Häromdagen läste jag ut Ika Johannessons och Jon Jefferson Klingbergs Blod Eld Död – En svensk metalhistoria. En bok som fått välförtjänt uppmärksamhet. Det är en grundlig resa i gränslandet mellan death och black metal med några snedsteg mot rötterna i heavy metal. Det är en ofta bra och ibland fruktansvärt jobbig bok att läsa. Framför allt har den gjort det tydligt för mig varför jag aldrig lockats av black metal. Det finns inget att hämta där för mig. Det är ok.

Dödsmetallen lyssnar jag däremot på då och då. Inte på bredden, men jag har hittat mina favoriter. Tar mig helt enkelt inte tiden att vada genom de oceaner av skit som fyller genren till bredden för att hitta nya favoriter. Jag plockar upp de jag vet levererar och lånar ibland ut öronen till något annat som herr Lundström eller någon annan får för sig att jag borde gilla. För mig funkar den relationen till genren.

Torture Division är mina hovleverantörer. Prima dödsmetall av klassiskt snitt. Jag vet att den trehövdade armén aldrig gör mig besviken. Eller om sanningen ska fram, den inledande delen i deras tredje trilogi är väl inte den mest spelade i mp3-biblioteket. Den kändes i relation till tidigare mästerverk aningen snäll.

Men den här given är ett präktig pungspark mot mina tvivel. Satan, sprit och våld är i mina öron den starkaste trion låtar de levererat vid ett och samma tillfälle. Det är en kompakt dödsmatta som inte lämnar något utrymme för tvivel.

Tobben Gustafssons trummor piskas utan pardon, Lord K. Philipsson väver gitarrmattor som river dödsskönt i kistan och Jörgen Sandström pumpar bas och häver för första gången ur sig texter på enbart ren jävla svenska. Dan Swanö står som vanligt för mixen, den tjockaste någonsin.

Jag har inte så mycket mer att säga än att det är ren och skär njutning i nio fullpumpade minuter.