När jag lyssnar på Jonas Knutsson & Horn Please! så inser jag att fäbodjazzen lever. Fast det är något mer än så som händer utefter skivans 17 spår. Det är inte bara polska.

För jag känner mig som en sliten Orsabo i vadmalskläder på en bakgata i New York. Nybliven immigrant från ett sönderfallande Tsardöme. Jorå, Horn Please! har sina rötter i svensk fäbodjazz, fast horisonten är både vidare och större än så.

Jag tycker det är fantastiskt att höra saxofoner spela folkmusik med inslag av alla väderstreck. Och det nordiska vemodet bryts mot melodier som Bosambo-Revati.

Inte en klassiker, men en skiva för fantasi och omstuvande perspektiv. Vackert och saxigt.