969 (Columbia/Sony BMG)
Shirley Manson Titel ej fastställd (Universal)
Skatterman & Snug Brim Word on the Street (Strange/Fontana/Universal)
Slipknot Titel ej fastställd (Roadrunner/Warner)
Social Distortion Titel ej fastställd (Time Bomb/Red/Sony BMG)
Soko
Sophie Zelmani Titel ej fastställd (Epic/Sony BMG) [höst]
Spiritualized Titel ej fastställd (Dedicated/Arista/Sony BMG)
Starsailor Titel ej fastställd (EMI) [sommar]
Stereolab Titel ej fastställd (Too Pure/Playground) [sommar]
The Streets Titel ej fastställd (Warner)
Strong Arm Steady Bars and Hammers (Blacksmith)
Suburban Kids with Biblical Names Titel ej fastställd (Border)
Teddy Geiger The March (Columbia/Sony BMG)
Talib Kweli Prisoner of Conscious (Blacksmith)
Timbaland Shock Value II (Mosley/Interscope/Universal)
Third Eye Blind The Hideous Strength (Warner) [vår]
This Will Destroy You This Will Destroy You (Magic Bullet)
Tweet Love, Tweet (Umbrella/Universal)
Tynisha Keli Even if It Takes Forever (Warner)
Velvet Titel ej fastställd (Bonnier Amigo)
The Vines Album 4 (Utan bolag)
U2 Titel ej fastställd (Island/Universal) [höst]
Uncle Kracker Happy Hour (Atlantic/Warner) [sommar]
Unforscene Titel ej fastställd (Tru Thoughts)
The Von Bondies Love, Hate and Then There’s You (Warner) [höst]
Weerd Science Sick Kids (Equal Vision/Indie Distribution)
Weezer Titel ej fastställd (Geffen/Universal)
Wild Beasts Titel ej fastställd (Bad Sneakers)
Wintersun Time (Nuclear Blast/Sound Pollution)
Wolf Parade Titel ej fastställd (Border)
Zero 7 Titel ej fastställd (Warner)

2009

Under nästa liv

D’Angelo James River
Guns N’ Roses Chinese Democracy

Saknar du någon skiva i vår lista?
Tipsa oss på: nyaskivor@dagensskiva.com

Chic behöver två.

”1,2, aaawwwwww… freak out!”

När Chic gav ifrån sig det första från det kommande andra albumet 1977 var succén omedelbart ett faktum. Le Freak, hyllningen till en av de sexuellt mest övertydliga discodancerna, gjorde Chic till megastjärnor bara något år efter det att Chic först gjort avtryck i musikvärlden. Det som hade börjat som småtimmesframjammande hatsången Fuck Off, efter att Nile Rodgers och Bernard Edwards till slut tvingats acceptera att de inte skulle bli insläppta på Studio 54, helt enkelt för att ingen av vakterna kände igen dem, blev snabbt skivbolaget Atlantics dittills bäst säljande singel.

På många sätt antitesen till framgångsreceptet för många av den tidens välorkestrerade discorefränger: En refräng som i princip bara bestod av textraden aaaaawwww…freak out! le freak, c’est chic, baklängeshandklapp, en avskalad trumrytm och Nile Rogers kompgitarrslinga. Nästan helt utan basgång.

När det blev dags för Chic, med Rodgers och Edwards i total kontroll, att 1979 spela in sitt tredje album var det på många sätt också ett ödesalbum. Efter att ha arbetat med den Norma Jean Wrights soloalbum, den ursprungliga rösten i Chic, och nått enorma framgångar med Sister Sledge We Are Family-album hade de visat att de inte bara var artister. De var musikmaskiner och producenter även utanför den egna trygga cirkeln. Men samtidigt hade ”disco sucks”-rörelsen nått smått ofattbara höjder i USA. En rörelse som i efterhand mer handlade om en attack mot discons fundament, där rasism, homofobi och kvinnofientlighet gavs en legitim fasad, än om en attack mot själva musiken.

Oavsett vilket betydde det dåliga nyheter för Chic. Chic sågs som ett renodlat discoband i och med att deras stora genombrott kom ganska precis samtidigt som det att discon på allvar grävde sig upp ur underjorden och ut i mittfårans ljus när musiken till Saturday Night Fever helt tog över listorna.

