Recension
- Bitchin' (dubbel-lp) The Donnas
- 2007
- Purple Feather/Cooking Vinyl
Något har hänt
Lyssna
Externa länkar
- The Donnas
- Bandets webbplats.
- Myspace.com
- The Donnas på Myspace.
- Sleevage.com
- En utläggning om omslagets tillkomst finns på sleevage.com.
Det är förundrande hur väl The Donnas finner sig till rätta i den nya kostym som Bitchin’ betyder. I och med skivan lämnar de mestadels 1970-talet bakom sig och kliver rätt in i 1980-talet. Som referensalbum till hur Bitchin’ skulle låta använde man sig av Ratt, Poison och Mötley Crüe, allt medan kärleken till Kiss finns kvar, även om det snarare handlar om Asylum än Rock and Roll Over nu för tiden.
Det är inte utan att bandet tar en ganska stor risk. Förra skivan, Gold Medal, var ett steg längre in i 1970-talet jämfört med tidigare skivor, medan Bitchin’ går åt ett helt nytt håll, om än fortfarande inom hårdrockens spektrum. Risken att bli en pastisch finns där, men The Donnas trillar aldrig dit. Snarare låter det som om de slutligen har hittat hem. Inte bara i form av tryggheten i framförandet, utan även temamässigt. Gold Medal var mer melankolisk och eftertänksam, medan Bitchin’ återigen är party fullt ut.
Linjen mellan bra och fånigt må vara ganska tunn när det kommer till 80-talshårdrock, men The Donnas håller sig på rätt sida. Möjligen beror det på att de gör det så konsekvent, men givetvis också i kombination med bra låtar och att det inte låter 1980-tal sett till produktionen, trots det stora rummet som finns i ljudbilden.
Introt Bitchin’ visar med önskvärd tydlighet att bandet inte menar annat än allvar och de påföljande låtarna är smått klockrena, med sina träffsäkra refränger, körer och harmonier. Och briljanta Like An Animal låter som låten som The Donnas väntat hela sina liv på att skriva. Samtidigt har Allison Robertson utvecklat sitt gitarrspel och tar mer plats. Riffen är mer träffsäkra, licksen är mer frekventa och solona väl avvägda.
Någonstans har något också hänt med The Donnas, utöver decennieskiftet. Låtarna känns mycket mer genomtänkta, något som visserligen även var fallet på Gold Medal, men som är ännu tydligare nu. Eftertanken har troligen varit stark när låtarna har satts samman och det märks i arrangemangen med framförallt körer och harmonier. Det är medvetet överfullt med singalong-körer på Bitchin’ och det ger extra skjuts åt stadiumrocken.
Några av låtarna hade gärna kunnat få stryka på foten, är inte särskilt förtjust i Save Me till exempel, men det är egentligen ingen låt som är direkt dålig. Och valet att göra en cover på Men Without Hats Saftey Dance är lika roligt som överraskande.
The Donnas har inte låtit bättre än så här.
Publicerad: 2007-11-21 00:00 / Uppdaterad: 2007-11-21 11:45
24 kommentarer
Vilken Donnas bakdel användes till konvolutet?
#
det är en manstjärt
#
Jag tror att det är en ”blinkning” till hjältarna Kiss. Den återutgivna, osminkade varianten av ”Creatures of the Night”-albumet.
Eller så är det bara slumpen…
#
Återutgåvan av ”Creatures…” är det väl ingen röv på, bara påklädda överkroppar? Kanke en bakvänd variant av Accepts ”Balls to the Wall”. Eller Stones ”Sticky Fingers”.
#
”Too fast for Love” med Mötley Crüe var det så klart. La till en länk om omslagets tillkomst under Externa länkar.
#
ni kan inte er musikhistoria. det är äckel-bruce de snott idén av:
http://vinylzart.com/images/AlbumCovers-BruceSpringsteen-BornintheU.S.A.(1984).jpg
#
Titta på baksidan av ”Creatures”-återutgåvan…
http://www.kissfaq.com/discography/creatures85.html
#
det finns ju inget i bakfickan på creatures. bruce har en trucker-keps (ingen hatt) och donnas har en fjäder. klart det är bruce de snott av, gubbsjukerock spom gubbsjukerock.
#
Hade dom haft riktiga balls hade dom visat en framstjärt!
#
hockeyhoran = mötör
#
väl observerat, arg skåning. inte särskilt höga odds, dock?
#
Tack Patrik. Helt dement är jag inte – än…
#
nej, det har stått klart länge. har inte orkat skriva något förrän nu. intressant att han valt ett nytt oreggat nick för att inte göra samma misstag som med keno blöja.
#
Det ska DSC till att reda ut rockrövar i historien. Tänk om DSC lades ner? Det skulle vara i paritet med när biblioteket i Alexandria brann.
#
Nja, jag undrar jag. Känns som om Mötör besitter mer kunskap än hockeyhoran. Dock så kan han ju självklart spela dum och arg under namnet hockeyhoran. Man vet aldrig…
#
Vi kan säga så här, han har ”spelat dum” innan (Keno Blöja) :D
#
För övrigt så hade jag hoppats att Thomas nästa platta skulle var något mörkt och destruktivt typ Svartsyn, Deathspell omega eller Watain. Sedan blev det tydligen en partyrock-platta som dessutom belönas med en åtta. Jag har redan grävt ner mig.
#
lycklig:
Det stämmer nog. Menar du inte Kuno Bölja?
#
Erik: sitter med nya Wolves in the Throne Room as we speak, men det går inte spela sista spåret på promon tyvärr, så jag missar 18 minuter av skivan. So far so good dock. Senaste Xasthur är på g också, men den var ärligt talat en besvikelse. Annars är det aldrig fel med partyrock, särskilt inte när den görs så här bra.
#
Hmm, Wolves in the throne room verkar faktiskt vara grymt intressant. Jävligt otrendigt att göra naturromantisk black metal nu för tiden. Skulle vara ganska omväxlande och intressant om du lade upp den på sajten. Nya Xasthur tog mig gott och väl 4-5 månader att insè storheten med. Ha tålamod mannen….
#
Nya Deathspell Omega är ett fint försök, men känns något rörig, krystad och ostrukturerad (eller snarare överstrukturerad). Fina riff, men men de har för lite med varandra att göra. Dessutom är sången urtråkig. Nya Xasthur förstår jag inte alls. Visst killen dränker allting i dist och reverb – men det händer liksom ingenting. Det känns bara gulligt. Är det förresten inte ett slött sätt att uppnå den atmosfär som Darkthrone och Ildjarn mfl. nådde genom hypnotiska melodier och total råhet? Men sen har jag ju inte lyssnat på skivan i fem månader heller. Nya Watain är lite duktig men rätt ointressant. Jag förstår inte alls varför de blivit uppmärksammade.
Jag håller mer och mer med dem som hävdar att svartmetallen dog 96.
#
Fortfarande inte greppat Funeral Mist ?
#
Mr Kite: Jag tycker att Deathspell Omega på något sätt lyckas få begreppen rörigt & ostrukturerat att låta bra istället för dåligt som oftast är fallet med andra band.
Hmm, jag trodde att nya Xasthur var ”Subliminal Genocide” så där kan jag inte säga emot dig riktigt än.
Personligen så tycker jag att scenen är vitalare och ärligare än på väldigt länge.
Finns Funeral Mist kvar nu när Arioch börjat gasta med Marduk?
#
[...] Fierce Angel presents Digital Angel (2)Julian Jonah Jealousy and Lies (7)The Donnas Bitchin’ (23)Sambassadeur Migration (16)Freemasons Unmixed [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).