Hans-Erik Dyvik Husby som Cornelis
Jag lyssnar igenom soundtracket till Cornelis och vill bara ha mer Hank von Helvete som Cornelis. Det är så rätt. Mördar-Anders hade kunnat lura mig. Jag var sugen på filmen redan innan, men nu längtar jag. I början av december kommer även I ljuset av Cornelis, med mer av Hans-Eriks version av Cornelis musik.
(Kal Ström)

Skyzoo & !llmind Live From The Tape Deck (album)
Månadens, om inte årets, bästa skiva. Rekommenderas till exakt alla. Extra plus att den fick utgöra min hundrade på den här grymma sidan också.
(Karin Lillbroända)

Girls Heartbreaker (låt)
Girls släpper låten Heartbreaker och sångaren har ännu mer hicka och ännu mer ledsen hund-framtoning. Bra så.
(Maria Gustafsson)

Skuggpoeten En kväll i maj (låt)
Embee och Esmeralda Moberg tolkar dikter av Roger Bergkvist (Embees pappa). De kallar det urban folk och det sammanfattar egentligen det mesta. Embees dystra ljudlandskap med en fri folkmusiksångerskas röst. Jag tycker väldigt mycket om det. Albumet släpps 10 november, jag väntar med spänning.
(Patrik Hamberg)

Håkan Hellström – 2 steg från paradise (skiva)
Varför krångla till det? Skivan är grandios.
(Mats Guldbrand)

Kylesa Spiral Shadow (låt)
Bland många fina musikaliska upplevelser den senaste tiden har ändå titelspåret från Kylesas nya platta varit den som har gått varm absolut oftast på stereon. En fantastisk låt och det bästa Kylesa har släppt i från sig.
(Tomas Lundström)

Pet Shop Boys (fenomen)
Ännu en Pet Shop Boys-samling, bara sju år efter fantastiska översiktskartan PopArt känns visserligen lite onödigt – hur remastrade låtarna än må vara. Men, samlingen som släpps i morgon bjuder ju trots allt på en ny låt (som sig bör när artister vill att de trogna fansen ska köpa) i Together och var sig jag vill eller inte kom beskeded om Ultimate att påverka en rätt stor del av vad jag lyssnade på andra halvan av oktober.

Däremot, när vi idag skriver 2010 och arrangemanget Som en aldrig sinande ström står för dörren, en tvådagars inomhusfestival på Babel i Malmö, är det befogat att ändå landa i att tillskriva den en del av Malmöscenen. För det ska vi vara på det klara med; Malmö fullkomligt sjuder av ett vitalt musikliv där kanske den mest lysande stjärnan är punkscenen, med eldsjälarna bakom Malmö Hardcore som brinnande krafter. Detta är ytterligare ett växande kvarter på Malmös musikkarta.

Som en aldrig sinande ström har samlat Malmöband som alla delar en liknande approach, med flörtar till elektroniska och proggiga tongångar men också en gemensam kärlek till ett kreativt utrymme som siktar bortom en mainstream-linje. Gemensamt för de alla är att de har släppt, eller ska släppa, skivor i år. Adrian Recordings, Deleted Art, Enkelt, Kosmisk Väg, Lugnet, Neosordo, Psychic Malmö, Rundgång, REV/VEGA och Solförmörkelse gör tillsammans med f.d. dagensskiva.com-medarbetaren Mikael Nordlander gemensam sak och ställer sig bakom detta projekt, ett projekt som förtjänar ovationer.

I skuggan av Göteborg har Malmös musikliv fört en något sånär tynande roll, en scen som nu uppmärksammas och lyfts fram i ljuset. I samband med dessa festligheter på Babel kommer dagensskiva.com vara på plats och rapportera från båda dagarna. Och inte nog med det – till vänster finns Patriks nyskrivna text om Viddernas split med Ljudbilden & Piloten och Tomas dito om Dismembers debutplatta varifrån arrangemangsnamnet kärleksfullt plockats. Här nedan hittar ni tidigare publicerade recensioner av vissa av akterna som medverkar under helgen:

This Is Head 0001
VED Gershwin’s Pipe
MF/MB/ Folded
MFMB MFMB

Fredag 22/10:

Skeppet – Dynamisk duo som har rört om i den svenska underjorden med sin glassiga tappning av det tyska 70-talets kosmiska flyt. Hittills har bandet gett ut två kassetter på sitt eget bolag Kosmisk Väg. Tidigare i somras gavs en LP ut av skivbolaget Release the Bats. Lagom till denna fest kommer bandets senaste skiva, en 7″-singel på Malmöbolaget Solförmörkelse, att finnas tillgänglig.

Vidderna – Vidderna är stämningsfull och modern pop; filmisk känslomusik som signalerar en sorts hoppfull melankoli. Andligheten är ständigt närvarande. I låtar som Dubbelliv och Villfarelser behandlas ämnen som döden, återfödelse och sökande efter mening. Kontexten spelar inte så stor roll, det viktiga är ämnet, självutforskningen. Det mest intressanta händer många gånger i utkanten av ett pågående fenomen, och man måste söka sig dit. Det handlar inte så mycket om att Niklas Tjäder och Markus Clemmedson är Vidderna, snarare att de utforskar dem.

VED – Det här är musik som består av realiserade drömmar födda ur nyfikenhet. Låtar med grund i det som sipprat igenom och stannat. Låtar baserade på det som blivit självklart; ett slags destillat av årtionden av sökande och förkastande. Musik skapad efter lång tid av tankar kring det fjärran, det ofattbara och det i högsta grad familjära. Musiken av Philippe Sarde och Krzysztof Komeda finns här någonstans i mixen, Roman Polanskis visioner och scenarion likaså. Bilder från ett barndomens Grekland ur minnet blandas upp med intresset för den folkmusik som funnits med sen dess. Loppiskassetter utan titlar har betytt och inspirerat lika mycket som det gamla slitna exemplaret av My Life In the Bush of Ghosts av Brian Eno och David Byrne.

Noe Spagato – Fredrik Holm har funnits länge i Malmös technoscen, då under namnet NOS. Som Noe Spagato gör han något helt annat. Det låter som en blandning mellan 70-talets elektroniska krautband och 90-talets warp-electronica. Från Cluster till Aphex Twin.

Lördag 23/10:

WON – Intrikata dansrytmer och pulserande beats. Som om Bo Hansson hängt med Trans Am och några medlemmar från !!! på klubb i New York ’88. Med rötterna i legendariska NOW.

