Ta några av de svängigaste basgångarna. Lägg till ett tajt och stenhårt trummande. Slå ihop det med gitarriff och manisk sång. Basera det på punk, garagerock och hammondhårdrock från sjuttiotalet. Och attityd, attityd, attityd.

En vacker dag kanske en amerikansk producent upptäcker dig. Och ger dig möjligheten att slå igenom ordentligt och bli rik på kuppen. Då ska det vara fan att vara revolutionär socialist. Eftersom även dina kamrater kommer vända dig ryggen. Precis som alla med skräck för socialister, kvinnor, bögar, araber och annat konstigt gjort tidigare.

Du stöttas varken av muppar eller fragglar längre.

Jobbigt läge? Knappast för det här bandet. The (International) Noise Conspiracy jobbar på enligt plan och kommer allt närmare genombrottet. ”Armed Love” är ett stort steg på vägen. Utan att skilja sig särskilt mycket från de tidigare skivorna känns den – mer. Av allt. Det låter mer om alla instrument. Mer om produktionen.

Egentligen är det mesta sig likt. Det faktum att Rick Rubin producerat och knutit bandet till sig verkar inte förändrat grunden bandet står på. Förlusten av Sara Almgren kompenseras med hjälp av några ruskigt meriterade, men inhyrda studiorävar. Kanske låter det en aning mer polerat, på gränsen till välanpassat. Det kan ju också bero på att herrar Lyxzén, Strömberg, Dahlberg och Johansson blivit ett par år äldre.

Knappast något som gör ont, tycker jag. T(I)NC är väl värda en publik som är större än den som vanligen besöker festivaler och kanske någon gång då och då är med i manifestationer.

Om det verkligen var så att det här bandet står för ledmotivet till revolutionen, skulle världen redan börjat förändrats. För trots de sedvanliga formuleringarna om rättvisa, kamp och socialismens lov är det knappast orden som gör T(I)NC. Det är musiken. Det oerhört tajta och drivna sättet de gör sin själfulla rock på. Grunden som skapar utrymme för de svävande formuleringarna. För det svänger ju hejdlöst om det här bandet. Låtar som ”The Way I Feel About You”, ”The Dream Is Over”, ”All In All”, ”Black Mask” och ”Like A Landslide” lever om och skapar energi. Till skillnad från självupptagna, renläriga ideologer som stirrar sig blinda på teoretiska resonemang.

Att vägra lyssna på T(I)NC på grund av socialismen är ett stort misstag. Det enda farliga med den här skivan är att den svänger så bra som den gör. Och att inget har förändrats. The (International) Noise Conspiracy kommer fortsätta sin karriär och spendera det mesta av sin tid långt från Sverige.

Inte sedan The Hellacopters släppte ”By the Grace of God” har jag varit så övertygad om att det händer nu. Att genombrottet kommer. Hoppas det, så att vi inte tvingas spendera hela hösten tillsammans med det som på alla vis är raka motsatsen till The (International) Noise Conspiracy – det vill säga übermänniskan Alexander Bards projekt Bodies Without Organs.

Men risken finns. För det är nog i kapitalismens och den så kallade frihetens förlovade land de har vett att inte vara rädda för det här bandet. Socialisterna är på väg att lägga Amerika för sina fötter.

Rättvisa. För både muppar och fragglar.