Jag satt precis och saknade Ben Folds Five (varför lade ni av?). Ovetandes lyssnade jag på Blink of a Nihilist och 45 minuter senare var jag extremt tillfredställd och av saker jag inte ens visste att jag saknade. Första spåret Suffer For Two är Ben Folds upp i dagen, men inte alls ett plagiat, snarare ett intelligent och ödmjukt eget underverk.

Fortsättningen är ett virrvarr bombastisk produktion och genrer som inte låter sig placeras någonstans förutom i en låda märkt: ”Fantastiskt bra musik av obestämbar art”. Det här är ett album som kan få dig att gilla musikal även fast du inte gillar musikal och avguda filmmusik även om du inte gillar filmmusik.

Det finns så oerhört mycket influenser här så att man blir lätt snurrig, det finns pianoarrangemang, varieté, skir pop, synth och orkesterstycken. I slutändan sammanfattas allting av Brian Christinzios mjuka klara stämma och det faktum att alla sånger är ren lyssningsglädje.

Med alla de här intrycken var jag något förvånad av att upptäcka att Christinzio har en historia av mentalsjukdom och att det var det som fick honom att börja spela musik. Det känns pardoxalt för Blink of a Nihilist är något av det vettigaste jag har hört på länge. Det måste vara världen som är galen.