This Is Head – Irländska U2 är, som de flesta känner till, en av musikhistoriens minst älskvärda uppfinningar men för stunden – alltså verkligen bara just den här säsongen – är de en utmärkt inspirationskälla: förutsatt att man närmar sig The Edges glaciärriff ur balearisk discovinkel. Vilket är just vad Malmökvartetten This Is Head gör med sin ypperligt moderna debut. Deras anonyma låttitlar och suddigt skäggiga framtoning tar avstamp i Studios episka vision om en ny pop och låter en egensinnigt nordeuropeisk postpunk brista ut i ett saxofonsolo som om vi befann oss mitt i inspelningen av David Bowies Heroes i Hansa-studion.

MF/MB/ – Det här är en enda mörk ovilja. Genrer som slåss både med sig själva och mot varandra. På ena sidan: elgitarr, elbas och akustiska trummor. På andra sidan: digitala beats, synthar och elakt oljud. Ovanför svävar två grymma röster och tillsammans skapar MF/MB/ fantastiskt dansant musik.

BEAST – Eleorgelelectro med V-drums (digitala trummor). Dansant och repetetivt. Enligt dem själva spelar de overklig musik för verklighetens folk. Ny 12″ ute på Neosordo. 23 oktober växer duon till en trio.

(Bandbeskrivningar saxade från Facebookeventet)

This Is Head live på ett hustak i Malmö (via Klubbland.se)

This is Head ”0011″ Official Music Video from Nicholas Wakeham on Vimeo.

Tune On – MF/MB/ from MF/MB/ on Vimeo.

Ved – Evergreens from hej henrik on Vimeo.

Beast from jimmy jensen on Vimeo.

Vidderna – ”Villfarelser” Unofficial video from Nicholas Wakeham on Vimeo.

SKEPPET at Utmarken, Gothenburg, Sweden 2010-03-26 from spaceistheplace on Vimeo.

Det finns en hel del att säga om Sweden Rock Festival som fenomen. Det faktum att den prismässigt slår ut alla andra festivaler. Eller varför inte slår alla andra på fingrarna med råge om man skulle slå ut medelåldern på de som uppträder. Eller att de trots detta säljer slut år på år och har vuxit till att vara en av de absolut största festivalerna vi har i Sverige.

Mycket beror på att de trots allt lyckas locka inom hårdrocken bautastora namn (i år ståtar de med Aerosmith och Guns ‘n’ Roses) samtidigt som de på senare år har vågat kliva utanför gubbrocksramen och boka moderna storheter.

Nedan följer mina hållpunkter i den digra programmet.

Torsdag, 12.15 Dundertåget
Strängen och kompanis andra platta må ha varit en nedåtgång jämfört med debuten, men live lär bandet leverera utgår jag från.

Torsdag, 20.00 Slayer
Thrash metal-giganternas thrash metal-gigant. Bör inte missas.

Torsdag, 00.00 Mayhem
Senast jag såg bandet hade de med sig 140 kg slaktavfall på Gates of Metal. Jag förväntar mig ett spektakel.

Fredag, 15.00 High on Fire
Ett av de senaste årens största namn på den hårdare skalan av hårdrocken. Tillbe riffet.

Fredag, 00.00 Behemoth
Polens flaggskepp på dödshimlen efter att Vader har tacklat av.

Lördag, 21.45 Watain
En timme Bathory och en timme Watain har utlovats. Gott så, kommer bli en klassiker.

Perioden i början av 1980-talet var en tämligen förvirrad tid i Kiss historia. Den sminkade eran var på väg mot sitt slut och att Ace Frehley hade gjort som Peter Criss och lämnat bandet/blivit kickad samt ersatts av Vinnie Vincent på gitarr var ännu en dold hemlighet, även om nye trummisen Eric Carr tar plats på omslaget i sitt rävsmink. Därför är det rätt förvånande att Kiss kunde ge i från sig en så pass fokuserad och bra skiva som Creatures of the Night.

Utropstecknet från plattan har genom alla år varit ishockeyanthem-aktiga I Love it Loud, med sitt stabila och tunga trumkomp och bakom den har titelspåret och till viss del den bombastiska balladen I Still Love You fått viss uppmärksamhet.

Men Creatures of the Night står inte och faller med dessa tre låtar. Framför allt kan den tunga Gene Simmons-dängan Warmachine som stänger skivan vara en av de mest förbisedda låtarna i Kiss hela låtkatalog, medan spår som Rock ‘n’ Roll Hell inte släntrar särskilt långt efter.

Även om kvalitén måhända inte upprätthålls genom hela plattan är Creatures of the Night i sina stunder det bästa Kiss gav ifrån sig under 1980-talet. Samtidigt ståtar den med ett av mina absoluta favoritomslag och det är inte att förakta.

Men jag måste kanske erkänna, öppet och för mig själv, att jag faktiskt gillar att musik kan ges en mer fysisk manifestation. Jag gillar skivor helt enkelt. I de fall jag idag väljer att köpa en fysisk skiva istället för filer vill jag ändå få något extra för pengarna.

Kiss som alltid varit lika intresserade av förpackningen som musiken vet hur man ska locka till köp. De är en välsmord fabrik och har alltid vetat att det krävs något extra för att nå ut. Produkten har alltid varit en stor och viktig del av bandets själ.

Så när Kiss efter stor tveksamhet och mycket funderande till slut bestämde sig för att släppa ett 19:e studioalbum var kanske inte skrivandet av musiken den största utmaningen, det var att hitta ett sätt att paketera den så att den skulle kunna säljas. I fildelningens tidevarv var det en utmaning större än någonsin tidigare.

Men firma Simmons & Stanley fann så klart en väg. Som vanligt valde man att krydda med extra allt; ännu en samlingsskiva (med den lilla pikanta bonusen att alla versionerna är nyinspelningar) och en kort live-dvd inspelad i Buenos Aires 5 april 2009.

Det nya i marknadsplanen var att skriva ett exklusivt avtal med den största kedjan i USA, Walmart. Walmart fick exklusiv rätt att distribuera och sälja ”extra allt”-versionen av Sonic Boom på den amerikanska marknaden. Genialt.

Eftersom återföreningsjokern spelades ut i och med Psycho Circus fanns det förmodligen en hel del oro i lägret om det skulle gå att locka fansen att köpa nyskrivna låtar. Så man valde att göra en återförening på det visuella planet och kallade in Michael Doret för att teckna omslaget. Doret ligger som bekant bakom det klassiska Rock & Roll Over-omslaget. Tyvärr blev väl slutresultatet så där och mest en trött upprepning. Även om det kanske mest beror på den hiskeliga formen som omger Dorets bilder.

