dagensskiva.com

48 timmar

Gästrecension

Samling: Disco Not Disco
Disco Not Disco Samling
2000
Strut Records
10/10

Inspirerande pissoardisco för öppna öron

Lyssna

Sök efter skivan

I slutet av sjuttiotalet stod två av årtiondets mest uppmärksammade musikrörelser inför något slags vägskäl. Punken höll på att dela upp sig i olika riktningar där de äldre som fortfarande höll på fick kallas new wave och de andra oi!, hardcore och krusty. Eller nåt. En del andra var bara rent av fåniga jippoprojekt som slogs om uppmärksamheten i den nu något avtrubbade internationella musikpressen.

Den andra stora grejen, Discon, hade nästan totalt smulats sönder och tömts på innehåll av mainstreamdöden genom ”Saturdy Night Fever” och allt som kom i dess släptåg. Den hade av ren förskräckelse krupit ner dit den kom ifrån och hörde hemma: till gayklubbarna.

Punk/oi!-gruppen The Business sjöng: ”there's three million people on the dole, we won't get down and boogie!” Vilket var precis vad många gjorde. Speciellt i New York gick alla som var något, och alla som ville vara något på klubbarna Studio54 och Paradise Garage. Där hade man börjat tänja gränserna och man hade ett nytt redskap.

Tolvtummarna med sina förlängda dansversioner var djn:s nya hemliga vapen i kampen mot den gråa vardagen. Många hakade på ville göra egna tolvor och få dem spelade på discotek. Även då grupper från den gamla punkvågen. The Clash kan väl ses som en av föregångarna i denna crossovergenre. ”This is Radio Clash” spelades flitigt på radiostationer som tidigare bara hade spelat soul, disco & r'n'b.

Grupperna på samlingsskivan ”Disco Not Disco” har väl kanske inte riktigt så där mycket med punk och new wave som den vackra formgivningen antyder. Men inte är det några typiska discogrupper heller. Eller vad sägs om blandningen Yoko Ono, Don Cherry, Steve Miller Band, Ian Dury och Was not Was bland andra?

Den gemensamma nämnaren för dessa inspelningar är en slags dubbig experimentlusta och den där lite stelbenta svängighet och råa pissoarkänsla som man kanske främst associerar med ESG. Dessas skivbolagskamrater Liquid Liquid är här representerade med låten ”Cavern” som ju lite mer än påminner om Grandmaster Flashs ”White Lines”. 99 Records låg också i en rättsprocess med Sugar Hill Gang som man till slut vann. Det är en otroligt stark låt som inte borde lämna någon oberörd. ”Macho City” av Steve Miller fick ofta inleda Larry Levans set på hans klubb Paradise Garage och flera av låtarna på skivan känns som ledtrådar i den där intill ett mantra upprepade historien om housemusikens tillkomst.

Det var för övrigt mycket musik som föddes under den här tiden genom gynnsamma korsbefruktingar. House, techno, hiphop och garage är genrer som man kan tycka nu befinner sig i samma stagnation som rocken gjorde i slutet av 70-talet. Dessa musikstilar som har dominerat så under 90-talet hade inte kunnat komma till stånd om inte det funnits folk som tex Bill Laswell, vars grupp Material medverkar på skivan med ett ganska svagt spår, som kanske inte alltid gjort fantastisk musik, men som visat på mod och pionjäranda.

Lika viktiga, om inte viktigare, var de dj's och deras publik som fyllde klubbarna där den här musiken spelades. Musiken på den här skivan, sexig basdriven dansmusik, kanske inte passar på reklambyråns julfest eller på 70-talsmaskeraden, för den är inte speciellt glad eller direkt hitbetonad, men däremot på en klubb för livsbejakande musikälskare med öppna öron.

Det har kommit mycket bra samlingar på sistone med musik besläktad med den på den här skivan. Färdigförpackade, visserligen lite förenklade och subjektiva, ”sanningar” om en hel era av musikalisk passion. Dessa fungerar ju utmärkt som introduktioner. Den här skivan känns egentligen inte som någon introduktion till något speciellt utan mer som som en skön källa till inspiration för alla som på något vis sysslar med musik. Musiker, dj's, danssugna, och musikskribenter bör köpa den här skivan och spisa den om och om igen, så smånigom blanda upp den med musik från i dag och till slut känna sig som en del av den kamp som de som satt ihop skivan för mot ”Dj & collecting snobbery”. Det skulle nästan förvåna mig om det inte kom en uppföljare.

Tills den kommer kan man ju, i stället för att räkna tåg, roa sig med att fundera ut låtar som borde vara med på den. Många av de här låtarna är sådana man kunde se i reabackar för några år sedan. Nu är de säkert alla svåra rariteter, här samlade på samma vackra ställe. Passa på.

David Lindqvist, Caesars Palace

Publicerad: 2000-12-23 00:00 / Uppdaterad: 2008-02-05 08:56

Kategori: Dagens skiva, Gästrecension, Lördag, Recension | Recension: #749

3 kommentarer

[...] Den sammanfattningen säger ungefär det mesta om Z Records brittiska skivbackssafari. Det här är en samling med den musik som reste sig när dammet efter discokolossens kollaps lagt sig där i början av åttiotalet. Discokraschens överlevare, och för den delen punkens skadeskjutna offer, stapplade fram utan att ha en självklar formel att forma sig efter längre. Resultatet blev ett årtionde av som en gång för alla sköt håll på alla vattentäta genreskott och som bubblade av kreativitet och nya musikaliska riktningar. Postpunk, New Wave, Hiphop, Electro – genrer föddes i ett sällan skådat tempo. I New York och London sökte discon och punken varandras tröst, ett äktenskap som bland annat finns dokumenterat genom samlingsserien Disco Not Disco. [...]

 

[...] blåskaos. Fyra och en halv minut som hade kunnat smita in på samlingar som New York Noise eller Disco Not Disco utan att någon hade lyft ett tidresenärspuritanskt [...]

Fantastiska låtar 2008:100:4 | dagensskiva.com Oregistrerad 2010-09-06 00:01
 

[...] postpunkscen för en helt ny generation – genom den vid det här laget klassiska samlingen Disco Not Disco (en serie som numer är framme vid volym [...]

 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig