Den korta versionen: jag jobbar i kapp. Först 100 fantastiska låtar från 2008. Sedan lika många från 2009. Uppdelade i block om 10, publicerade en i veckan. 20 veckor. 200 låtar som alla borde upptäcka. I ingen särskild ordning, även om jag som vanligt säkerligen sparar några av de allra bästa till slutet. Det är dessutom inte omöjligt att det slunkit med någon låt som hamnat i fel år, men det är sånt som händer.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

Lady Gaga feat. Colby Odonis Just Dance
Lady Gaga var ännu en av de där artisterna som det tog ett tag för mig att ägna någon slags uppmärksamhet. Jag vet inte ens vad det var som till slut fick mig att ge The Fame en chans, om det var att jag till sist hörde någon av singlarna eller om det var att jag helt enkelt tröttnade på att höra talas om en massa Gaga utan att ha koll på vad det handlade om. När jag väl tog mig tid visade det sig att det var värt mödan. Milt sagt. The Fame visade sig vara fullpackad med stora låtar – och störst av dem alla var den fullständigt knäckande albumöppnaren skriven och producerad av svenskfärgade RedOne. Fyra minuter som egentligen är alldeles för baktunga för sitt eget bästa (det märks att RedOne har förflutet som rockmusikskapare – vill man vara krass skulle man kunna konstatera att Just Dance är bredbend rock av jeansgrenförstörartyp), men som blir fullständigt omöjliga att värja sig emot genom en mördarrefräng, en adidaskaxig basgång och årets mest skrikskitiga keyboardslinga.

Warren Clarke presents Jonni Black vs. Shena Bitch Is Back (Main Vocal Mix)
Warren Clarke i all ära, men jag hade väntat mig en helt annat musikaliskt vägval med den titeln. En arg Peaches, kanske. Istället är Bitch Is Back sprudlande discohouse med mjuka keyboardstudsmattor, fejkat blås, varmpumpande bas, ett stänk av Music Sounds Better With You och stor sång av Shena. Inte så lite Freemasons på sitt bästa humör, därför är det ingen större överraskning att Shena jobbat just med dem.

Daishi Dance feat. Lori Fine The Rose
2008 hade det nästan gått 30 år sedan Bette Midler gjorde The Rose smått odödlig. När Daishi Dance, en av de verkliga kungarna av soulhouse av mest solskensöverdoserad typ, gör en egen version blir det förstås precis en solskensöverdoserad soulhouse-cover. Och vilken cover. Daishis självklara housepiano popcornbubblar som aldrig förr över ett hi-hatpiskat klubbbeat. Men så finns där den där violinen, blåare än någonsin, som en obekväm påminnelse om kärlek är allt annat än en enda lång raksträcka utan hål i asfalten. Krocken mellan de båda känslorna gör förstås att The Rose når långt över molnen utan någon som helst tanke på att landa.

NUN Nemo (Club Edit)
2008 hade det gått 18 år sedan svenska Dive släppte sin makalösa Captain Nemo. Då var det dags för polska duon NUN (Magdalena Kaspryszyn och Olaf Karbowiak att besjunga Nemo igen – den här gången i en musikalisk kostym bestående av lika delar filtrerad klubbhouse och svepande poptrance. Det här handlar egentligen om dansmusik när den är gjord enligt de flesta standardmallar som finns, men det finns något som jag inte riktigt kan sätta fingret på som gör att den trots allt lyfter sig över de flesta andra stallkamrater. Framförallt är det sex och en halv minut koncentrerad solcharm med årets bredaste kanske bredaste leende.

Sébastien Tellier Kilometer
Även om det såhär i efterhand egentligen var långtifrån det konstigaste som skulle kunna hända så var det nog mer än ett ögonbryn som förvånande höjdes när det blev klart att Sébastien Tellier skulle representera Frankrike i Eurovisionsschlagerfestivalen 2008. Både låt och video gjorde att till och med de mest tränade ironikännarna hade svårt att få kläm på huruvida det handlade om ett gigantiskt ironiexamensarbete eller inte. Klart är oavsett att Divine, och Telliers kläder, inte alls stack ut särskilt mycket – om vi hade vridit tillbaka klockan sådär en 25 år.