Lika motsägelsefull som mycket annat i gruppens musikaliska bakgrund (se mer i min gästrecension hos dagensbok.com av Chic-biografin Everybody Dance: Chic and the Politics of Disco) blev Chics svar Good Times – mitt i en av de djupaste ekonomiska kriserna USA hade genomgått.

Till skillnad från de båda tidigare albumen hade mycket av kärnan i personalen bytts ut på grund av engagemang på andra håll (exempelvis hade körsångaren Luther Vandross på allvar börjat få fart på sin solokarriär), men det musikaliska budskapet var intakt. Precis som tidigare agerade stråkarna såväl utsmyckning som rytmsektion. Precis som tidigare återfanns de manliga rösterna i musiken och precis som tidigare stod de hela tiden i skuggan av kvinnornas, lite bakom, lite begravda. Särskilt i körerna, där man måste lyssna nog för att överhuvudtaget höra mansrösterna. Allra längst fram förstås Alfa Anderson och Luci Martin. Nile och Bernard återfanns förstås vid deras sida.

Under drygt 35 minuter hinner Chic med sju låtar. Av dem är det egentligen bara bluesiga Can’t Stand to Love You som inte når riktigt når upp till de andra. Från sensuellt smekande jazzballaden A Warm Summer Night, över den alltmer hetsigt stråkpulserande My Feet Keep Dancing och Chic-perfekta My Forbidden Lover till ändlöst neonskimrande och sorgsna Will You Cry (When You Hear This Song) fram till fantastiska What About Me (en av Chics bäst bevarade hemligheter) är Risqué i övrigt i princip felfritt från start till slut.

Men hur bra materialet i övrigt än må vara hamnar det hopplöst i skuggan av de första åtta, mastodoniska minuterna. För även om Good Times inte är Chics kommersiellt mest framgångsrika skapelse är den gruppens i särklass mest betydelsefulla. Med sin välpolerade yta och bekymmerslösa inställning till livet var den, likt det som i stort var en av discons viktigaste funktioner i sjuttiotalets USA, en välkommen chans att ta på sig skygglapparna inför eländet runt omkring. Men precis som mycket av det Nile Rodgers varit inblandad i, såväl med Chic som med andra artister han och Edwards producerade, fanns en djupare mening insprängd. Textmässiga referenser och paralleller till 1930-talets stora depression. Förklätt till glitter och glamour.

Men allt det här till trots är det en sak mer än något annat som ÄR Good Times: Bernard Edwards basgång. Världens bästa, i all sin enkelhet.

Just därför är det inte särskilt konstigt att höjdpunkten i Good Times snarare är det motsatta. När Chic efter lite mer än tre minuter drar i handbromsen och stryper nästan alla instrument. Det enda som blir kvar är rytmen i form av diskret men taktfast trummande uppbackad av handklapp. Men även de kliver tillbaka för att låta den verkliga huvudpersonen få hela strålkastarljuset. När Bernard Edwards odödliga basslinga under en dryg minut får äga scenen mer eller mindre själv innan övriga instrument så sakteliga smyger in igen. Bara basmelodin repeterad om och om igen. Precis som Chic tidigare hade gjort i Everybody Dance på debutalbumet.

Rytmen. Det räcker. En hyllning till den verkliga ryggraden i Chics framgångar.

När Good Times släpptes hade discon i sin ursprungliga form bara något år till att leva. En genre som under några år enat USA, och stora delar av västvärlden i övrigt, under ett gemensamt musiktak började falla samman. Inte långt efter det att singeln nått Billboardlistans förstaplats lånade Sugarhill Gang just breaket från Good Times till sin Rapper’s Delight, en av de första rapsinglarna i vad som skulle komma att bli en symbolhandling långt större än bara ett lån.

Sjuttiotalet klev åt sidan för åttiotalet. Chics framgångar tog slut med discon. Discon lämnade över stafettpinnen till de många genrer som det kommande årtiondet skulle födas ur den.

Ett slut. Och en början.

