Mycket vatten har flutit under broarna sedan polska Behemoth såg dagens ljus 1991. Från att ha varit ett tämligen ordinärt black metal-band har de utvecklats till att stå stadigt på en grund av death metal. Från att ha varit en tämligen inhemsk angelägenhet har bandet även erövrat världen och är numera att räkna som en internationell storhet på metalkartan. Helt rättvist också. Behemoth har inte bara utvecklats rent musikaliskt: det finns mycket mer djup och nyans i polackernas mangel idag. Och detta manifesteras inte minst på The Apostasy.

Den ton som slogs an på föregångaren Demigod klingar fortfarande. Det är frustande, hårdhänt och kaotiskt. Men där besten på Demigod fick slita sig har kopplet plockats fram till The Apostasy.

Särskilt ljuder det av Demigod under skivans första hälft. Virveltrumman får härja tämligen fritt och taktbytena är många och överraskande. Men nyanserna har fått träda fram även i det mäktigaste virvelvindsrensandet och det förhöjer verkligen upplevelsen. Lyssna på ultrabrutala Kriegsphilosophie, där Inferno försöker få skutan överstyr, men där gitarren stadigt för oss framåt.

Men det är inte detta som är Behemoths stora steg på utvecklingskurvan. Nyanserna i manglet har sakta men säkert vuxit fram och är snarare regel än undantag vid det här laget. Nej, den stora behållningen kommer på skivans avslutande hälft, där låtskrivandet tas till en helt ny nivå.

Låten Inner Sanctum är ett kapitel för sig. Med såväl pratsång, plågad ren sång och Nergals brutala brölsång bjuder den på många känslor. I bakgrunden ligger ett plinkande piano som ger låten en känsla av att vara ett skräcktema. De blackdoftande storslagna riffen i låtens avslutande parti ger mig gåshud, så bra är de. Nergal har sagt i intervjuer att låten är en av de mörkaste han har skrivit. Tillåt mig att tillägga den bästa.

De välavvägda och mångbottnade låtarna på den avslutande hälften av skivan vittnar verkligen om ett mognare Behemoth än vad som har varit fallet tidigare. Kanske grundar det sig i Nergals resa till jordens alla hörn som han gjorde inför skivan. En av lärdomarna var att allting inte var svart och vitt och det skiner verkligen igenom på The Apostasy. Ungefär som att även tystnaden kan vara ett avgrundsvrål om den behandlas på rätt sätt. Lyssna bara på avslutande Christgrinding Avenue.

The Apostasy är Behemoths hittills största bidrag till metalhistorien. Och med tanke på vilket kreativt kliv bandet har tagit i och med den här skivan är det bara att vänta på nästa. Med spänning.