Jag brukar bli smått orolig när ordet ”fuzzigt” används i musikbeskrivningar. Ofta kan det nämligen innebära knarkiga, sjösjukt psykedeliska irrfärder i gitarrpåminnande ljudlandskap, sällan med urskiljbara refränger. Så är dock inte fallet med Örebros stonersöner Truckfighters, som än en gång levererar en mäktig komposition av groovigt betongtungt jammande och medryckande taktarter.

Befarade plagieringar från närbesläktade band i genren, som Fu Manchu och Queens of the stone age, hör jag inte mycket av, innovativiteten imponerar. Visst är det fuzzigt, men i en nästan elektrisk renljudande snygg paketering. Köttiga, tunga riff är i fusion med skönt meditativa gitarrplock gör skivan bra både som feststartare och muzak. Det är ungefär samma briljanta balans av mjukt och hårt som på Black Sabbaths Masters of Reality. Det melodiska flytet och pulsen får mig även att associera till Monster Magnet och Velvet Revolver. Ökenrock måste vara världens mest osmickrande genrenamn, men trots att Truckfighters härstammar från en socialrealistisk ursvensk mellanstad kan man lätt föreställa sig dem med cowboyboots på roadtrip med jeep genom en öken i södra Kalifornien. Genom att lägga till o:n efter sina smeknamn döljer de sin svenskhet ytterligare. Nackdelen med fuzzigheten är att Oscar Cedermalms snygga sång maskeras, dessutom är det omöjligt att finna lyricsen någonstans. Jag är nyfiken på om de lyckats skriva ihop något sublimare än det knarkiga nonsens som är typiskt för vissa band i genren, t ex Stöner kebab.

I Chameleon urskiljer man faktiskt lite akustisk gitarr och stråkar, det är ett annorlunda och sjukt skönt grepp. Skivan sjunker tyvärr lite efter tre fjärdedelar.

Truckfighters kritikerrosade, första fullängdare Gravity X var även den en helgjuten historia. Med nya Phi säkrar de i mina ögon sin plats som Sveriges stonerrockkungar, och 130 europaspelningar, varav några på turnén med Fu Manchu, borde öppna upp världens ögon för detta eminenta band.