Det finns de som kallat HIM för distförklädd pop. De sägs ibland tillhöra genren ”Love metal” och de hjärta-och-smärta-baserade texterna ger nästan pojkbandsassociationer. Stora delar av publiken är under femton och för många av dem är bandet en inkörsport till det tyngre musikartilleriet. Men deras musik är ganska mycket mer nyanserad än så.

Senaste skivan är ett hårt, tungt manifest till den olyckliga kärleken. Medan förra albumet Dark Light var mer MTV-mjuk och lite mer resignerat olycklig, är det här en fullständig orgie i missmod och självmordsbenägen längtan. Ville Valo rosslar fram sina uppgivna hymner till bitterheten. Ljudbilden är karg och kall med lager-på-lager-effekter av ödsliga sorgsna ljud. Pianoinslagen bygger upp en finstämd känsla ganska lik den man hittar i Join Me och The Sacrament.

Det är inte de starka melodierna som fångar mig mest, snarare hela atmosfären. Skivan är perfekt som muzak under regniga oktoberdagar, den höstmörka melankolin är liksom inkapslad i musiken. Song or Suicide är en liten svart pärla, Valos spruckna djupa röst gör sig väldigt bra till det akustiska soundet. Dead Lover’s Lane och Cyanide Sun är redan favoriter. Jag gillar däremot inte alls The Kiss of Dawn, den är för MTV-anpassad.

Överraskande intressanta låtskonstruktioner och starkt låtmaterial gör Venus Doom till ett av HIMs starkaste verk. Att skivomslaget är något av det värsta jag sett på länge bidrar också till att jag inte kommer att glömma skivan i första taget.