Det här är inget nytt, vare sig i allmänhet eller för att komma från mig. I samma sekund som DJ:n blev Artist föddes också DJ-genren. Där andra skapar musik med instrument och maskiner använder DJ:n sina två skivspelare (eller mer uppdaterade versioner av dem). Där artister vanligtvis graderas utifrån sitt skapande från grunden, även när samplingar är inblandade, bygger DJ:n helt och hållet på det andra redan färdigställt och värdesätts mest utifrån sin fingerkänsla och sitt kunnande i att hitta de bästa låtarna.

Och precis som traditionella artister händer något när studions trygga väggar lämnas därhän och det blir dags att möta publiken. Precis som under en vanlig konsert är framträdandet i DJ-båset mer eller mindre en dialog med människorna – en dialog som, för oftast bästa resultat, styr kvällen. Låtarna, upplägget, övergångarna.

Men när jag går på konsert är det låtarna jag är intresserad av och vill höra. Jag vill framförallt inte uppleva låtarna slarvas bort i en artistisk strävan att visa upp hela sitt tekniska kunnande eller sin instrumentkontroll.

Någonstans där tror jag att min invändning mot mixskivor tar sin grund. Jag vill att låtarna, urvalet, ska få tala utan textremsa. DJ:n hantverksskicklighet sitter i mångt och mycket i hans sammanflätande av den musik han valt, men lyft ur sitt sammanhang (klubben) tappar det sin funktion och charm. Lite som att mellansnack och stagedivande är så där kul att lyssna på hemma vid stereon.

När det blir Jimmy Van M:s tur att sätta samman en egen volym av serien ”Balance”, otippat nog den tionde i ordningen, finns det förmildrande omständigheter i de kontinuerliga ljudmatta som spritts ut över tre cd-skivor. Det handlar om musik som, lite elakt sagt, saknar egna konturer – på gott och ont. Det handlar rätt mycket om den typ av elektronisk, melodisk instrumentalmusik som kan vara alldeles underbar att ha som sällskap en blå natt, men som också kan vara erbarmligt stentrist om stämningen inte är den rätta. Här blir de tre mer än timslånga ljudavsnitten synnerligen homogent presenterade för att ha som inte allt för påträngande kamrat när man gör något annat.

Hissmusik, om man vill vara ännu lite mer elak. Även om det i det här sammanhanget är något bra.

I Jimmy Van M:s tappning blir ”Balance” en resa genom tre distinkta faser: en ”downtempo mix”, en ”midtempo mix” och en ”uptempo mix”. Ni gissar helt rätt om ni tror att respektive skiva låter precis som den heter.

Tyvärr betyder det här att downtempo-skivan trillar över på fel sida av det valiumtråkiga, trots bitvis bra låtar och artister (Future Sound of London, Coldcut, Laika, Wax Poetic, Autechre, Bonobo). Midtempo-mixen är desto roligare, i ett spann som, på många sätt, omfamnar namn som Cocteau Twins, Speedy J, Aphex Twin, LCD Soundsystem, I:Cube, Ellen Allien och Saint Etienne. I sanningens namn är steget mellan downtempo och midtempo inte så enormt, men ibland är det detaljerna som gör det.

Detsamma kan sägas om uppgraderingen från ”mid” till ”up”. Det är inget exploderande glitterdansgolv som vräker sig ut genom högtalarna. Det är snarare musik gjord för introverta dansgolv. Soffdans snarare än The Bump. Vill jag göra det enkelt för mig skulle jag kunna sammanfatta den instrumentala, minimalistiska tech-house det bjuds på med ett ord: ”Kompakt-techno”. Även om den termen är missvisande på mer än ett sätt gissar jag att den beskriver musiken rätt bra i ord. Inramningen med den inledande Trentemøller-remixen av ”Les Djinns” och Supermayers målgång med en omstöpning av Gui Boratto:s ”Like You” känns passande.

Visst hade jag hellre sett ”Balance 010″ som en ren trippelsamlingsskiva. Med musiken i centrum i sin oavbrutna extendedmixade härlighet (med några av de tråkigaste spåren bortrensade för att frigöra utrymme). Men även i det här formatet fungerar Jimmy Van M:s tre skivor riktigt bra som kvällssällskap när man inte orkar dra på sig lurar, men ändå inte vill störa grannarna.