Artikel
Två dagar Arvika
När jag anländer till redaktionens camp på fredagen står solen högt över festivalen som det gått tolv år sedan jag besökte senast. I programmet finns inga band jag springer benen av mig för att absolut se, men efter att snabbt ha satt upp tältet skyndar vi oss ändå in för att se Ingenting på Apollo-scenen. Det är bara ett par-tre låtar som återstår av spelningen och under den tiden blir jag inte helt övertygad. Det är trevlig pop men inte så mycket mer än så.
Inför Laaksos spelning på Andromeda var förväntningarna högre. Jag har sett Laakso ett par gånger förut och de brukar alltid lyckas riva taket. Eftersom Marit Bergmans spelning pågår för fullt på stora scenen är publiken mindre än väntat, men desto mer angelägen, när bandet kliver på tillsammans med Jari och senare Adam från Shout Out Louds. Adam gör en hygglig insats i dunderhiten Italy vs. Helsinki men annars var det nog väl tidigt på kvällen för Laakso, som snabbt hoppade in då amerikanska Shiny Toy Guns ställde in.
Lättlurad passerar jag under kvällen IAMX och Nine varpå jag missar både Hey Willpower och The Tough Alliance.
När Strip Music äntrar Andromeda klockan ett den vackra fredagsnatten har publiken vaknat ordentligt. Det dåliga ljudet, där gitarrerna knappt hörs och Henrik De La Cour inte verkar höra sig själv ordentligt, rättas till efter hand. Hur läget än är så berör det knappt bandet. De går på som vanligt om livet och döden och svär mellan låtarna åt varandra på scenen. Det storslagna och de tacksamma rockposerna sätter punkt för fredagen. I alla fall för det som finns på spelprogrammet.
Lördagen inleder jag med norska Ida Maria. Jag har hört ryktas om hennes energi på scen och direkta låtar. Min förhandslyssning gav mig vibbar av rockabilly och det bekräftas från scenen. Publiken verkar trogen och engagerad när Ida Maria jävlas med raka, enkla melodier och rockröst à la Py Bäckman. Vi tar en öl innan vi drar oss bort till Apollo-scenen och flickfavoriten Kristian Anttila.
Vid det här laget har regnet hunnit ta omtag och det är rejält packat i det stora tältet. Det finns få som har en så hängiven publik som Anttila men själv tycker han de verkar lite trötta. Hans välartikulerade pop får efter hand publiken att vakna. Paul Weller bidrar en halvtimme in i setet. Till att börja med med sin hit-faktor, men efter halva låten startar den riktiga showen. Anttila plockar av sig gitarren varpå en tjej kommer in på scenen med en Michael Jackson-flagga. Den får dölja Anttila när han slänger plagg efter plagg. Snart släpps flaggan och Anttila stegar fram iklädd kavaj, ridstövlar och ögonmask och med en hästsvanspiska i handen. ”Är det nån som vill knulla med mig ikväll?” Och publiken är inte sen att svara. Tyvärr blir det upptakten till sista låten. Anttila kastar frukt till publiken, kallar dem sina ”små apor” och river av Ingenting, ingenting… ingenting!!! varpå han ger sig ut i publikhavet och lämnar de upprörda vakterna efter sig. Liksom de andra i redaktionen har lämnat mig i spöregnet för att bevaka lördagen själv.
Glitteralven Patrick Wolfs publik är extatisk. När han dyker upp i sina röda shorts och hängslen är jublet öronbedövande. Med sig har han en stråkduo, körtjej, trummis och en kille med laptop och själv alternerar han mellan fiol, piano och en dans som nästan slutar med att byxorna är nere. Han ursäktar sig för att han rycktes med lite väl mycket men egentligen är det inte Patrick Wolf som gör jobbet under spelningen. Med en sådan publik kan man inte göra fel.
The Magic Numbers spelning blir den sista jag ser på festivalen. Dammar av vatten gör att stora delar av planen framför stora scenen är avstängd, även om regnet faktiskt gör ett uppehåll. Bandet inleder med en lång räcka låtar från den självbetitlade debuten och det låter fantastiskt. I See You, You See Me med den självklara stämsången är så vacker som bara den kan vara. Basistens uttrycksfulla scennärvaro får aldrig riktigt utlopp, men den brittiska folkpopen mår bäst när tempot ökar. Det är snarare den väl sammanhållna musiken än bandet som håller tillbaka på scenen. Mina förväntningar på The Magic Numbers blir mer än väl uppfyllda. Ett syskonduett från den kommande EP:n utgör ett mörkare inslag och bådar gott inför framtiden. Bandet lovar att återkomma till Sverige runt jul innan de avslutar med extranumret Crazy In Love. Rent sångmässigt ganska orepat men de slår i alla fall Beyoncés rumpmått med hästlängder.
Publicerad: 2007-07-15 15:11 / Uppdaterad: 2007-07-15 18:27
2 kommentarer
Mmm, fan att jag missade.
#
[...] Två dagar Arvika [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).