För att spara lite pengar i produktionen valde man att, precis som i fallet Animalize, låta Paul Stanley själv ta hand om producerandet. Med fiaskot Stanleys solofiasko Live to Win i färskt minne och Gene Simmons eviga tjat om att det här minsann skulle bli en återgång till det klassiska Kiss-soundet från 70-talet var inte mina förhoppningar på Sonic Boom direkt i topp.

Så hur låter det då?

Oväntat bra faktiskt. Inte bara för att mina förväntningar låg någonstans i nivå med Umasked eller Hot in the Shade.

Öppningsspåret, första singeln och videon Modern Day Delilah är en pigg och riffig sak med Paul vid mikrofonen. Låten skickar tankarna till både 70-talets ruffiga rock och sentida högvattenmärket Revenge. Första gången jag hörde den tappade jag faktiskt hakan.

Faktum är att Sonic Boom för en gångs skull ofta svarar mot orden ”tillbaka till 70-talet”. Men det är klart att det inte är hela sanningen. För här finns verkligen ekon ur hela bandets karriär. Lyckligtvis oftast de starkaste sidorna ur både 80- och 90-talen.

Om jag ska generalisera lite om låtarna istället för att gå in på för många detaljer så är verserna ofta riktigt starka medan refrängerna är markant svagare. Någon gång vill jag snabbspola refrängerna för att få återvända till en skönt gungig vers istället.

När vi ändå är inne på generaliseringar vill jag lyfta fram gitarrsolona. Tommy Thayer gör ett enastående jobb och levererar det ena glimrande solot efter det andra. Helt i klass med Ace Frehley faktiskt. (Ace alla rättrogna fans kan sluta läsa och börja hata på mig nu.)

I gammal hederlig 70-talsanda ges alla bandmedlemmar utrymme vid mikrofonen. Eric Singer tar ton i allsångsvänliga hockeyrökaren All for the Glory och Tommy Thayer kliver fram i riff- och koskällefesten When Lightning Strikes. Två låtar som står sig riktigt väl i sammanhanget. Singer har en ganska ljus, späd och raspig röst medan Thayers stämma är tjockare och låter faktiskt som något av en blandning mellan Simmons och Stanley.

På tal om Simmons och Stanley plockar de fram ett sällan spelat ess ur rockärmen när de delar på verserna i Stand. Och vore det inte för den extremt pajiga refrängen hade det kunnat bli en riktig klassiker. Ett tydligt exempel på generaliseringen starka verser och svag refräng.

Allt som allt är Sonic Boom en riktigt hygglig samling nya låtar. Långt bättre än jag vågat hoppas och totalt sett starkt nog att placera sig på övre halvan i deras studiokatalog. Inte alls illa pinkat.

Bonussamlingen Klassics har tidigare getts ut som Jigoku-Retsuden (som även innehöll en dvd med en konsert inspelad på Budokan 1977) och skickades om jag inte missminner mig ut gratis tillsammans med en brittisk dagstidning. Det handlar alltså om nyinspelningar av femton klassiska mästerverk ur Kiss-katalogen. Sättningen är densamma som på Sonic Boom – Stanley, Simmons, Singer och Thayer alltså. Målet är så klart att hamna så nära originalinspelningen som möjligt. Allt för att slippa dela licenspengar med storbolaget som äger originalkatalogen. Räkna med andra ord med ett Rock Band: Kiss några år för sent.

I de flesta fallen lyckas Kiss 2008 producerade av Simmons och Stanley riktigt bra i försöken att imitera originalen. Inget konstigt i det, de flesta låtarna har blivit en del av bandets DNA. Låtlistan är mer eller mindre kliniskt fri från överraskningar, den enda skulle vara balladen Forever i så fall. Sen finns det så klart en del låtar som lite oväntat lyser med sin frånvaro, som God of Thunder och Cold Gin för att nämna de två mest uppenbara (jag förstår att faktumet Ace Frehley skrev den senare avgjorde där).

Några gånger landar tolkningarna inte riktigt rätt. Paul klarar inte att ta de högsta tonerna i I Was Made for Lovin’ You, samtidigt upplever jag att gitarrerna blivit lite köttigare i den nya mixen. Nytagningen av Lick It Up saknar å sin sida lite bett i gitarrerna, Tommy spelar inte med samma metalliska exakthet som Vinnie Vincent.

Men i det stora hela är det bra jobbat och jag ser faktiskt fram emot att få plugga in yxbasen i min gamla PS2 på julafton.

Sista biten i tårtan är en dvd med sex låtar inspelad inför en minst sagt extatisk publik i Buenos Aires, Argentina under Kiss Alive/35 World Tour. Stämningen har mer gemensamt med El Clásico än en traditionell Kiss-konsert. Publiken sjunger hejaramsor mellan låtarna och det är ett sjuhelsikes liv helt enkelt.

Deuce, Hotter Than Hell, C’mon and Love Me, Watchin’ You, 100,000 Years och Rock & Roll All Nite i riktigt bra versioner under en dryg halvtimmes tid får i alla fall mig att få en oväntad pepp, som inte fanns där tidigare, att se bandet i sommar igen.

Det var också vid den här tiden som jag på allvar började läsa om musiken jag lyssnade på. Jag hade i samband med Revenge läst om Eric Carrs tragiska bortgång och studerade när väl Alive III kom ut släktträdet över Kiss historia i bookleten intensivt.

Kort sagt, jag snöade in på skivan. Allt annat var oundvikligt.

Visst, det finns en poäng i det som framförs av puritanerna. De båda föregångarna är kanske på ett sätt mer vitala och de är onekligen klassiska skivor i större utsträckning, just för att de kom när de kom.

Men jag ser egentligen ingen motsättning i att gilla både äldre och inte lika gamla Kiss. Giget på klubben Coventry i New York i december 1973, som avslutar Kissology-trilogin har sin charm. Så även arenarocksvarianten.

För oavsett vad man tycker om svulstigheten bandet visar upp på Alive III går det knappast att bortse från att det är en rejäl hitkavalkad som bandet bjuder på. Att dessutom få höra vettiga liveversioner av sentida klassiker som Creatures of the Night, Lick it Up, Heaven’s on Fire och hela raddan låtar från Revenge är en fröjd.

Jag hade gärna sett att man tog med några spår från utskällda skivor som Asylum och Crazy Nights, men att man inte får allt man vill ha av ett band med så stor repertoar som Kiss är ofrånkomligt. Men de hade gärna fått stryka balladerna eller några av de mest sönderspelade låtarna i min bok i stället.