Kilometer är inte en alls lika stor kitschorgie (även om videon på sätt och vis är en orgie), men det är däremot åttiotal så det sjunger om det, med ljudeffekter och analogljud och en musikalisk kostym som hämtad från Phil Collins In the Air Tonight. Eller för den delen Make Love, det stora ljuset i det mörker som var Daft Punks tredje album Human After All. Och med tanke på att producenten heter Guy-Manuel de Homem-Christo, ena halvan av just Daft Punk, så är det kanske inte alls särskilt konstigt. Även om det är väldigt snyggt att Aeroplane ger Cerrones Supernature en blinkning är originalversionen faktiskt snäppet vassare.

Tennishero Midnight Love
Musik handlar många gånger inte bara om musik. Det handlar minst lika mycket om saker som egentligen inte borde spela någon roll för hur det låter – och som heller inte gör det. Men när Jens Andersson och Alexander Berg först väljer charmiga ”Tennishero” som artistnamn och sedan ger sina tre 2008-minuter titeln Midnight Love, som inte bara är en väldigt konsumentupplysande titel utan dessutom en titel bestående av två väldigt vackra ord, ja, då är frågan om det trots allt inte låter lite, lite bättre bara därför. Midnight Love är oavsett vilket blåtimmespop målad i analoga housefärger som borde ha räckt mycket, mycket längre.

Emil Lassaria Balada
Vad får man om man tar den rumänske kompositören Ciprian Porumbescus stråkverk Balada och lägger till ett housebeat och en studsande sequencerbas, temat från Knight Rider och sist men inte minst klipper stråkarna på samma sätt som Mirwaïs gjort åt Madonna? Jag skulle tro att Emil Lassarias tolkning av Balada ligger rätt nära summan i en sådan ekvation.

Leona Lewis Bleeding Love (Moto Blanco Vocal Club Mix)
Bleeding Love är, de diskantbrutna trumljuden till trots, en rätt intetsägande historia. Något slags lite för baktungt försök till en stor r’n'b-ballad. Men det är i originalversionen det. För vad gör väl ett dikeskört original när världens bästa Moto Blanco kör bärgningsbilen. Och här gör de precis som vanligt. Kort sagt en enda stor multikolorerad discokula till bredden fylld med housepianon, discogitarrer, dansgolvsglädje, bordvältande basgång och en massa konfetti. Kort sagt precis den inramning som Leonas röst förtjänar.

Thomas Toccafondi feat. Robina Keep the Faith (Original Mix)
Det är inte sällan de enklaste greppen som, i all sin bedrägliga enkelhet, når längst. Eller åtminstone konsten att få det svåra att verka så enkelt att vem som helst hade kunnat göra det. Ta bara de få pianoackord som ligger och rullar genom hela Keep the Faith. Från de att de smyger sig in precis i början sätter de tonen och stämningen och blir ett mjukt skyddsnät som Robinas viskförföriska och livsbejakande sång kan förlita sig på. Lägg till knappt märkbara keyboardfills, en känslofylld basgång och en saxofon som knappt vågar sig i närheten av mikrofonen så har du sex och en halv minut gospelhouse som lämnat de stora gesterna hemma.

London Elektricity feat. Elsa Hedberg Just One Second
Tony Colman (i början tillsammans med Chris Goss) har snudd på helt själv karvat ut ritningen för hur den riktigt själfulla drum’n'bass-musiken ska låta. Både genom London Elektricity och etiketten Hospital Records har han skämt bort oss med frampiskad och överklockad soulmusik som inte fungerat bara som singlar utan även i albumformatet. 2008 års Syncopated City kunde inte riktigt mäta sig med föregångarna och topparna var heller inte i nivå med det bästa på exempelvis föregångaren Power Ballads. Men med den fallhöjd som London Elektricity har räcker det ändå till några av de bästa drum’n'bass-låtarna som året gav oss. Till Just One Second importerade han dessutom lite svensk hjälp i form av Elsa Hedbergs sång.

ALLA DELAR 2008

100 fantastiska låtar 2008

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007