Det var ingen överraskning att The Shins ”Wincing the Night Away” skulle vara ursmart och välljudande. Inte heller att Clap Your Hands Say Yeahs ”Some Loud Thunder” skulle ha en otydbar skräpproduktion. Av Of Montreals ”Hissing Fauna, Are You the Destroyer?” hade jag väntat mig lite saggig indie-disco och ylande Scissor Sisters-sång. Inte för att Of Montreal inte tidigare bevisat hur man sätter en popdansmacka utan snarare för att den totalt urvattnade teaterpopen gör mig oerhört uttråkad.

Självklart anpassad för anemisk popdans är ändå albumet så förbluffande varierat och intagande.

Betydligt mer självbiografiskt än tidigare har Kevin Barnes samlat bandets frustration, ångest och gruffel i albumets tolv spår. Det teatraliska må bestå i framträdandet men det råder inga tvivel om låtarnas bakgrund då Barnes viner ”All the party people dancing for the indie star. But he's the worst faker by far. But in the set, I forget all of the beauty's wasted.”. Ångest uttryckt i falsettsång kan bli så rätt. Eller så fel. I Barnes fall finns det förmodligen inte så mycket att välja på och hans i övrigt företrädelsevis ljusa röstläge genom skivan tonas effektivt ned med stämmor, vandrande gitarrslingor och monotoni mellan vändningar kvickare än Barnes kan skrika ”Violence! Violence! She gets hysterical!”.

Visst kommer jag förmodligen snarast tröttna på att höra ”Heimdalsgate Like a Promethea Curse” på dansgolvet och snart kommer ha-ha-ha-körerna i ”Gronlandic Edit” kännas mer irriterande än charmiga, men just nu hoppas jag istället på klassiska pop-anthems från ett band äldre än allt som kan kallas nyskapande. När popen är så förutsägbar att band plockar bort producenten för att visa sig innovativa känns Of Montreal som ett band med två fötter på jorden och resten av lemmarna spretandes åt alla håll. Ett så skickligt plockande bland ljud och stämningar hade vilket Clap Your Hands Say Yeah som helst avundats om de hade vett nog.