Med tanke på vilka medel bandet kan röra sig med är det minst sagt en påkostad show de bjuder på och det följer med på skivan; produktionen lämnar lite att önska om man önskar att ett band ska låta bra med ljudteknikeröron mätt. Huruvida man gillar det är ju en annan femma.

Själv är jag till denna dag tämligen förtjust i Alive III.

Visserligen har Freeway & Jake One, Meth, Ghost & Rae, Ludacris, Usher och Erykah Badu med flera kommit med nya album, men när man väntar på bomber som Reflection Eternal, Big Boi, Nappy Roots, Jeezy, The-Dream, Brandy, Rhymefest, Game, Ciara, T.I., Eminem och många många fler glömmer man bort det ganska fort.

Tillbaka till mixtapen, de som dominerar hiphopen på alla plan. Vem som helst kan släppa dem och det är givetvis de osignade eller mindre uppmärksammade rapparna som släpper mest. Men de stora akterna ger också ut helt hemmasnickrade projekt ibland, ofta för gratis nedladdning. Cam’ron har efter sin underbara återkomst till hiphopen förra året släppt en rad mixtapes, och även Slim Thug, Rhymefest, Cassidy, Fabolous och Bun B har droppat gratis musik. Mixtapens standard har, i och med att de har blivit viktigare produkter, höjts. Det är inte längre crappy kvalitet och sönderskrikna låtar på var och varannat tape. Mixtapen har blivit viktiga, kanske för att det är svårare för artister att ge ut sina album då uppskjutningar av släpp inträffar oftare än en rappare hamnar i finkan.

En annan som har insett vilken effekt mixtapen har fått på sistone är Scarface som senare i vår ska släppa sitt allra första mixtape, dock inte för fri nedladdnig vilket känns som ett dåligt beslut.

Även T.I. och Jadakiss kommer släppa mixtapes inom kort. Jadakiss fortsätter på sin grymma The Champ Is Here-radda och trean kommer i maj. Samma månad får vi även den tredje delen ur Royce Da 5’9″:s Bar Exam-serie.

Jag har nedan samlat 31 stycken mixtapes, i bokstavsordning efter artist, som har släppts för fri nedladdning i år. Det är en härlig mix som verkligen visar hur hiphopen 2010 låter. Här finns garanterat något för alla.

Jag har även lyft fram några av mina favoriter, och recensioner på dem kommer att dyka upp under dagen. Du kan redan nu läsa om Asher Roths sköna Seared Foie Gras With Quince And Cranberry, och Bun B:s enastående No Mixtape.

Tills vidare. Börja ladda ner!

Asher Roth Seared Foie Gras With Quince And Cranberry

B.o.B May 25th

Blu theGODleeBarnes

Bun B No Mixtape

Cam’ron Boss Of All Bosses 2

Ca$his The Re-Introduction

Cassidy Apply Pressure 2

Consequence Movies On Demand

Donwill Laura’s Tape

Emilio Rojas The Natural (No DJ)

Fabolous There Is No Competition 2 (The Funeral Service)

Freeway Freelapse (Recension från dagensskiva.com)

Freeway & Jakk Frost Free Money: Offense, Defense

Hip Hop Helps Haiti (musik av bland andra Skyzoo, Sha Stimuli, Jay Rock, Joe Budden och Freeway)

Jack Splash King Of The Beats Vol. 1

Joe Scudda Not Your Average Joe (FreEP)

Joell Ortiz & Novel Defying The Predictable

Johnny Polygon Rebel Without Applause (Recension från dagensskiva.com)

Kidz In The Hall Reality Bites

The Knux Fuck You (FreEP)

Krondon Let ‘Em Live

Lyriciss The Practice

Marsha Ambrosius Your’s Sincerely (FreEP)

Mikkey Halsted The Best You nEver Heard

Mistah F.A.B. The Realest Shit I Never Wrote 3

Raekwon The Vatican IV

Ras Kass The Endangered Lyricist (Volume 2)

Reks In Between The Lines

Shawn Crystopher The Audition

Slim Thug Welcome 2 Texas

Terrace Martin The EP Volume 2: The Lover’s Edition (FreEP)

Vän av ordning skulle säkert vilja plocka fram hits som New York Groove, I Was Made for Loving You, Shandi, I Love It Loud eller rent av Lick It Up. Det finns så klart poänger i ett sånt resonemang (särskilt som den där discobiten är en av Kiss största framgångar någonsin), men jag vill nog ändå hävda att Heaven’s on Fire var något alldeles extra. För där I Was Made for Loving You var ett kommersiellt lyckat snedsteg stakade Heaven’s on Fire ut en tydlig ny riktning för Kiss. På sätt och vis också för den samtida hårdrocken när den i ett slag gjorde Desmond Child till den mest eftersökta låtskrivaren i branschen.

Animalize markerar också starten för en era i Kiss historia där Paul Stanley fullständigt tar över som bandledare. Gene Simmons är vid den här tiden mer intresserad av att hitta lyckan i Hollywood och lägger just det här året mer energi på inspelningen av Tom Selleck-drivna actionrullen Runaway än att spela in musik med Kiss. I praktiken kommer han in till studion för att spela och sjunga på sina egna låtar, fyra av de nio spåren på albumet. Jean Beauvoir från The Plasmatics spelar basen på åtminstone tre av de resterande låtarna.

Trots att bandets fokus som enhet och sin musik var minst sagt splittrad och att man gjorde ett ganska misslyckat försök att bända in en tredje gitarrist i formen är slutresultat oväntat potent. Många av låtarna har överlevt tidens tand förvånansvärt väl, och bortsett från Eric Carrs fjösigt producerade trummor är det bra bett i ljudet. Frågan är om inte det här ändå är den osminkade erans allra starkaste album (med möjlig konkurrens från Revenge)?

Låtarna har en hög lägstanivå och det är väl egentligen bara andrasingeln Thrills in the Night som inte åldrats så där alldeles väl. Det som förvånar mig mest är att Simmons bidrag, som kom lite med vänsterhanden, är så pass vassa. En låt som Murder in High Heels har till exempel ett skönt otvunget häng som är svårt att motstå. Kanske gynnades hans bidrag av avsaknaden av eftertanke och fokus?

Paul Stanley har fortfarande gott tryck i piporna och hans låtar kommer bättre till sin rätt här än på mer metalliska Lick It Up och Creatures of the Night. Stanley var sannolikt den i bandet som trivdes allra bäst under det glittriga och glammiga 80-talets hårmetalliska år. Tyvärr, får man väl säga så här i efterhand, skulle det visa sig att han efter den lyckade artistiska ledning i arbetet med Animalize fick lite väl fria händer under resten av 80-talet, men det är en helt annan historia.

