Jazz är inte en stil, det är ett sätt att spela, sa min svärfar till mig för några år sedan och de där orden har suttit i mig sedan dess.

När jag plockar fram Shining och uppföljaren till In the Kingdom of Kitch You Will be a Monster är det svårt att komma runt den sentensen. Från postbop, till ett elektroniskt fusionjam till en bombastisk rockmatta där kanske bara grunden är kvar i jazzen.

Grindstone inleds med en låt som tagit titeln från förra skivan. Jag tänker att det är för att fånga kraften som var där och fusionera den med det nya. Trummorna smäller och över dem och hårt riffande gitarrer som gormar och river ligger en tvärflöjt som blåser melodin. Mötet är märkligt och svårsmält till en början. Heavy metal-takterna slår hårt mot överslag och jag undrar om de inte tagit sig vatten över huvudet. De hämtar andan en stund för att hetsa upp tempot igen i inledningen av Winterreise. Tunga körer andas bakom furiösa trumslag för att hejdas och tämjas av en sipprande klaviatur. Långsamt tornar den ändå upp sig för att spränga fördämningarna och rusa vidare mot en bombastisk final.

I inledningen av The Red Room lockar en blå saxofon fram omgivningen från sina hörn, bara för att slå hårt med trummor men ändå hålla fast i mitten med lockrop av handklapp och lyriska lyckliga frenetiska vändor. Gitarrerna riffar hårt hårt och blåset spottar och fräser ut den saliv som spottas in i dem. Slagverket smäller och i crescendot tar trummor tunga över i inledningen till Asa Nisi Masa som i slutet fångas upp av en tröstande vocoder-stämma.

De är monster i sitt kungarike av referenser och kitch. Kompromisslösa, sumpiga, dåraktiga, fantastiska, vemodiga, nationalistiska drömmare. Det där modet att bara göra, som gjort Norge så relevant under det tidiga 2000-talet. De lånar progg från vänster, blå toner från väster, metal från mörka norr, jazz från musikkonservatorierna i Trondheim och klassiskt från någonstans där i de sydöstra grannarna. Och så kokar de ihop hyndans brygd.