Subtilt arrangerad. Lite piano, men med akustisk gitarr som huvudsakligt instrument. Tassande. Lågmäld, mjuk sång. Så roligt är det inte att prata om Abel Hernández‘ musikaliska spektrum. Eller kanske snarare, så lätt är det inte. Jag säger singer-songwriter på en gång, för att icke-hågade ska kunna sluta läsa nu. Inte direkt undertecknads påse heller, men i Hernández’ anslag finns något som fastnar.

Efter tiden i Migala kom för ett par år sedan hans första antydning till en solokarriär, ep:n La Piel del Oso (”Björnens skinn”), som följdes upp av förra årets Canciones Gringas, en fyraspårs-ep med tolkningar av engelskspråkiga original. Härifrån härstammar också den måttstock som Las Otras Vidas oundvikligen kommer att ställas emot; tolkningen av Jackson C. Franks Milk and Honey. En av förra årets bästa. I det ljuset börjar Las Otras Vidas ganska degigt, inledande Saturnalia hade gärna kunnat slopas.

I och med 1000 Cometas börjar det bli möjligt att greppa vad Hernández egentligen menat när han i intervjuer pratat om att skivan i grund och botten är en popskiva. Melodierna är tydligt välarbetade. Det mer monotona låtskrivande som känntecknat hans countryfärgade sidor har en underordnad roll här. Gesterna blir aldrig storslagna, men är ändå nog så melankoliskt svartsynta. ”Sonen” har dessutom börjat experimentera en aning med strukturer; den avslutade hälften av Conmigo A Tu Vera (egentligen bör det väl betecknas som en u-sväng) är ett bra exempel på det. Nära 8:30 långa avslutande Cabalgar är El Hijo i sitt esse. En återkommande våg av distorsion, julbjällror och lite skräckpiano ansluter till den reguljära truppen och resultatet blir monumentalt.

Det universum som Hernández skapat åt denna sin inkarnation utmärker sig genomgående för sin högst personliga prägel. Och för någon som generellt undviker allt vad avskalat och gitarrplockande heter är det närmast värt en bragdmedalj.