It feels good, ‘cause we’ve been doing this a long time, you know? It’s never been this explosive overnight thing for us, yet there’s always, every six months or so, this kind of change in climate when we go out on tour.

Citat från intervju med REAX Music.

Dr. Dog är fortfarande det lilla bandet. Trots att soundet stadigt växer, att Toby Leaman och Scott McMicken sjunger ännu mer från hjärtat och körerna blir än mer omfångsrika är Dr. Dog fortfarande det lilla bandet. De låter lätt åldrade där de vandrar mellan flanellrockscenen och en längtan efter mer soul i popen.

Det har gått snart tio år sedan debuten Psychedelic Swamp (som jag inte har fått tag på). I veckan kom bandets första släpp på ANTI- Shame, Shame. Därför kändes det lägligt med en liten Dr. Dog-special med några recensioner, en spellista och så ett gäng videos på det.

Min Dr. Dog-spellista i Spotify.

Dagens videos är hämtade från Dr. Dogs karriär.

Toothbrush (2002)

Det går lätt att bortse från helheten när man lyssnar på en folkrocksanthem som Mystery to Me. Släpigt, brusigt, osynkat och med storstövlarna på men ändå så jävla känsligt. Och när gitarren kommer in på slutet och bara stör lyfter det ännu en gång.

Takers and Leavers (2006)

Det är skevt, ostämt och en ganska halvhjärtad insats på både sång och instrument. Samtidigt finns det väldigt höga ambitioner på att skapa ett sound som ekar av sextiotalets surfpop och dess arrangemang.

Fate (2008)

Fate är så mycket kärlek att jag fortfarande kan trilla bakåt av 100 Years eller The Rabbit, the Bat & the Reindeer. Arrangemangen tar avstamp i den mest bitterljuva pop och ensliga soul som fem vita flaneller från Philadelphia kan relatera till.

Shame, Shame (2010)

Sextiotalsinfluenserna är fortfarande snygga och sångarna Toby Leaman och Scott McMicken anropar sina urkrafter när de tar sig an spåren, som de på Shame, Shame vill ska låta mer live än studio. Kanske har de tänkt lite för mycket, kanske är det här början på nåt bra, igen.

Crazy Crazy Nights verkar dessutom ha fått ett berättigat uppsving de senaste åren, möjligen med tanke på den sleazevåg som har tagit form.

Det andra bestående intrycket är annars balladen Reason to Live, som förärats en plats på en del samlingsplattor med power ballader sedan dess.

Vad man måste ta i beaktande är att det här var slutet av 1980-talet och ovanstående låtar är exempel på vad som var gångbart bland den breda massan vid det här laget; kraftfulla ballader och enklast möjliga rockanthems. Crazy Nights är dessutom en av de mest kliniskt producerade albumen som Kiss har gett i från sig, även det ett tidens tecken.

Det ska väl ärligt medges att Crazy Nights i allra störst utsträckning har satt spår i mig av ren sentimentalitet; det var den första Kiss-skivan som jag köpte för egna pengar och jag minns än i dag hur stolt jag var.

Kanske är det därför jag ser mellan fingrarna en hel del när det gäller Crazy Nights. För jag tycker inte alls att den är så pass dålig som folk vill göra gällande, vilket jag visserligen är beredd att säga om hela Kiss produktion under 1980-talet och utan smink.

Missförstå mig rätt, Crazy Nights är på intet sätt något av Kiss största mästerverk, men ovan nämnda spår, såväl som My Way, I’ll Fight Hell to Hold You och Hell or High Water är klart lyssningsbara. Hårt märkta av 1980-talet, så klart, men det var ju så det var.

Jag skickade ut den enkla tanken till redaktionen och fick snabbt positivt gensvar. Någon (Jonas) hade redan läst boken flera gånger, andra gillade åtminstone något av banden och andra delar av redaktionen tyckte att det var en kul idé även om de inte hade något att bidra med själva.

För min egen del blir det här en chans att upptäcka band som jag länge haft på någon av min listor med grupper jag borde ge en chans (Minutemen och Mission of Burma till exempel), en anledning att återvända till band som jag i perioder lyssnat på mer intensivt än vad som borde vara hälsosamt (Black Flag och Fugazi) och en möjlighet att omvärdera grupper jag avfärdat på ibland tveksamma premisser (Mudhoney och Dinosaur Jr).

Kanske kommer jag till slut förstå varför ett band som jag tycker är åtminstone ok kan få Kal att tugga fradga av upphetsning (Beat Happening).

Upplägget för den här musikaliska resan som vi inledde lite oannonserat redan i januari är att vi skriver om ett av banden som avhandlas i boken varje månad, i exakt den ordning Azerrad stakat ut i sina kapitel. Det förklarar varför vi började med Black Flag, fortsatte med Minutemen och nu kommit fram till Mission of Burma. Nästa månad tacklar vi fantastiska Minor Threat, och sen fortsätter vi. Om vi inte höjer eller tappar tempot någonstans under resans gång betyder det att vi blir färdiga i slutet av januari nästa år.

Just nu ligger jag lite efter i läsningen (höll, om sanningen ska fram, bara tempot uppe första månaden). Till nästa månad tänker jag vara ikapp och förbi, för jag ser mycket fram emot att få läsa mer om Ian MacKaye och hardcorescenens kanske mest urtypiska band – Minor Threat.

Turordningen

1. Black Flag
2. Minutemen
3. Mission of Burma
4. Minor Threat
5. Hüsker Dü
6. The Replacements
7. Sonic Youth
8. Butthole Surfers
9. Big Black
10. Dinosar Jr
11. Fugazi
12. Mudhoney
13. Beat Happening

Eftersom spelningarna 2008 markerade det definitiva slutet för bandet, är också DVD:n som spänner över tre skivor, det definitiva At the Gates-dokumentet. Det finns oerhört mycket material att ösa ur, mycket tack vare Anders Björlers flitiga filmande karriären igenom. Och öser, det gör bandet.

Första delen, Under a Serpent Sun, är en synnerligen välmatad dokumentär över bandets historia. Från pojkrummen i Billdal och Hovås, via gigen på Valvet, inspelningarna i Studio Fredman och diverse turnéer till återföreningsturnén och de avslutande spelningarna. Historien varvar effektivt sentida händelser med återblickar och intervjuer med de allra flesta inblandade och bjuder på en bra inblick i såväl At the Gates som den dåtida scenen och med en del putslustiga anekdoter inkluderade.

Två dagar efter den avslutade USA-turnén i och med återföreningen ställde sig At the Gates på största scenen på Wacken Open Air i Tyskland och andra skivan, med titeln Purgatory Unleashed, skildrar hela spelningen. Det är en förstklassig upptagning av ett förstklassigt At the gates trimmat till max efter en intensiv turné. Bandet i sitt esse helt enkelt. Enda frågetecknet är att jag tycker Anders Björlers gitarr försvinner helt i vissa av sticken, men jag tycker mig inte märka något när både han och Martin Larsson gör sitt. Skumt är det i alla fall.

Den tredje delen, Only the Dead are Smiling, varvar olika liveklipp från hela karriären. Från Eskilstuna 1992, via USA 1996 till sommaren 2008. Kvalitén varierar givetvis från den ena inspelningen till den andra, men genomgående är bandets prestation, som ståtar med ett duktigt driv genom hela karriären och som ger respons i publiken, oerhört genbuin och varje klipp är värt att se. Och att höra publiken skrika med i det klassiska ”Go!” i början av Slaughter of the Soul är måhända inte särskilt överraskande, men icke desto mindre fantastiskt snyggt.

The Flames of the End sammanfattar ett legendariskt band på ett fantastiskt sätt. Det här är inte bara metalhistoria, det är musikhistoria. Och det är inte bara svensk musikhistoria, det är internationell musikhistoria.

Fulländat.

1. Freddie Wadling The Dark Flower/Den mörka blomman

   Tvetydigheten i att vara artistsveriges mest ljusskygga personlighet och samtidigt en av de mest älskade artisterna är långt från självvald, men likafullt ett faktum. – Jonas Appelqvist

2. Fever Ray Fever Ray

   Ingen kan som Karin. Känns som ett naturligt steg efter Silent Shout. Tills skivan släpps ordentligt tänker jag knarka mp3-filerna. – Dixit

3. Thåström Kärlek är för dom

   Underbar skiva, förstår inte varför inte denna fanns på redaktionens mest lyssnade.. men men, härlig härlig! – Dragonteeth

4. Animal Collective Merriweather Post Pavillion

   Lite för lite galenskap och oväntade grejer på den här skivan, men melodierna är ju finfina. – Henrik

5. Kent Röd

   Är det bara jag som får Roy Andersson vibbar från plattan?
   Speciellt första spåret och en del text-rader känns väldigt Roy Anderssonskt. Kanske har Roy och Jocke Berg typ samma blick för vår samtid. – Göta-Petter

6. The xx XX

   minimalistisk pop av finaste märke, lutar åt att det här blir årets debutskiva. – antz

7. Girls Album

   så bra! – pravda flyers

8. Grizzly Bear Veckatimest

   Synd att jag inte kan med sångarens röst, för musiken och arrangemangen är ljuvliga. – Wavering Radiant

9. Wilco Wilco (the album)

   Som alltid när Herr Tweedy&Co är i farten, en smula ojämnt men ändå strålande!
   Efter 2 ganska så “vanliga” plattor i rad väntar jag nu med spänning på nästa Wilcoplatta där man säkert tar ut svängarna lite mer (typ “A ghost is Born”), då spelar Wilco i en helt egen division. – J.P.Jones

10. Phoenix Wolfgang Amadeus Phoenix

    Hmm, catchy låt. Kanske vore något detta… – westost

11. Anna Järvinen Man var bland molnen
12. Effenberg Associations
13. Röyksopp Junior
14. Lily Allen It’s not me, it’s you
15. El Perro del Mar Love Is Not Pop
16. The Bear Quartet 89.
17. Mastodon Crack the Skye
18. bob hund Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
19. Jenny Wilson Hardships!
20. Bill Callahan Sometimes I Wish We Were and Eagle
21. [Ingenting] Tomhet idel tomhet
22. Deportees Under the pavement the beach
23. Dropkick Abelay Hotel
24. Kings of Convenience Decleration of Dependence
25. Mattias Alkberg Nerverna
26. Antony & the Johnsons The Crying Light
27. Tom Waits Glitter and Doom
28. Jonathan Johansson En hand i himlen
29. Muse The Resitance
30. M. Ward Hold Time
31. JJ No 2
32. Regina Spektor Far
33. Bat For Lashes Two Suns
34. Neko Case Middle Cyclone
35. Dinosaur Jr Farm
36. Iron & Wine Around the Well
37. Fuck Buttons Tarot Sport
38. Florence and the Machine Lungs
39. Taken By Trees East of Eden
40. The Pains of Being Pure at Heart The Pains of Being Pure at Heart
41. Markus Krunegård Prinsen av Peking
42. Leonard Cohen Live in London
43. Markus Krunegård Lev som en gris, dö som en hund
44. Andrew Bird Noble Beast
45. Richard Hawley Truelove’s Gutter
46. Raekwon Only Built 4 Cuban Linx… Pt. II
47. Yeah Yeah Yeahs It’s Blitz
48. Julian Casablancas Phrazes for the Young
49. Perssons Pack Öster om Heden
50. SKRIET Skriet

År 1971 gjorde Isaac Hayes sitt kanske bästa album med Black Moses. Se honom sjunga Never Can Say Goodbye iklädd kedjeblus.

James Brown som många andra gjorde filmmusik till en Blaxploitationfilm på 70-talet. Black Ceasar kom ut 1973 och var inte lika bra som sitt soundtrack. Bara Mama’s Dead är värd sin vikt i guld och kanske den finaste låten om döda mammor någonsin. Men mest känd är dock The Boss.

Vad ingen visste var att det är just i år som Yo La Tengo fyller 25 år. I veckan spelar de i Lund och Stockholm.

Fram till nästa lördag kommer vi därför uppmärksamma dem lite varje dag.

Feared dead

Alla minns The Onion-artikeln ”37 Record-Store Clerks Feared Dead In Yo La Tengo Concert Disaster” som även finns publicerad i Da Capo: Best Music Writing 2003. Den handlar om hur taket rasade in under en Yo La Tengo-spelning i en skivbutik.

We’re trying our best to rescue these clerks, but, realistically, there’s not a lot of hope,” said emergency worker Len Guzman, standing outside the 40 Watt Club, where the tragedy occurred. ”These people are simply not in the physical condition to survive this sort of trauma. It’s just a twisted mass of black-frame glasses and ironic Girl Scouts T-shirts in there.

Also believed to be among the missing are seven freelance rock critics, five vinyl junkies, two ‘zine publishers, an art-school dropout, and a college-radio DJ.

Det var 2002 och det var fortfarande roligt att skoja om hipsters. (AdBusters tyckte det var roligt förra året också.)

”I haven’t seen this much senseless hipster carnage since the Great Sebadoh Fire Of ’93,” said rescue worker Larry Kolterman, finding a green-and-gold suede Puma sneaker in the rubble.

Det är roligt att skoja om Yo La Tengos publik. Yo La Tengo själva däremot finns det inget roligt alls att säga om. Yo La Tengo ler sällan men de tar sig inte heller själva på särskilt stort allvar. Yo La Tengo bara är. De har varit i tjugofem år nu. Med hipsterspublik och utan.

Hoboken, New Jersey, 1984

Det äkta paret Ira Kaplan och Georgia Hubley bildade 1984 Yo La Tengo som ett förortens rödkindade svar på Sonic Youth, ett baseballfansens popalibi.

Första singeln släpptes året därpå. Det var med The River of Water och Arthur Lees A House Is Not a Motel som Yo La Tengos diskografi såg dagens ljus. Att det inte berodde på fantasibrist att B-sidan var en cover av en gammal dänga har senare blivit tydligt. Förutom sina tolv fullängdare och lika många ep:s har bandet medverkat på samlingsplattor och spelat in filmmusik. Vid sidan av det har de inte kunnat hålla sig från att ge sig på både dödliga och odödliga klassiker. De har förmodligen dödat några på vägen också.

Senast i år kom Fuckbook som de gav ut under namnet Condo Fucks, ett band med en påhittad historia. Fuckbook består av gamla rock ‘n’ roll-låtar i Yo La Tengo-tappning.

De är lite för gamla för att ligga på knä i ett källarhål och svinga en gitarr över huvudet men det är precis vad de gör och det får oss att känna oss unga och fräscha och som att det fortfarande finns tid att göra just det som de gjort sen åttiotalet.

Maria Gustafsson

Yo La Tengo, spanska för ”I’ve got it!”, har sedan 1993 och Painful legat på Matador. De håller en stadigt låg utgivningstakt och har varit fyrtiofem så länge alla kan minnas. För ett par månader sedan släpptes tolfte fullängdaren Popular Songs.

Popular Songs, 2009

Och när man trodde att ett band inte kunde vara mer kritikervänligt passar de dessutom på att slänga den alldeles perfekta Four Tops-pastischen If It’s True, där det gifta paret (gifta paret!) Georgia och Ira Kaplan stämsjunger ljuvt över stråkarna från I Can’t Help Myself (Sugar Pie, Honey Bunch). Undantaget trummorna från Be My Baby är det gissningsvis världens mest samplade intro, men eftersom Yo La Tengos ömma händer gör något nyskapande av de mest oväntade byggmaterialen känns det som att höra det för första gången.

Rebecka Ahlberg

Den stora Yo La Tengo-specialen

När jag började gräva i arkivet visade det sig att dagensskiva.com:s arkiv av Yo La Tengo-texter bestod av endast en (1) recension. Nån samling fanns med på ett hörn och albumet de släppte under namnet Condo Fucks. Det håller inte. De flesta albumen släpptes innan dagensskiva.com startades. Det tar vi igen nu. En vecka framåt kommer vi, förmodligen mest jag, skriva om så många album och andra släpp som vi hinner med. Vi börjar specialveckan med recensioner av tre fullängdare.

Fakebook, 1990.

Titeln vittnar om ett rent coveralbum. Den kallades “coverskivan” fram till Yo La Tengo Is Murdering The Classics från 2006. Fakebook är inte en coverskiva. Nästan en tredjedel av spåren är Yo La Tengos egna, skrivna av Ira Kaplan och Georgia Hubley. Helt fräckt mäter de sig med Cat Stevens och John Cale.

And Then Nothing Turned Itself Inside-Out, 2000.

När And Then Nothing Turned Itself Inside Out släpptes hade bandet självförtroende. Man förvånas ständigt över hur de kan göra så mycket med så, vad det verkar, små medel. Det finns inget pynt på And Then Nothing Turned Itself Inside Out. Albumet är jazzigt och mjukt med vassare inslag och detaljerna framträder efter hand.

Summer Sun, 2003.

Trots det landar Summer Sun en bit från föregångarna I Can Hear the Heart Beating as One och And Then Nothing Turned Itself Inside-Out. Spåren på Summer Sun förmedlas med ett lättare hjärta. I Season of the Shark masserar Georgia Hubley lätt trumsetet på ett sätt som inte alls är karaktäristiskt för Yo La Tengo.

Medan Ola och Pontus listar två av världens mest legendariska hiphopproducenter, som har haft gigantiskt mycket att göra med hiphopens utveckling, för att fira så tar jag mig an en producent som tycks vara mest irriterande, men som faktiskt står bakom en del moderna hiphop- och R&B-klassiker. Han är långt ifrån min favoritproducent, men han är trots allt en ganska kul snubbe som är bättre än man tror. Swizz Beatz.

När RZA och DJ Premier för 20 år sedan började lägga sina tunga stenar på hiphopens grund var Swizz Beatz bara Kasseem Dean, en tanig liten skitunge som höll på att växa upp i The Bronx. Vid 17 års ålder satte fast sitt namn på hiphopkartan i och med produktionen av DMX:s hitsingel Ruff Ryders Anthem. Idag är Swizzy en av de populäraste producenterna på hitlistorna, och han har arbetat med… alla. Med sitt andra studioalbum på gång gör han sitt bästa för att även kunna kalla sig för rappare. Hans talang tycks dock ligga vid producentbordet, där han har varit så duktig att denna genuina topp-30-lista nu kan börja.

#30 Mary J. Blige w/ Eve WHERE I’VE BEEN (No More Drama, 2001)

När Mary J. Blige bestämde sig för att få ordning på livet och sjunga om det på sin femte platta No More Drama hookade hon upp med två medlemmar ur det kokande Ruff Ryders-gänget för en låt. En rappande Eve, och en Swizz Beatz som lyckligtvis höll sig vid sina datoriserade instrument. Resultatet blev en låt med positivt budskap och ljummet tempo, med en text som hjälper vilsna människor att hitta tillbaka. De hårda hiphoptrummornas speciella förhållande till Marys röst är ett fulländat bevis på vad Hip Hop Soul är, en genre som Mary J. Blige i stort sett har full patent på. Det är oerhört vackert, och i just detta fall, skönt uppmuntrande.

Eve dök upp igen på Marys följande album, men en uppföljare till Swizzy-samarbetet är fortfarande att vänta på.

WHERE I’VE BEEN

Agnes Arpi:

Robyn (Flamingo fredag 17:40)
Kleerup i all ära, men på fredag hoppas jag på att få återuppleva Fucking Åmål-känslan genom Robyns 90-tal. Om hon dessutom spelar Handle Me och Who’s That Girl är fredagen biff.

Laakso (Linné fredag 19:15)
Jag gillar både Laakso och Markus Krunegård solo ohemult mycket. Eller åtminstone tillräckligt mycket för att folk ska fnysa. Det blir givetvis inte lika episkt som på Broder Daniels avskedsspelning förra året, men på ett personligt plan är det inte långt ifrån.

Dead Prez (Azalea lördag 16:45)
Efter en dramatisk historia av att ha köpt, älskat och sedan sålt Let’s Get Free, efter att ha hörsammat rykten om att Dead Prez ställt in för att de inte vill spela för vita, ska det bli oerhört spännande att se dem. Om de dyker upp vill säga. Att de förmodligen kommer krocka med Nas betyder inget annat än att vi är en konspiration på spåren.

Kal Ström:

Beirut (Flamingo fredag 15:35)
Beirut ställde ju in förra gången när de var en av de jag ville se allra mest då. Han får kompensera det nu med att göra en grym spelning istället.

The Bronx (Sticky Fingers torsdag 23:00)
Jag önskar önskar önskar att The Bronx gör en Mariachi El Bronx-spelning. Om de gör det och jag kommer jag vara lycklig. Om inte kommer jag få en hård punkspelning istället, vilket inte kommer vara fel heller.

Antony & the Johnsons med Göteborgs symfoniorkester (Flamingo fredag 20:15)
Det kan ju bli hur mycket överspel som helst. Man kan ju alltid hoppas.

Final Fantasy (Annedalskyrkan lördag 01:30)
Det kan ju bli hur bra som helst. Jag önskar jag kunde tvinga med Patrik så han förstod storheten till slut.

Fever Ray (Linné fredag 23:00)
Jag måste ju få veta om Arvika-spelningen bara var ett olycksfall i arbetet eller om första konserten jag såg, på Storan, var det lyckade undantaget.

Mats Guldbrand:

Om det inte vore för att Premier League sparkar igång samma helg, så skulle jag ha styrt kosan mot Göteborg och avnjutit en omgång punk i form av AC4, Rise Against och The Adolescents. Men det gäller att prioritera.

Jonas Appelqvist:

Som det redan twittrats om i veckan är klubbprogrammet alldeles för bra och späckat för att man ens ska ha en sportslig chans att se allt man vill. Och då pratar jag inte ens om Slottsskogens program (där jag ämnar se bland andra Vivian Girls, Grizzly Bear, Wilco, Vampire Weekend, Wolfmother och My Bloody Valentine).

Således, guiden till klubbarnas ess:

AC4 (Trädgår’n torsdag 20:30)

Well, kombinationen Lyxzén/Sandström har bevisligen inneburit succéer förut. Detta hardcorepunk-projekt är inget undantag. Hur det låter denna gång? Minor Threats Washington DC är ingen missvisande riktning mot vart medlemmarna riktat blicken.

The Bronx (Sticky Fingers torsdag 23:00)

Det spelar ingen roll att jag ser bandet för tredje gången, det finns inget som kan hindra att jag ser dem igen på Sticky Fingers. De är för bra. Skadligt bra egentligen. Och är de på humör och spelar ett par låtar från nysläppta mariachiskivan är det ett stort plus!

Chairlift (Parken fredag 00:30)

Brooklyn spottar ur sig fantastiska band och Chairlift sållar sig till gräddan där Yeasayer och Grizzly Bear håller fanan högt. Egensinnig, exotisk indie som griper tag och aldrig släpper. Dixie Gypsy är dessutom en av årets bästa låtar.

Monotonix (Sticky Fingers fredag 01:30)

Hur många israeliska rockband känner du till? Jag känner till ett, det enda jag behöver dessutom. Efter deras fantastiskt galna spelning på Rockbåten tidigare i sommar måste jag se dem igen. Tänker du göra likadant bör du göra dig beredd på att bli en del av showen. Vare sig du vill eller inte.

Loosegoats (Pusterviksbaren lördag 01:30)

Hur mycket Jay Reatard än lockar måste det bli en tripp nerför nostalgigränd. Långt innan solokarriären och syskonskiva med brodern Gustaf gjorde Christian Kjellvander den bästa amerikanska lofi-rocken utanför Amerika. Från Pavement-flörtande via Dinosaur Jr fram till det Gram Parsons-beslöjade uppbrottet skapade denna combo fantastisk musik. Nu är de tillbaka med exklusiva spelningar. Jag är där.

Deerhunter (Trädgår’n lördag 02:15)

När de kommer till Göteborg har de precis avslutat USA-turnén som genomförs tillsammans med No Age och Dan Deacon och det är där mittemellan dessa band vi kan placera Deerhunter, som det bästa av två världar. Det är en gedigen avslutning på festivalen. Se!

Maria Gustafsson:

Way Out West 2009 visade sig bli ett gytter av senaste årens skäggsuccéer med Bon Iver, Band of Horses, Blitzen Trapper, Grizzly Bear och Vetiver i främsta ledet. På parkprogrammet känns det ganska självklart vad man ska se eller inte och som väl är är jag inte särskilt intresserad av några av de banden som spelar senare på kvällarna i Slottsskogen. Ändå utgör Vetiver på Pustervik, Andrew Bird i Annedalskyrkan och Big Pink på Parken en krock av det större slaget på fredagsnatten. Lördagens Woodpigeon på Pustervik och Final Fantasy i Annedalskyrkan är samma sak men att ha överambitiösa måste-se-program inför en festival är ju en del av grejen.

Rebecka Ahlberg:

Hur mycket jag än ser fram emot att få mina trumhinnor sprängda av My Bloody Valentine kan det inte jämföras med hur exalterad jag är inför Adolescents. Hardcorelegenderna kan knappast sägas vara just ungdomar längre, och med stor sannolikhet kommer det att märkas smärtsamt mycket på scen. Men det är inte mindre obligatoriskt för det, för debutplattan ”Adolescents” hör fortfarande till en av de bästa punkskivorna som spelats in.

Annat kul: Wilco, Blitzen Trapper, Vivian Girls, Let’s Wrestle, Nas, Amadou & Mariam, Seun Kuti, Wale och Jay Reatard.

Metaltown 2008
Bild: OSCAR BERGGREN / ROCKFOTO.NU